Roadtrip med en bulle i ugnen
Away we go
Genre: DramakomediFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: SF, 2010
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Jag var inte så vidare värst imponerad av Sam Mendes förra film "Revolutionary Road", ett ganska tungt drama om ett par i upplösningstillstånd. Lyckligtvis är hans senaste film dess raka motsats - en varm dramakomedi om ett par som verkligen älskar varandra. Kruxet är dock att de inte vet var de vill bo och föda sitt barn.
Burt (John Krasinski) och Verona (Maya Rudolph) väntar sitt första barn och har flyttat till den kalla Coloradoslätten för att bo närmare Burts föräldrar, men när de hastigt och lustigt beslutat sig för att flytta till Belgien de närmaste två åren blir Burt och Verona först äcklade av det själviska beslutet men sedan villrådiga. Båda har jobb som inte kräver att de bor på en vissa plats, så i princip kan de bo var som helst. De gör en sammanställning av släkt och vänner och far iväg på en roadtrip som tar dem kors och tvärs över hela USA för att hitta platsen de kan kalla sitt hem.
Manusförfattarna, det äkta paret Dave Eggers och Vendela Vida, har sett till att vårt par får träffa de mest extrema människor längs med resans gång, i alla fall sett till deras gamla vänner. Men det börjar redan hemma hos svärföräldrarna, exemplariskt spelade av Catherine O'Hara och Jeff Daniels. Inte dina vanliga svärföräldrar. Sedan möter vänner i form av Allison Janney och Maggie Gyllenhaal som båda spelar karaktärer som är så långt ifrån de roller vi är vana att se dem göra. Janney är gapig och avskyvärd medan Gyllenhaal är flummig värre.
Även om de formationer av människor vi möter är smått osannolika och överdrivna så bidrar det till att filmen blir väldigt rolig och att vi får en enorm sympati för huvudrollsparet. De är charmiga och kärleksfulla och ett typexempel på folk som kommer att hålla ihop i vått och torrt för all tid. Visserligen har de sina egna små problem som att Burt verkligen vill gifta sig och att Verona oroar sig för att bli ful efter graviditeten. Krasinski och Rudolph har en fin kemi.
"Away we go" är en väldigt skön film. Feel good utan att vara påtvingat hurtig eller bjuda på det berg-o-dalbanamönster som sådana filmer brukar ha emotionellt. Man blir både engagerad och underhållen på en och samma gång, och resultatet blir en varm känsla inombords som stannar kvar.
Burt (John Krasinski) och Verona (Maya Rudolph) väntar sitt första barn och har flyttat till den kalla Coloradoslätten för att bo närmare Burts föräldrar, men när de hastigt och lustigt beslutat sig för att flytta till Belgien de närmaste två åren blir Burt och Verona först äcklade av det själviska beslutet men sedan villrådiga. Båda har jobb som inte kräver att de bor på en vissa plats, så i princip kan de bo var som helst. De gör en sammanställning av släkt och vänner och far iväg på en roadtrip som tar dem kors och tvärs över hela USA för att hitta platsen de kan kalla sitt hem.
Manusförfattarna, det äkta paret Dave Eggers och Vendela Vida, har sett till att vårt par får träffa de mest extrema människor längs med resans gång, i alla fall sett till deras gamla vänner. Men det börjar redan hemma hos svärföräldrarna, exemplariskt spelade av Catherine O'Hara och Jeff Daniels. Inte dina vanliga svärföräldrar. Sedan möter vänner i form av Allison Janney och Maggie Gyllenhaal som båda spelar karaktärer som är så långt ifrån de roller vi är vana att se dem göra. Janney är gapig och avskyvärd medan Gyllenhaal är flummig värre.
Även om de formationer av människor vi möter är smått osannolika och överdrivna så bidrar det till att filmen blir väldigt rolig och att vi får en enorm sympati för huvudrollsparet. De är charmiga och kärleksfulla och ett typexempel på folk som kommer att hålla ihop i vått och torrt för all tid. Visserligen har de sina egna små problem som att Burt verkligen vill gifta sig och att Verona oroar sig för att bli ful efter graviditeten. Krasinski och Rudolph har en fin kemi.
"Away we go" är en väldigt skön film. Feel good utan att vara påtvingat hurtig eller bjuda på det berg-o-dalbanamönster som sådana filmer brukar ha emotionellt. Man blir både engagerad och underhållen på en och samma gång, och resultatet blir en varm känsla inombords som stannar kvar.
EXTRAMATERIALET
Filmens bakomfilm är egentligen inte så speciellt märkvärdig, men fullt godkänd. Ett ganska klassiskt upplägg där skådespelare och filmmakare delar med sig av sina tankar och känslor.
En lite annorlunda bakomfilm blir det när vi ta del av det miljötänk som praktiserades under inspelningen. Jag har tidigare bara sett sådant här bland extramaterialet på "Evan den allsmäktige" och det är lite lustigt att inte fler filmer anstränger sig mer för att vara mer miljövänliga och "gröna". Nu kanske det är så att det faktiskt är vanligt men att alla inte skyltar med det som just dessa filmer gjort, men ändå: mer miljötänk!
Avslutningsvis finns det ett kommentarspår med Sam Mendes och manusförfattarna Dave Eggers och Vendela Vida.
En lite annorlunda bakomfilm blir det när vi ta del av det miljötänk som praktiserades under inspelningen. Jag har tidigare bara sett sådant här bland extramaterialet på "Evan den allsmäktige" och det är lite lustigt att inte fler filmer anstränger sig mer för att vara mer miljövänliga och "gröna". Nu kanske det är så att det faktiskt är vanligt men att alla inte skyltar med det som just dessa filmer gjort, men ändå: mer miljötänk!
Avslutningsvis finns det ett kommentarspår med Sam Mendes och manusförfattarna Dave Eggers och Vendela Vida.
TRE SAKER
1. I många filmer har man sett olika varianter på hur folk blir varse om att de väntar barn, men jag lovar att den variant som skildras här har ni aldrig sett tidigare.
2. Jag gillar när man anstränger sig när det gäller detaljer. I just detta fall gäller det hur man etablerat att John Krasinski och Jeff Daniels ska föreställa son och far. Deras utseenden har anpassats till varandra genom liknande glasögon och skäggväxt, men det är en liten gest som gör det för mig. De gnuggar ögonen på exakt samma sätt och bara en sådan liten grej gör att jag köper släktskapet på en gång. I bakomfilmen avslöjas det att detta kom man på precis när man skulle filma scenen.
3. John Krasinski är för skön när han får spela slackeraktiga roller. Paradrollen är ju så klart Jim i "The Office" och det är omöjligt att inte älska honom. Partiet i filmen där han uppmanas att "bråka mer" är riktigt kul.
2. Jag gillar när man anstränger sig när det gäller detaljer. I just detta fall gäller det hur man etablerat att John Krasinski och Jeff Daniels ska föreställa son och far. Deras utseenden har anpassats till varandra genom liknande glasögon och skäggväxt, men det är en liten gest som gör det för mig. De gnuggar ögonen på exakt samma sätt och bara en sådan liten grej gör att jag köper släktskapet på en gång. I bakomfilmen avslöjas det att detta kom man på precis när man skulle filma scenen.
3. John Krasinski är för skön när han får spela slackeraktiga roller. Paradrollen är ju så klart Jim i "The Office" och det är omöjligt att inte älska honom. Partiet i filmen där han uppmanas att "bråka mer" är riktigt kul.
ANDERS JAKOBSON (2010-04-14)