Dags igen…
WrestleMania 26
Genre: SportFormat: DVD, region 2, 3 skivor
Bolag: TMC, 2010
Ljud: Stereo
Bild: Widescreen
Så var det dags igen för den största av alla wrestling galor, "WrestleMania". Den här gången är det nummer 26 i ordningen och den tar plats i Phoenix. 72 219 personer har bänkat sig för att se galan på plats och när man ser alla kan man inte låta bli att undra vad de som sitter längst från ringen gör där. De kan inte se något över huvudtaget av det som händer i ringen.
Det hela börjar med en match om The Unified tag team championship-bältet. Regerande mästarna The Big Show och The Miz utmanas av R-Truth och John Morrison. Matchen får godkänt men den enda som jag riktigt gillar av dessa brottare är The Big Show. R-Truth är hur tråkig som helst och de andra två skulle, trots att de brottas bra, behöva utveckla sina karaktärer lite mer.
Därefter följer en Tripple threat-match som på pappret ser väldigt spännande ut. De tre forna medlemmarna i Eveloution, Ted DiBiase, Cody Rhodes och Randy Orton ska nu göra upp. Det är alla mot alla men Ted och Cody förväntas ge sig på Randy och ge igen för allt han låtit dem stå ut med. De har också sagt att det inte spelar någon roll vem som vinner bara det inte blir Randy. Nu kanske det inte är helt sant trots allt... Det trista med den här matchen är dock att publiken hejar på Randy Orton. Det är så mycket bättre när de hatar honom.
Sen har det blivit dags för vad som ska visas sig bli galans tråkigaste match efter Diva-matchen. Det är en Money in the bank-match och det betyder att man hänger upp en väska i taket och den som först får upp en stege, klättrar upp och får loss väskan vinner. Och det man vinner är rätten att när som helst, var som helst under ett helt år ha rätt att kräva en match om världsmästarbältet. En rätt bra vinst med andra ord men tyvärr är deltagarna i matchen riktigt tråkiga brottare; Kofi Kingston, M.V.P. Evan Bourne, Jack Swagger, Shelton Benjamin, Matt Hardy, Dolph Ziggler, Drew McIntyre, Kane och Christian. Den enda jag kan tänka mig som vinnare är McIntyre…
I nästa match gör Tripple H och Shamus upp. Här gäller det inget annat än att båda vill vinna och det utvecklas till en riktigt bra match. Tyvärr vann inte den jag hejade på men en bra match som sagt.
Sen är det dags för galans första må bra/hata match och den går mellan Rey Mysterio och CM Punk. CM Punk har förolämpat Rey inför dennes familj och nu ska det göras upp. Förlorar Rey måste han dock gå med i Punks sekt, Straight Edge Society, vilket skulle vara helt emot allt han står för. Matchen blir bra och fartfylld och CM Punk går från klarhet till klarhet både när det gäller brottningen och hans personlighet.
Galans andra må bra/hata match går mellan WWE:s general manager Vince McMahon och Brett the Hitman Heart. För 13 år sedan såg Vince till att Bret förlorade mästerbältet då han dömde att Brett gav upp i en match fast denne inte gjorde det. Brett har sedan mått psykiskt dåligt för detta i 13 år men nu är det dags för honom att få upprättelse. Naturligtvis vinner Brett matchen både moraliskt och brottningsmässigt. Han spöar upp Vice ordentligt och även om matchen är katastrofal sett ur brottningsperspektiv är det en otroligt psykologisk seger för Brett och sådana segrar är de största i USA.
En besvikelse blev dock matchen mellan Edge och Chris Jericho. Båda dessa brottare, som tidigare även varit ett tag team, är underbara var och en för sig men när de nu möts blir det en otroligt tråkig match. Upplägget är att Jericho svek Edge när denne blev skadad och att Edge nu vill hämnas genom att ta världsmästarbältet från Jericho. Dock blir det här lite samma problem som i Randy Orton-matchen. Publiken hejar på Edge och det är inte något jag gillar.
Därpå följer galans sämsta match och precis som vanligt är det de kvinnliga brottarna som står för den. Här bjuds vi på en 10-manna Diva tag team-match, två lag med fem Divor i varje lag. Men även om de har en hel del rätt fräcka grepp så agerar de för dåligt och matchen blir inte bra. Tack för snabbspolningsknappen.
