Michael Moore synar ekonomin
Capitalism: A love story
Genre: DokumentärFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: SF, 2010
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
Jag anser mig vara hyfsat allmänbildad, men det finns luckor och gråzoner i min breda kunskap där jag är helt borta. Till exempel när det kommer till ekonomi. Precis som alla andra som har en fast inkomst har jag blivit uppmanad att ta hand om mina pengar. Jag har träffat kapitalförvaltare som informerat mig om mina möjligheter och jag har lyssnat, men i princip gått därifrån lika nollställd som jag var innan.
Ekonomi är är komplicerat. I en scen i dokumentärfilmaren Michael Moores senaste film "Capitalism: A love story" ska några personer som jobbar med ekonomi förklara vissa saker och får knappt fram en fullständig mening. Situationen blir absurd och skrattretande, men i sin helhet är filmen en sorglig historia. Bokstavligt talat.
Det handlar om fattiga och rika. Fattiga som inte får någonting medan de rika får allting, till och med det som de fattiga borde få. I USA är klasskontrasterna betydligt tydligare än här i Sverige. Det tydligaste sättet Moore illustrerar detta är genom att visa upp familjer som måste lämna sina hem när de helt enkelt inte har råd att bo kvar, och ofta utan någonstans att ta vägen. Det är ofta hem som funnits hos familjerna i generationer, hem som är något mer än ett hus med fyra väggar och ett tak. "Jag förstår varför folk tappar fattningen och börjar skjuta folk", säger en man som efter att ha tömt sitt hus och lämnat in nycklarna till banken som tagit över det får en check på $1000 för besväret. "Vad ni bevittnar är ett rån" säger Moores berättarröst.
Moore klipper in lyckliga bilder från sin barndom där hans familj kunde leva på en inkomst, hade fri sjukvård och betald semester, hade råd att byta bil då och då och resa någonstans. Men hur förvandlades den idylliska amerikanska drömmen till den amerikanska mardrömmen? Moore spårar eländets start till när Ronald Reagan kom till makten. Republikanerna får ytterligare en käftsmäll av den fryntliga provokatören.
Michael Moore kritiseras ofta för att göra vinklade dokumentärer. Här på DVDKritik.se har vi till exempel recensioner av två anti-Moorefilmer ("Manufacturing Dissent", "Michael Moore Hates America"). Jag skulle påstå att de flesta dokumentärer, politiskt laddade eller inte, är vinklade på något sätt, men samtidigt går det inte att göra en film som tar ställning för – låt oss gruppera dem som – "de rika" utifrån det som skildras här.
Filmen är bra, men i och med att jag är rätt kass på ekonomi känns inte filmen helt kompatibel med mig. Den är som alltid en väckarklocka, men kanske mer för amerikanerna än för oss andra. Det är dock både intressant och skrämmande att se den, men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att Moore gjort betydligt starkare filmer än den här, och det beror inte enbart på ämnesvalet.
Ekonomi är är komplicerat. I en scen i dokumentärfilmaren Michael Moores senaste film "Capitalism: A love story" ska några personer som jobbar med ekonomi förklara vissa saker och får knappt fram en fullständig mening. Situationen blir absurd och skrattretande, men i sin helhet är filmen en sorglig historia. Bokstavligt talat.
Det handlar om fattiga och rika. Fattiga som inte får någonting medan de rika får allting, till och med det som de fattiga borde få. I USA är klasskontrasterna betydligt tydligare än här i Sverige. Det tydligaste sättet Moore illustrerar detta är genom att visa upp familjer som måste lämna sina hem när de helt enkelt inte har råd att bo kvar, och ofta utan någonstans att ta vägen. Det är ofta hem som funnits hos familjerna i generationer, hem som är något mer än ett hus med fyra väggar och ett tak. "Jag förstår varför folk tappar fattningen och börjar skjuta folk", säger en man som efter att ha tömt sitt hus och lämnat in nycklarna till banken som tagit över det får en check på $1000 för besväret. "Vad ni bevittnar är ett rån" säger Moores berättarröst.
Moore klipper in lyckliga bilder från sin barndom där hans familj kunde leva på en inkomst, hade fri sjukvård och betald semester, hade råd att byta bil då och då och resa någonstans. Men hur förvandlades den idylliska amerikanska drömmen till den amerikanska mardrömmen? Moore spårar eländets start till när Ronald Reagan kom till makten. Republikanerna får ytterligare en käftsmäll av den fryntliga provokatören.
Michael Moore kritiseras ofta för att göra vinklade dokumentärer. Här på DVDKritik.se har vi till exempel recensioner av två anti-Moorefilmer ("Manufacturing Dissent", "Michael Moore Hates America"). Jag skulle påstå att de flesta dokumentärer, politiskt laddade eller inte, är vinklade på något sätt, men samtidigt går det inte att göra en film som tar ställning för – låt oss gruppera dem som – "de rika" utifrån det som skildras här.
Filmen är bra, men i och med att jag är rätt kass på ekonomi känns inte filmen helt kompatibel med mig. Den är som alltid en väckarklocka, men kanske mer för amerikanerna än för oss andra. Det är dock både intressant och skrämmande att se den, men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att Moore gjort betydligt starkare filmer än den här, och det beror inte enbart på ämnesvalet.
EXTRAMATERIALET
Här finns en dryg timme med kompletterande intervjuer för den som vill fördjupa sig ytterligare.
TRE SAKER
1. Michael Moore är väldigt tydligt alldeles för känd numera vilket blir ännu tydligare när han försöker sig på att ställa folk mot väggen, något som var hans signum för 15-20 år sedan. Det går inte alls nu för tiden.
2. "Capitalism: A love story" var den första dokumentärfilmen som visades inom tävlan på filmfestivalen i Venedig. Den vann inte de stora priset, men väl några mindre.
3. Michael Moore har i snart 15 år haft en matig hemsida med mycket läsning för de som delar hans politiska åsikter.
2. "Capitalism: A love story" var den första dokumentärfilmen som visades inom tävlan på filmfestivalen i Venedig. Den vann inte de stora priset, men väl några mindre.
3. Michael Moore har i snart 15 år haft en matig hemsida med mycket läsning för de som delar hans politiska åsikter.
ANDERS JAKOBSON (2010-05-15)