Pinsamt dåligt och plågsamt tråkigt
Rick & Steve - Säsong 1 & 2
Genre: Animerad, TV-serieFormat: DVD, region 2, 2 skivor
Bolag: Paramount, 2010
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: 4:3
Rick och Steve är ett gaypar som bor i den gayvänliga staden West Lahunga Beach. De är vänner med det lesbiska paret Dana och Kirsten, samt gayparet Evan och Chuck. Vi får följa parens vedermödor i det dagliga livet, med fokus på homosexuella relationer. Till exempel möter vi Steves föräldrar som vägrar förstå att deras son är gay. När Dana och Kirsten bestämmer sig för att skaffa barn går de till Rick för att få en spermadonation till Dana. Något går fel och Kirsten blir istället gravid med Steves sperma, vilket är ett problem eftersom Kirsten och Steve hatar varandra. Evan och Chuck har sina egna problem. Evan är ung och aktiv medan Chuck är en rullstolsbunden äldre man med AIDS. Det leder till problem när Evan ger sig ut att leva livet och frestas att umgås med "faghags" istället för sin man.
Ja, just ja. Det är en komediserie. Sa jag det? Det kan vara svårt att avgöra eftersom serien inte är ett dugg rolig. Man bombarderar med gayklyschor av alla dess slag, och genom ordlekar och sexreferenser lyckades man etablera sig som en extrem och "edgy" serie i USA där man är livrädd för allt som har med sex att göra. Där räcker det att temat är subversivt, och att skriva faktiska skämt behövs inte eftersom folk tappar hakan bara man har en karaktär som ideligen upprepar att han har AIDS. Själv sitter jag seriens fem timmar utan att dra på läpparna mer än en handfull gånger.
Det hjälper ju inte heller att röstskådespeleriet är ganska kasst. Rick spelas av en Will Matthews, och verkar mest halvsova när han läser sina repliker. Helt motsatt är resten av ensemblen som istället spelar över. Målet verkar vara att mata många repliker så snabbt som möjligt - skjut så många kulor ni kan så träffar fler. Tyvärr skjuter hela produktionen riktigt illa. Vi får trötta parodier av gayikoner som "Titanic" och "Trollkarlen från Oz", och givetvis musikalinslag eftersom alla bögar äääälskar musikaler. Referenser till gaysex (t.ex. "Michigan Mop Job" och "lesbian death bed") och snälla ord som "pleasure" och "semen" är ungefär så grovt det blir, för gud förbjude att man skulle säga extrema ord som "analsex" eller "sperma" i amerikansk tv. Underligt nog smyger det sig ändå in två "fuck" under seriens gång.
Det är en animerad serie med dockor som liknar Byggare Bob och rör sig som legogubbar. I seriens många och långa dialogscener sitter man alltså mest och tittar på stillastående figurer som rör lite på armarna. Det blir oerhört långdraget väldigt snabbt. Animeringen är i allmänhet så begränsad att parets katt inte ens går utan bara glider fram längs gatorna i nån slags halvliggande pose. Även om man först tycker det är charmigt så tar det inte lång tid innan man inser att man får mer ut av serien om man bläddrar i ett gammalt fotoalbum samtidigt som man lyssnar.
Min flickvän gillade serien. Inte för att den var så värst kul, utan mer som en dramasåpa där hon ville veta hur det gick för karaktärerna i deras liv. Att göra en komediserie för gaypubliken genom att exploatera och överdimensionera alla gaystereotyper och tro att ett uttalande automatiskt är roligt bara för att det är politiskt inkorrekt är att missa målet totalt och göra gayvärlden en björntjänst. Jag är inte så insatt i gayhumor utöver den gamla kanadensiska sketchserien "Kids In The Hall" och de är betydligt roligare, för att inte tala om intelligentare. Att, som DVD:ns baksidestext gör, jämföra serien med "South Park" är bara löjligt. Då ser jag hellre en parallell med den usla "Date Movie" där man tror att det är roligt bara för att man gör referenser till andra roliga filmer.
Jag försöker komma på något positivt med serien. Den har ju trots allt sina fans och jag har läst flera kommentarer från folk som säger att de skrattar jättemycket när de ser den. För mig är den enda rimliga förklaringen att de helt enkelt inte stött på så mycket humor i sina dagar. "Rick & Steve" är pinsamt dåligt och plågsamt tråkigt.