Sen är det dags för Batista att försvara mästarbältet mot John Cena. Batista gillar jag och Cena gillar jag inte så det är inga tveksamheter om vem jag håller på men tyvärr är båda två rätt osmidiga så matchen blir en bufflig tillställning. Resultatet blir sevärd men långt från galans bästa.
Avslutningen på galan är dock så mycket bättre. Shawn Michaels och The Undertaker ska göra upp och för att göra det hela mer spännande sätter Michaels sin karriär på spel. Undertaker å sin sida sätter sitt troliga WrestleMania rekord på spel. Undertaker har vunnit sina matcher på de senaste 17 WrestleMania och har nu chans på 18 WrestleMania vinster i rad vilket är en otrolig prestation. Detta utvecklar sig till en underbar match och båda två har gång på gång chansen att vinna och ända till slutet är det oklart vem som ska ta hem denna mycket viktiga seger. En underbar, om än sorglig, avslutning på WrestleMania 26.
Det hela börjar med en match om The Unified tag team championship-bältet. Regerande mästarna The Big Show och The Miz utmanas av R-Truth och John Morrison. Matchen får godkänt men den enda som jag riktigt gillar av dessa brottare är The Big Show. R-Truth är hur tråkig som helst och de andra två skulle, trots att de brottas bra, behöva utveckla sina karaktärer lite mer.
Därefter följer en Tripple threat-match som på pappret ser väldigt spännande ut. De tre forna medlemmarna i Eveloution, Ted DiBiase, Cody Rhodes och Randy Orton ska nu göra upp. Det är alla mot alla men Ted och Cody förväntas ge sig på Randy och ge igen för allt han låtit dem stå ut med. De har också sagt att det inte spelar någon roll vem som vinner bara det inte blir Randy. Nu kanske det inte är helt sant trots allt... Det trista med den här matchen är dock att publiken hejar på Randy Orton. Det är så mycket bättre när de hatar honom.
Sen har det blivit dags för vad som ska visas sig bli galans tråkigaste match efter Diva-matchen. Det är en Money in the bank-match och det betyder att man hänger upp en väska i taket och den som först får upp en stege, klättrar upp och får loss väskan vinner. Och det man vinner är rätten att när som helst, var som helst under ett helt år ha rätt att kräva en match om världsmästarbältet. En rätt bra vinst med andra ord men tyvärr är deltagarna i matchen riktigt tråkiga brottare; Kofi Kingston, M.V.P. Evan Bourne, Jack Swagger, Shelton Benjamin, Matt Hardy, Dolph Ziggler, Drew McIntyre, Kane och Christian. Den enda jag kan tänka mig som vinnare är McIntyre…
I nästa match gör Tripple H och Shamus upp. Här gäller det inget annat än att båda vill vinna och det utvecklas till en riktigt bra match. Tyvärr vann inte den jag hejade på men en bra match som sagt.
Sen är det dags för galans första må bra/hata match och den går mellan Rey Mysterio och CM Punk. CM Punk har förolämpat Rey inför dennes familj och nu ska det göras upp. Förlorar Rey måste han dock gå med i Punks sekt, Straight Edge Society, vilket skulle vara helt emot allt han står för. Matchen blir bra och fartfylld och CM Punk går från klarhet till klarhet både när det gäller brottningen och hans personlighet.
Galans andra må bra/hata match går mellan WWE:s general manager Vince McMahon och Brett the Hitman Heart. För 13 år sedan såg Vince till att Bret förlorade mästerbältet då han dömde att Brett gav upp i en match fast denne inte gjorde det. Brett har sedan mått psykiskt dåligt för detta i 13 år men nu är det dags för honom att få upprättelse. Naturligtvis vinner Brett matchen både moraliskt och brottningsmässigt. Han spöar upp Vice ordentligt och även om matchen är katastrofal sett ur brottningsperspektiv är det en otroligt psykologisk seger för Brett och sådana segrar är de största i USA.
En besvikelse blev dock matchen mellan Edge och Chris Jericho. Båda dessa brottare, som tidigare även varit ett tag team, är underbara var och en för sig men när de nu möts blir det en otroligt tråkig match. Upplägget är att Jericho svek Edge när denne blev skadad och att Edge nu vill hämnas genom att ta världsmästarbältet från Jericho. Dock blir det här lite samma problem som i Randy Orton-matchen. Publiken hejar på Edge och det är inte något jag gillar.
