Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz som i strategi
Slaget om Midway
Genre: KrigFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2010
Ljud: Monomix
Bild: Widescreen 2.35:1
Den här filmen är packad med forna tiders manliga superskådisar: Charlton Heston, Henry Fonda, James Coburn, Glenn Ford, Hal Holbrook och Robert Mitchum spelar alla högt uppsatta militärer i den amerikanska flottan. Det är i efterskvalpet av Pearl Harbour och spänningen mellan USA och Japan är värre än någonsin. Båda lägren laddar för en ny batalj - Japan, ledda av Toshirô Mifune som amiral Yamamoto, för utplåna den amerikanska flottan för gott, och USA för att återfå makten över Stilla havet.
Slaget blir slutligen om Midway, en amerikansk atoll mitt i Pacifiska oceanen. Japanerna dundrar dit med en större styrka än vad USA har att erbjuda, men slaget utvecklar sig på ett sätt som ingen av dem hade kunnat ana.
Lite tråkigt nog tar det ett jäkla bra tag innan själva slaget kommer igång. Tiden fram till dess består av strategi, strategi och strategi. Det blir nästan skrattretande efter ett tag. Ena stunden står står amerikanerna och tittar på en stor karta som det ligger små båtar på och pratar om vad de ska göra och vad de tror att japanerna ska göra. Nästa stund står japanerna och tittar på en karta med små båtar på, och så växlar det fram och tillbaka. I en scen får en amerikan med hörlurar information och flyttar lite på någon båt, och i nästa får en japan med hörlurar information och flyttar lite på en annan båt.
Så där håller det på, fram och tillbaka, i princip upprepningar av vad man redan sett.
Dessvärre blir det inte så himla bra när bataljen väl kommer igång. Här blandas korniga arkivfilmer och stock footage från andra filmer med skådespelare som sitter i ett flygplan framför en duk med himmel och andra flygplan på. Nu blir det kanske inte riktigt fullt så där övertydligt att det handlar om bakprojektion som man sett i en del andra äldre filmer, men det blir ändå en tydlig b-känsla som inte håller idag. Nu ska man kanske inte begära att en film som är 34 år gammal ska ha effekter som är top notch, men när korsklippningen mellan arkivmaterial (som ibland återkommer fler gånger) och totalt odynamiska studioscener håller på under i stort sett hela sista akten blir det svårt att känna att man är med om en fantastisk filmupplevelse.
Nä, det här är för segt och ointressant för min del. Jag är kanske för präglad av hur filmer ska vara nu för tiden för att uppskatta "Slaget om Midway".
Slaget blir slutligen om Midway, en amerikansk atoll mitt i Pacifiska oceanen. Japanerna dundrar dit med en större styrka än vad USA har att erbjuda, men slaget utvecklar sig på ett sätt som ingen av dem hade kunnat ana.
Lite tråkigt nog tar det ett jäkla bra tag innan själva slaget kommer igång. Tiden fram till dess består av strategi, strategi och strategi. Det blir nästan skrattretande efter ett tag. Ena stunden står står amerikanerna och tittar på en stor karta som det ligger små båtar på och pratar om vad de ska göra och vad de tror att japanerna ska göra. Nästa stund står japanerna och tittar på en karta med små båtar på, och så växlar det fram och tillbaka. I en scen får en amerikan med hörlurar information och flyttar lite på någon båt, och i nästa får en japan med hörlurar information och flyttar lite på en annan båt.
Så där håller det på, fram och tillbaka, i princip upprepningar av vad man redan sett.
Dessvärre blir det inte så himla bra när bataljen väl kommer igång. Här blandas korniga arkivfilmer och stock footage från andra filmer med skådespelare som sitter i ett flygplan framför en duk med himmel och andra flygplan på. Nu blir det kanske inte riktigt fullt så där övertydligt att det handlar om bakprojektion som man sett i en del andra äldre filmer, men det blir ändå en tydlig b-känsla som inte håller idag. Nu ska man kanske inte begära att en film som är 34 år gammal ska ha effekter som är top notch, men när korsklippningen mellan arkivmaterial (som ibland återkommer fler gånger) och totalt odynamiska studioscener håller på under i stort sett hela sista akten blir det svårt att känna att man är med om en fantastisk filmupplevelse.
Nä, det här är för segt och ointressant för min del. Jag är kanske för präglad av hur filmer ska vara nu för tiden för att uppskatta "Slaget om Midway".
EXTRAMATERIALET
Ingenting.
TRE SAKER
1. Alla japaner pratar perfekt engelska, är mer välartikulerade än amerikanerna och har till och med en liten brittisk touch på sitt uttal. Viss dubbning har gjorts, bland annat av Toshirô Mifune, men det handlar absolut inte om att de pratar japanska och dubbas till engelska. På den här tiden verkar det som alla pratade engelska på film, oavsett var de kom ifrån.
2. Filmen är en av få som använde ett ljudsystem som hette Sensurround som figurerade under några år under 70-talet. Sensurround tryckte på en jäkla massa bas i ljudbilden, speciellt under krigsscenerna, så mycket att putsen lossnade från väggarna och folk i andra biosalonger klagade. Effekten av systemet är inte återskapat på denna DVD-utgåva.
3. Arkivbilderna kommer från journalfilmer från 40-talet och innehåller bland annat en mycket känd krasch där ett plan går i två delar när det landar på ett skepp. Vidare används bilder från andra filmer från fyra decennier; 1940-1970.
2. Filmen är en av få som använde ett ljudsystem som hette Sensurround som figurerade under några år under 70-talet. Sensurround tryckte på en jäkla massa bas i ljudbilden, speciellt under krigsscenerna, så mycket att putsen lossnade från väggarna och folk i andra biosalonger klagade. Effekten av systemet är inte återskapat på denna DVD-utgåva.
3. Arkivbilderna kommer från journalfilmer från 40-talet och innehåller bland annat en mycket känd krasch där ett plan går i två delar när det landar på ett skepp. Vidare används bilder från andra filmer från fyra decennier; 1940-1970.
ANDERS JAKOBSON (2010-06-20)