Obehaglig känsla rakt igenom
Det enda rationella
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Nordisk film, 2010
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Widescreen 2.35:1
Svensk film när den är riktigt bra. Det är helt klart vad filmen "Det enda rationella" är. Fyra toppskådespelare i form av Rolf Lassgård, Stina Ekblad, Claes Ljungmark och Pernilla August spelar huvudrollerna i denna känslosamma och obehagliga filmatisering.
"Det enda rationella" börjar med att de två äkta paren, Erland och May (Lassgård och Ekblad) och Karin och Sven-Erik (August och Ljungmark) sitter tillsammans vid ett köksbord. Erland är den som för samtalet framåt och driver den stora frågan hur de nu ska lösa den knepiga situation de befinner sig i. Sedan slungas vi tittare tillbaka i tiden för att på så vis ta del av hur de två gifta paren hamnat i den absurda situationen. Erland och Karin har blivit förälskade och vill nu leva tillsammans men under samma tak som May och Sven-Erik. De fyra vuxna ska alltså leva tillsammans i Erlands och Mays villa. Erland och Karin ska dela den säng som May brukar sova i med sin make medan May och Sven-Erik får sova i soffa och tältsäng.
Visst låter det helt irrationellt? Det är det också. En fruktansvärd situation där man som tittare lider med May och Sven-Erik från start. Lite komiskt är att Erland och May håller en äktenskapsskola i den församling de är medlemmar i. I och med detta blir det så klart extra absurt. Situationen är underlig. Mer än underlig. Genom hela filmen kryper det i hela mig och jag får en släng av panikkänslor i vissa scener. Så enormt djupgående är filmen och historien som utspelar sig känns fruktansvärd flera gånger.
Helt klart är det de fyra stora skådespelarna som gör att filmen får det där lilla extra. Alla fyra har förmågan att visa så mycket med så lite. Stina Ekblad är enormt skön och hennes karaktär sätter hon till 100 procent. Vissa repliker får en att skratta för att man i nästa sekund ska må superdåligt och lida med kvinnan som tvingas se på när hennes älskade make förälskar sig i en annan kvinna.
Att Claes Ljungmark vann en Guldbagge för bästa manliga huvudroll är helt rätt. Han gör en rolltolkning som gör att jag flera gånger utbrister högt "fy fan vad bra han är". Filmen är verkligen speciell men trots att det är ett relationsdrama där det inte händer så mycket, bortsett från just relationsbiten, har man lyckats berätta den på ett sätt som gör att jag aldrig tappar intresset. I en scen där August ligger mellan både Lassgård och Ljungmark i sängen kan jag bokstavligen känna den panik som Augusts rollfigur känner. Den scenen är fruktansvärt obehaglig och enormt talande.
När sådana här filmer görs kan jag känna mig lite extra stolt över svensk film. Ett relationsdrama med bra dialog, fantastiska skådespelarinsatser och en historia som säger väldigt mycket på ett bra och enkelt sätt. Dessutom varvas de ångestfyllda scenerna där det ska pratas och pratas om problemet med bland annat en sexscen som utspelar sig mitt på ljusa dan. I en bil. På en parkering.
"Det enda rationella" börjar med att de två äkta paren, Erland och May (Lassgård och Ekblad) och Karin och Sven-Erik (August och Ljungmark) sitter tillsammans vid ett köksbord. Erland är den som för samtalet framåt och driver den stora frågan hur de nu ska lösa den knepiga situation de befinner sig i. Sedan slungas vi tittare tillbaka i tiden för att på så vis ta del av hur de två gifta paren hamnat i den absurda situationen. Erland och Karin har blivit förälskade och vill nu leva tillsammans men under samma tak som May och Sven-Erik. De fyra vuxna ska alltså leva tillsammans i Erlands och Mays villa. Erland och Karin ska dela den säng som May brukar sova i med sin make medan May och Sven-Erik får sova i soffa och tältsäng.
Visst låter det helt irrationellt? Det är det också. En fruktansvärd situation där man som tittare lider med May och Sven-Erik från start. Lite komiskt är att Erland och May håller en äktenskapsskola i den församling de är medlemmar i. I och med detta blir det så klart extra absurt. Situationen är underlig. Mer än underlig. Genom hela filmen kryper det i hela mig och jag får en släng av panikkänslor i vissa scener. Så enormt djupgående är filmen och historien som utspelar sig känns fruktansvärd flera gånger.
Helt klart är det de fyra stora skådespelarna som gör att filmen får det där lilla extra. Alla fyra har förmågan att visa så mycket med så lite. Stina Ekblad är enormt skön och hennes karaktär sätter hon till 100 procent. Vissa repliker får en att skratta för att man i nästa sekund ska må superdåligt och lida med kvinnan som tvingas se på när hennes älskade make förälskar sig i en annan kvinna.
Att Claes Ljungmark vann en Guldbagge för bästa manliga huvudroll är helt rätt. Han gör en rolltolkning som gör att jag flera gånger utbrister högt "fy fan vad bra han är". Filmen är verkligen speciell men trots att det är ett relationsdrama där det inte händer så mycket, bortsett från just relationsbiten, har man lyckats berätta den på ett sätt som gör att jag aldrig tappar intresset. I en scen där August ligger mellan både Lassgård och Ljungmark i sängen kan jag bokstavligen känna den panik som Augusts rollfigur känner. Den scenen är fruktansvärt obehaglig och enormt talande.
När sådana här filmer görs kan jag känna mig lite extra stolt över svensk film. Ett relationsdrama med bra dialog, fantastiska skådespelarinsatser och en historia som säger väldigt mycket på ett bra och enkelt sätt. Dessutom varvas de ångestfyllda scenerna där det ska pratas och pratas om problemet med bland annat en sexscen som utspelar sig mitt på ljusa dan. I en bil. På en parkering.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Även om filmen i stort sett bara har dessa fyra roller som har någon betydelse gör även Anki Lidén och Magnus Roosmann två bra insatser som en kvinna i äktenskapsskolan respektive församlingens präst.
2. Filmen har vunnit ett flertal priser. Både internationella och svenska.
3. Rolf Lassgård ser oerhört fräsch ut i den här filmen. Det är trevligt.
2. Filmen har vunnit ett flertal priser. Både internationella och svenska.
3. Rolf Lassgård ser oerhört fräsch ut i den här filmen. Det är trevligt.
MARIA EREMO (2010-05-19)