Därpå följer galans sämsta match och precis som vanligt är det de kvinnliga brottarna som står för den. Här bjuds vi på en 10-manna Diva tag team-match, två lag med fem Divor i varje lag. Men även om de har en hel del rätt fräcka grepp så agerar de för dåligt och matchen blir inte bra. Tack för snabbspolningsknappen.
Sen är det dags för Batista att försvara mästarbältet mot John Cena. Batista gillar jag och Cena gillar jag inte så det är inga tveksamheter om vem jag håller på men tyvärr är båda två rätt osmidiga så matchen blir en bufflig tillställning. Resultatet blir sevärd men långt från galans bästa.
Avslutningen på galan är dock så mycket bättre. Shawn Michaels och The Undertaker ska göra upp och för att göra det hela mer spännande sätter Michaels sin karriär på spel. Undertaker å sin sida sätter sitt troliga WrestleMania rekord på spel. Undertaker har vunnit sina matcher på de senaste 17 WrestleMania och har nu chans på 18 WrestleMania vinster i rad vilket är en otrolig prestation. Detta utvecklar sig till en underbar match och båda två har gång på gång chansen att vinna och ända till slutet är det oklart vem som ska ta hem denna mycket viktiga seger. En underbar, om än sorglig, avslutning på WrestleMania 26.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet inleds med en bonusmatch, en WrestleMania 26-manna Battle Royal. Här gäller det att kasta motståndaren över topprepet så att hans fötter landar på golvet utanför. Sist kvar vinner. Det hela blir ett rätt stökigt event och vinnaren är en tämligen okänd brottare…
Därefter följer en hel del intervjuer och äldre matcher med de brottarna som i år valdes in i WWE Hall of Fame, det vill säga Maurice "Mad Dog" Vachon, Wendi Richter, Stu Hart, Antonio Inoki, Bob Uecker, Gorgeous George och "Million Dollar Man" Ded DiBiase. Som bonus får vi dessutom se själva Hall of Fame-ceremonin som påminner om vilken större prisgala som helst även om det känns lite konstigt att se alla dessa brottare sitta där, civilklädda, och rätt civiliserade.
Matcherna utspelar sig allt från 1951 till 1990 och det märks naturligtvis. Personligen gillar jag Million dollar Mans match mot Jake "The Snake" Roberts bäst men det är förmodligen för att den är från tiden då jag själv upptänkte wrestlingen… och att Million Dollar Man är en riktigt skön karaktär.
Därefter följer en hel del intervjuer och äldre matcher med de brottarna som i år valdes in i WWE Hall of Fame, det vill säga Maurice "Mad Dog" Vachon, Wendi Richter, Stu Hart, Antonio Inoki, Bob Uecker, Gorgeous George och "Million Dollar Man" Ded DiBiase. Som bonus får vi dessutom se själva Hall of Fame-ceremonin som påminner om vilken större prisgala som helst även om det känns lite konstigt att se alla dessa brottare sitta där, civilklädda, och rätt civiliserade.
Matcherna utspelar sig allt från 1951 till 1990 och det märks naturligtvis. Personligen gillar jag Million dollar Mans match mot Jake "The Snake" Roberts bäst men det är förmodligen för att den är från tiden då jag själv upptänkte wrestlingen… och att Million Dollar Man är en riktigt skön karaktär.
TRE SAKER
1. Omslaget till DVD:n är rätt fränt då det har ett 3D omslag men samtidigt väldigt opraktiskt då det sätts ihop på ett lite udda sätt… som dessutom är rätt svårt att förklara i text.
2. Varför envisas WWE med att ha med Diva-matcherna? Ge dem ett eget förbund eller i alla fall en egen gala så vi slipper dem.
3. Upplägget Batista mot Cena får de gärna lägga ner nu men Tripple H mot Shamus vill jag ha mer av. De passar varandra väldigt bra.
2. Varför envisas WWE med att ha med Diva-matcherna? Ge dem ett eget förbund eller i alla fall en egen gala så vi slipper dem.
3. Upplägget Batista mot Cena får de gärna lägga ner nu men Tripple H mot Shamus vill jag ha mer av. De passar varandra väldigt bra.
HANS-ÅKE LILJA (2010-07-17)