Mustig, mastig och mystisk
Eureka
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Njutafilms, 2010
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
I ärlighetens namn tycker jag att "Eureka" (1983) är en rätt jobbig film. Regissören Nicolas Roeg berättar sin historia på ett för tittaren osmidigt sätt där scenerna känns märkligt klippta, där omotiverade inzoomningar förkommer flitigt och där det blir allvarligt komplicerat att hänga med i narrativet. Detta är vad jag förstår något av ett signum för filmskaparen och inte alls specifikt för denna film.
Det börjar runt 1925 då guldletaren Jack McCann (Gene Hackman) efter 15 år i vildmarken äntligen stöter på the motherlode och blir svinigt rik, så rik att han 20 år senare - mitt i andra världskrigets upplösning - äger en egen ö i Karibien där han bor på gården Eureka. Så rik att han vid middagsbjudningar kan bjuda på lite guld som en gåva efter maten.
Men extrem rikedom är ingen genväg till total lycka. Hans fru blir allt mer uttråkad och alkoholiserad och den 20-åriga dottern (Theresa Russell) har gift sig med en playboyliknande man (Rutger Hauer) som Jack inte står ut med och blir vansinnigt provocerad av. Symboliskt skildras detta genom att Hauers karaktär sväljer guldgåvan efter maten.
Mycket av filmen centreras kring denna infekterade relation och kanske ännu mer kring relationen mellan Russell och Hauer, men det finns även ytterligare ett lager i filmen och den involverar maffian, här representerad av Joe Pesci, Mickey Rourke och Joe Spinelli, som vill smälla upp ett casino på ön och därför hamnar i en twist med Jack.
Som konstaterat är det inte så vidare lätt att hänga med i filmen även om plotten är ganska basic om man kokar ned det till dess grundessens, och filmen känns mer jobbig än bra. Ändå kan jag tycka att efter 2/3 eller så så börjar jag komma in mer i Roegs berättarsätt och ser vissa poänger med hur det är gjort, men det slutgilitga omdömet blir ändå att det inte är en film i min smak.
Det börjar runt 1925 då guldletaren Jack McCann (Gene Hackman) efter 15 år i vildmarken äntligen stöter på the motherlode och blir svinigt rik, så rik att han 20 år senare - mitt i andra världskrigets upplösning - äger en egen ö i Karibien där han bor på gården Eureka. Så rik att han vid middagsbjudningar kan bjuda på lite guld som en gåva efter maten.
Men extrem rikedom är ingen genväg till total lycka. Hans fru blir allt mer uttråkad och alkoholiserad och den 20-åriga dottern (Theresa Russell) har gift sig med en playboyliknande man (Rutger Hauer) som Jack inte står ut med och blir vansinnigt provocerad av. Symboliskt skildras detta genom att Hauers karaktär sväljer guldgåvan efter maten.
Mycket av filmen centreras kring denna infekterade relation och kanske ännu mer kring relationen mellan Russell och Hauer, men det finns även ytterligare ett lager i filmen och den involverar maffian, här representerad av Joe Pesci, Mickey Rourke och Joe Spinelli, som vill smälla upp ett casino på ön och därför hamnar i en twist med Jack.
Som konstaterat är det inte så vidare lätt att hänga med i filmen även om plotten är ganska basic om man kokar ned det till dess grundessens, och filmen känns mer jobbig än bra. Ändå kan jag tycka att efter 2/3 eller så så börjar jag komma in mer i Roegs berättarsätt och ser vissa poänger med hur det är gjort, men det slutgilitga omdömet blir ändå att det inte är en film i min smak.
EXTRAMATERIALET
Bara filmens trailer.
TRE SAKER
1. Filmen är lite baserad på Sir Harry Oakes öde, en guldgrävare vars historia - och just öde - liknar det som skildras i denna film.
2. Mot slutet av filmen finns en ganska lång rättegångsscen som känns allt annat än trovärdig. Men säg den rättegångsscen på film som är trovärdig...
3. Filmen har en markant "gammal" känsla som blir tydlig av dialog och musik, så där som att den faktiskt var inspelad på 40-talet.
2. Mot slutet av filmen finns en ganska lång rättegångsscen som känns allt annat än trovärdig. Men säg den rättegångsscen på film som är trovärdig...
3. Filmen har en markant "gammal" känsla som blir tydlig av dialog och musik, så där som att den faktiskt var inspelad på 40-talet.
ANDERS JAKOBSON (2010-05-02)