Ja, just ja. Det är en komediserie. Sa jag det? Det kan vara svårt att avgöra eftersom serien inte är ett dugg rolig. Man bombarderar med gayklyschor av alla dess slag, och genom ordlekar och sexreferenser lyckades man etablera sig som en extrem och "edgy" serie i USA där man är livrädd för allt som har med sex att göra. Där räcker det att temat är subversivt, och att skriva faktiska skämt behövs inte eftersom folk tappar hakan bara man har en karaktär som ideligen upprepar att han har AIDS. Själv sitter jag seriens fem timmar utan att dra på läpparna mer än en handfull gånger.
Det hjälper ju inte heller att röstskådespeleriet är ganska kasst. Rick spelas av en Will Matthews, och verkar mest halvsova när han läser sina repliker. Helt motsatt är resten av ensemblen som istället spelar över. Målet verkar vara att mata många repliker så snabbt som möjligt - skjut så många kulor ni kan så träffar fler. Tyvärr skjuter hela produktionen riktigt illa. Vi får trötta parodier av gayikoner som "Titanic" och "Trollkarlen från Oz", och givetvis musikalinslag eftersom alla bögar äääälskar musikaler. Referenser till gaysex (t.ex. "Michigan Mop Job" och "lesbian death bed") och snälla ord som "pleasure" och "semen" är ungefär så grovt det blir, för gud förbjude att man skulle säga extrema ord som "analsex" eller "sperma" i amerikansk tv. Underligt nog smyger det sig ändå in två "fuck" under seriens gång.
Det är en animerad serie med dockor som liknar Byggare Bob och rör sig som legogubbar. I seriens många och långa dialogscener sitter man alltså mest och tittar på stillastående figurer som rör lite på armarna. Det blir oerhört långdraget väldigt snabbt. Animeringen är i allmänhet så begränsad att parets katt inte ens går utan bara glider fram längs gatorna i nån slags halvliggande pose. Även om man först tycker det är charmigt så tar det inte lång tid innan man inser att man får mer ut av serien om man bläddrar i ett gammalt fotoalbum samtidigt som man lyssnar.
Min flickvän gillade serien. Inte för att den var så värst kul, utan mer som en dramasåpa där hon ville veta hur det gick för karaktärerna i deras liv. Att göra en komediserie för gaypubliken genom att exploatera och överdimensionera alla gaystereotyper och tro att ett uttalande automatiskt är roligt bara för att det är politiskt inkorrekt är att missa målet totalt och göra gayvärlden en björntjänst. Jag är inte så insatt i gayhumor utöver den gamla kanadensiska sketchserien "Kids In The Hall" och de är betydligt roligare, för att inte tala om intelligentare. Att, som DVD:ns baksidestext gör, jämföra serien med "South Park" är bara löjligt. Då ser jag hellre en parallell med den usla "Date Movie" där man tror att det är roligt bara för att man gör referenser till andra roliga filmer.
Jag försöker komma på något positivt med serien. Den har ju trots allt sina fans och jag har läst flera kommentarer från folk som säger att de skrattar jättemycket när de ser den. För mig är den enda rimliga förklaringen att de helt enkelt inte stött på så mycket humor i sina dagar. "Rick & Steve" är pinsamt dåligt och plågsamt tråkigt.
EXTRAMATERIALET
Två små dokumentärer om produktionen visar att bra mycket folk arbetat bra mycket mer med att göra bra mycket fler dockor än vad serien ser ut att behöva. Fyra intervjuer med röstskådespelare berättar hur otroligt bra serien är och hur otroligt roligt det varit att jobba med den. Tolv "webisoder" på sammanlagt 26 minuter är dialogscener som inte är varken bättre eller sämre än den vanliga serien. Inget av extramaterialet är textat.
TRE SAKER
1. Billy West som gör flera röster i bland annat "Futurama" gör några biroller här.
2. Serien har vunnit pris för bästa rollbesättning.
3. Titellåten fastnar omedelbart i hjärnan och jag har gått den senaste veckan och oavbrutet nynnat "Rick and Steve, Rick and Steve..."
2. Serien har vunnit pris för bästa rollbesättning.
3. Titellåten fastnar omedelbart i hjärnan och jag har gått den senaste veckan och oavbrutet nynnat "Rick and Steve, Rick and Steve..."
HENRIK ANDERSSON (2010-05-18)