Roligt bakom kulisserna utan asgarv
Extras - Säsong 1
Genre: Komedi, TV-serieFormat: DVD, region 2 - inte svensk, 2 skivor
Bolag: Universal, 2005
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
Kan man tycka att en humorserie är jättekul utan att skratta riktigt högt en endaste gång? Definieras humors kvalitet av hur högt och mycket man flabbar? Det finns en del som tycker så (= Bam Margera-fansen), jag säger: är det kul så är det kul oavsett om man garvar till man gråter eller bara myser i soffan.
När det gäller "The Office" – en serie vars genialitet bara ökar för varje titt – finns det fortfarande sekvenser som får mig att skratta tills ögonen tåras. "Extras" skrattar jag högt åt en eller två gånger, men ändå njuter jag av humorn. Precis som med "The Office" och annan smart humor, uppstår den riktigt roliga komiken när man tänker tillbaka på sekvenser, eller pratar om dem med någon. Det är som man inte riktigt inser hur jävla kul det är när man väl ser det. Och det är fint tycker jag. Det visar på en viss kvalitet.
Det var med en viss tveksamhet jag började titta på "Extras". Man var ju så van vid att Ricky Gervais var David Brent och ingen annan, och förvirringen blev inte mindre när man konstaterade att Andy Millman – Gervais roll i "Extras" – var mer lik Tim i "The Office". Även om han är en loser som vill mer än han klarar av – i alla fall i sitt yrke – så är han fortfarande bara den vanliga killen. Han är inte självgod, eller direkt elak, bara otursförföljd och vilset sökande efter tillfället då allt ska lossna för honom.
Det är det där engelska, lite grådassiga lågmälda filtret över serien. "The Office" var dokumentärt, "Extras" är inte det men ändå känns det som man är en fluga på väggen som betraktar karaktärerna. Humorn är karaktärs- och dialogdriven – det är inga pålagda skratt eller någon amerikanskt glassighet, ingen munter musik eller tokiga grannar som går nakna. Karaktärerna i "Extras" känns alla naturliga och verkliga, om än tillräckligt skruvade för att man inte ska tro att man är polare med dem.
Ashley Jenson är briljant som Andys kompis Maggie. Hon är dumsnäll och i hög grad bidragande till Andys otur. Så fort något ser bra ut för honom kommer Maggie och förstör det. Inte för att hon menar det, men hon gör det bara.
Shaun Pye är minst lika briljant i sin lilla biroll som Greg, en annan statist som lyckats få en replik här och där och är jävligt nöjd över det. Greg tar alltid första bästa tillfälle att pressa Andy på hans uteblivna framgångar. Greg är "Extras" praktarsel och ett skinande blankt sådant.
Mest briljant är – förbluffande nog – Stephen Merchant som den inkompetente agenten Darrel Lamb. Stephen har ju med undantag för ett kort men oförglömligt inhopp som The Oggmonster i andra "The Office"-säsongen hållit sig bakom kameran, men nu är han kanske seriens bästa karaktär. Hur kan man vara så kass på det man gör och ändå ta 12,5%?
Mycket av förhandssnacket inför seriens premiär handlade uteslutande om alla kändisar som spelar sig själva i serien, om än ganska osanna versioner av sig själva. Jag tycker det är en bisak. Kärnan är Andy och Maggie och på sex avsnitt lär vi känna dem väl, och mot slutet av serien börjar det gå riktigt bra för dem.
En liten varning dock: Det tar ungefär halva säsongen innan man verkligen kommer in i serien och som den faktiskt börjar bli rolig. Det är det skruvade avsnittet med Les Dennis som är det första riktigt roliga avsnittet, och efter det är det bara att flyta med och njuta av tragikomiken.
När det gäller "The Office" – en serie vars genialitet bara ökar för varje titt – finns det fortfarande sekvenser som får mig att skratta tills ögonen tåras. "Extras" skrattar jag högt åt en eller två gånger, men ändå njuter jag av humorn. Precis som med "The Office" och annan smart humor, uppstår den riktigt roliga komiken när man tänker tillbaka på sekvenser, eller pratar om dem med någon. Det är som man inte riktigt inser hur jävla kul det är när man väl ser det. Och det är fint tycker jag. Det visar på en viss kvalitet.
Det var med en viss tveksamhet jag började titta på "Extras". Man var ju så van vid att Ricky Gervais var David Brent och ingen annan, och förvirringen blev inte mindre när man konstaterade att Andy Millman – Gervais roll i "Extras" – var mer lik Tim i "The Office". Även om han är en loser som vill mer än han klarar av – i alla fall i sitt yrke – så är han fortfarande bara den vanliga killen. Han är inte självgod, eller direkt elak, bara otursförföljd och vilset sökande efter tillfället då allt ska lossna för honom.
Det är det där engelska, lite grådassiga lågmälda filtret över serien. "The Office" var dokumentärt, "Extras" är inte det men ändå känns det som man är en fluga på väggen som betraktar karaktärerna. Humorn är karaktärs- och dialogdriven – det är inga pålagda skratt eller någon amerikanskt glassighet, ingen munter musik eller tokiga grannar som går nakna. Karaktärerna i "Extras" känns alla naturliga och verkliga, om än tillräckligt skruvade för att man inte ska tro att man är polare med dem.
Ashley Jenson är briljant som Andys kompis Maggie. Hon är dumsnäll och i hög grad bidragande till Andys otur. Så fort något ser bra ut för honom kommer Maggie och förstör det. Inte för att hon menar det, men hon gör det bara.
Shaun Pye är minst lika briljant i sin lilla biroll som Greg, en annan statist som lyckats få en replik här och där och är jävligt nöjd över det. Greg tar alltid första bästa tillfälle att pressa Andy på hans uteblivna framgångar. Greg är "Extras" praktarsel och ett skinande blankt sådant.
Mest briljant är – förbluffande nog – Stephen Merchant som den inkompetente agenten Darrel Lamb. Stephen har ju med undantag för ett kort men oförglömligt inhopp som The Oggmonster i andra "The Office"-säsongen hållit sig bakom kameran, men nu är han kanske seriens bästa karaktär. Hur kan man vara så kass på det man gör och ändå ta 12,5%?
Mycket av förhandssnacket inför seriens premiär handlade uteslutande om alla kändisar som spelar sig själva i serien, om än ganska osanna versioner av sig själva. Jag tycker det är en bisak. Kärnan är Andy och Maggie och på sex avsnitt lär vi känna dem väl, och mot slutet av serien börjar det gå riktigt bra för dem.
En liten varning dock: Det tar ungefär halva säsongen innan man verkligen kommer in i serien och som den faktiskt börjar bli rolig. Det är det skruvade avsnittet med Les Dennis som är det första riktigt roliga avsnittet, och efter det är det bara att flyta med och njuta av tragikomiken.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet är placerat på en egen skiva och består av fem olika delar. Dels är det outtakes och borttagna scener och vidare tre olika sorters tittar bakom kulisserna.
I bakomfilmen "The difficult second album" pratar Ricky Gervais och Steven Merchant om vad tankarna bakom "Extras" är och berättar olika anekdoter från inspelningen. Samtidigt skjuter de tämligen odiskret in smygreklam för ett "The Office"-pennfodral och en pärm... Snyggt! Jargongen mellan dessa två herrar är mycket speciell, vilket vi som hört deras podcasts är mycket väl medvetna om.
I segmentet "Finding Leo" får vi se lite hur de jobbar och man undrar hur de får något gjort, för här sitter de på ett hotellrum och försöker få tag på Leonardo DiCaprios agent, vilket inte är helt lätt. Sanningen bakom Merchant och Gervais fruktsamma samarbete måste vara att när de verkligen får något gjort så blir det mycket gjort.
Slutligen då - tveklöst det sjukaste jag sett på en DVD någonsin - "Taping Nigel". Den lätt uttråkade Gervais fann tydligen nöje i att småjävlas med klipparen Nigel när tid fanns över, vilket det tydligen gjorde. Det mesta handlar om att tejpa Nigel. Antingen sätta fast saker på honom eller ändra hans utseende med hjälp av tejp. Det låter kanske inte så roligt, och i ärlighetens namn ska det väl inte vara det, men jag skrattar så att tårarna sprutar. Speciellt när Gervais förvandlat Nigel till någon sorts grismänniska som ska äta ett äpple. Ni måste se det här inslaget. Det går inte att beskriva i ord hur fånigt roligt det är.
I bakomfilmen "The difficult second album" pratar Ricky Gervais och Steven Merchant om vad tankarna bakom "Extras" är och berättar olika anekdoter från inspelningen. Samtidigt skjuter de tämligen odiskret in smygreklam för ett "The Office"-pennfodral och en pärm... Snyggt! Jargongen mellan dessa två herrar är mycket speciell, vilket vi som hört deras podcasts är mycket väl medvetna om.
I segmentet "Finding Leo" får vi se lite hur de jobbar och man undrar hur de får något gjort, för här sitter de på ett hotellrum och försöker få tag på Leonardo DiCaprios agent, vilket inte är helt lätt. Sanningen bakom Merchant och Gervais fruktsamma samarbete måste vara att när de verkligen får något gjort så blir det mycket gjort.
Slutligen då - tveklöst det sjukaste jag sett på en DVD någonsin - "Taping Nigel". Den lätt uttråkade Gervais fann tydligen nöje i att småjävlas med klipparen Nigel när tid fanns över, vilket det tydligen gjorde. Det mesta handlar om att tejpa Nigel. Antingen sätta fast saker på honom eller ändra hans utseende med hjälp av tejp. Det låter kanske inte så roligt, och i ärlighetens namn ska det väl inte vara det, men jag skrattar så att tårarna sprutar. Speciellt när Gervais förvandlat Nigel till någon sorts grismänniska som ska äta ett äpple. Ni måste se det här inslaget. Det går inte att beskriva i ord hur fånigt roligt det är.
TRE SAKER
1. Bland det jobbigaste i "The Office" var alla pinsamma situationer, sådana där som man knappt klarar av att se. Sådana finns det ganska gott om i "Extras". