Bra men rörigt med Brando
Burn!
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2010
Ljud: Monomix
Bild: Letterbox 1.66:1
Omslaget gör gällande att av alla filmer Marlon Brando medverkat i, är italienskproducerade "Burn!" från 1969 hans favorit. Det må vara hur det vill med den saken, men man kan åtminstone konstatera att Brando har all rätt att vara mycket nöjd med sin egen insats. Filmen i sig är ett komplext, intressant och på flera vis givande politiskt drama, som i aktuell version skulle tjäna betydligt på lite extra speltid för att förtydliga handlingen.
Brando spelar Sir William Walker, en brittisk agent som under 1840-talet anländer till fiktiva portugisiska kolonin Qeimada i karibien. Hans uppdrag är att hetsa den sockerrika öns svarta slavbefolkning till uppror mot sina herrar, vilket skulle tillåta britterna att lägga vantarna på den eftertraktade naturresursen. Han ser en potentiell ledargestalt i Jose Dolores (Evaristo Márquez), som han förser med pengar och vapen efter att ha vunnit den unge slavens tillit.
Berättelsen blir komplicerad när Dolores med hjälp av sin rebellarmé till sist besegrar portugiserna. Den svarta befolkningen har ingen erfarenhet av att handla med resten av världen (sockret ligger istället i hamnen och ruttnar), varför de genast får lämna över makten till en nyinrättad vit regering. Walker har fullgjort sitt uppdrag och drar vidare. Tio år senare har den politiska kartan ritats om, och det är nu de stora sockerbolagen som vänder sig till Walker för hjälp. Jose Dolores har åter skrapat ihop en rebellarmé på Qeimada, och denna gång är han ute efter att driva den vite mannen från ön för gott. Walker måste återvända för att fånga in sin forne vän, död eller levande.
Det är inte helt lätt att hänga med i svängarna när Qeimadas framtid ska avgöras. Inte bara för att storyn skildrar stora politiska omvälvningar, utan även för att den är så eliptiskt berättad. Historien hoppar medvetet över viktiga händelser och kastar oss från den ena situationen till den andra utan ett uns förklaring. Detta är antitesen till dagens övertydliga filmer, där allt ska stavas ut så att även den trögaste biobesökare kan hänga med. Det blir dock lite för hoppigt och otydligt, till exempel när Walker ena sekunden ligger ute i bushen med rebellerna för att i nästa stå och hålla något slags föredrag inför ett gäng höjdare i stan.
Detta har delvis sin förklaring i att "Burn!" finns i olika versioner med olika speltid. Utgåvan som recenseras innehåller den engelskamerikanska versionen, vars speltid ligger på 112 minuter, medan den italienska, fullständiga är hela 20 minuter längre. Tro fan att expositionen blir lidande emellanåt.
Handlingen är dock ständigt intressant, och i botten ligger den bräckliga relationen mellan Walker och Dolores, vilka går från att vara främlingar till vänner, för att sluta som ärkefiender. Men storyn tjänar mest till att föra fram regissören Gillo Pontecorvos marxistiska tankar. Imperialism och kolonialism utgör en tacksam fond med det då högaktuella Vietnamkriget som parallell. Man måste dock ge regissören cred för att skildra historien med påfallande objektivitet. Det hade varit lätt att göra Brandos Walker till ett riktigt ärkesvin, men han beskrivs istället som en man med flera sidor, både bra och dåliga.
Brando och Márquez gör båda solida prestationer, även om den senares insats blir lidande av den halvtaskiga dubbning som förekommer i varenda italiensk film från den här tiden (om man vill se den kompletta versionen får man istället vara beredd på att höra Brando dubbad till italienska). Pontecorvo har regisserat med fast hand, och både miljöer och musiken, skriven av Ennio Morricone, är helt fantastiska. Bortsett från den något sönderhackade presentationen är "Burn!" ett riktigt bra kvasihistoriskt drama.
Brando spelar Sir William Walker, en brittisk agent som under 1840-talet anländer till fiktiva portugisiska kolonin Qeimada i karibien. Hans uppdrag är att hetsa den sockerrika öns svarta slavbefolkning till uppror mot sina herrar, vilket skulle tillåta britterna att lägga vantarna på den eftertraktade naturresursen. Han ser en potentiell ledargestalt i Jose Dolores (Evaristo Márquez), som han förser med pengar och vapen efter att ha vunnit den unge slavens tillit.
Berättelsen blir komplicerad när Dolores med hjälp av sin rebellarmé till sist besegrar portugiserna. Den svarta befolkningen har ingen erfarenhet av att handla med resten av världen (sockret ligger istället i hamnen och ruttnar), varför de genast får lämna över makten till en nyinrättad vit regering. Walker har fullgjort sitt uppdrag och drar vidare. Tio år senare har den politiska kartan ritats om, och det är nu de stora sockerbolagen som vänder sig till Walker för hjälp. Jose Dolores har åter skrapat ihop en rebellarmé på Qeimada, och denna gång är han ute efter att driva den vite mannen från ön för gott. Walker måste återvända för att fånga in sin forne vän, död eller levande.
Det är inte helt lätt att hänga med i svängarna när Qeimadas framtid ska avgöras. Inte bara för att storyn skildrar stora politiska omvälvningar, utan även för att den är så eliptiskt berättad. Historien hoppar medvetet över viktiga händelser och kastar oss från den ena situationen till den andra utan ett uns förklaring. Detta är antitesen till dagens övertydliga filmer, där allt ska stavas ut så att även den trögaste biobesökare kan hänga med. Det blir dock lite för hoppigt och otydligt, till exempel när Walker ena sekunden ligger ute i bushen med rebellerna för att i nästa stå och hålla något slags föredrag inför ett gäng höjdare i stan.
Detta har delvis sin förklaring i att "Burn!" finns i olika versioner med olika speltid. Utgåvan som recenseras innehåller den engelskamerikanska versionen, vars speltid ligger på 112 minuter, medan den italienska, fullständiga är hela 20 minuter längre. Tro fan att expositionen blir lidande emellanåt.
Handlingen är dock ständigt intressant, och i botten ligger den bräckliga relationen mellan Walker och Dolores, vilka går från att vara främlingar till vänner, för att sluta som ärkefiender. Men storyn tjänar mest till att föra fram regissören Gillo Pontecorvos marxistiska tankar. Imperialism och kolonialism utgör en tacksam fond med det då högaktuella Vietnamkriget som parallell. Man måste dock ge regissören cred för att skildra historien med påfallande objektivitet. Det hade varit lätt att göra Brandos Walker till ett riktigt ärkesvin, men han beskrivs istället som en man med flera sidor, både bra och dåliga.
Brando och Márquez gör båda solida prestationer, även om den senares insats blir lidande av den halvtaskiga dubbning som förekommer i varenda italiensk film från den här tiden (om man vill se den kompletta versionen får man istället vara beredd på att höra Brando dubbad till italienska). Pontecorvo har regisserat med fast hand, och både miljöer och musiken, skriven av Ennio Morricone, är helt fantastiska. Bortsett från den något sönderhackade presentationen är "Burn!" ett riktigt bra kvasihistoriskt drama.
EXTRAMATERIALET
Finns inget.
TRE SAKER
1. Man har trollat en hel del med historiska och geografiska fakta för att få till storyn i "Burn!". I verkligheten var Spanien, och inte Portugal, den dominerande europeiska kraften i Karibien, vilket var tänkt att skildras i filmen, men ändrades efter protester från den Franco-ledda spanska regeringen. Jag antar att de stackars portugiserna inte hade samma hållhakar på Pontecorvo. William Walker är en historisk person, men var en amerikansk äventyrare och inte en brittisk sprätt. Ön Queimada har aldrig existerat.
2. Filmens titel anspelar på hur portugiserna (och sedemera britterna) fick bränna hela den fiktiva ön för att kuva dess befolkning. Queimada (som även är filmens originaltitel och den som användes vid release i Sverige) är portugisiska för "bränd".
3. Evaristo Márquez var inte skådis, utan en vanlig lantis från Colombia. Hans filmkarriär sträcker sig över fem produktioner från 1969 till 1975.
2. Filmens titel anspelar på hur portugiserna (och sedemera britterna) fick bränna hela den fiktiva ön för att kuva dess befolkning. Queimada (som även är filmens originaltitel och den som användes vid release i Sverige) är portugisiska för "bränd".
3. Evaristo Márquez var inte skådis, utan en vanlig lantis från Colombia. Hans filmkarriär sträcker sig över fem produktioner från 1969 till 1975.
JOEL FORNBRANT (2010-07-20)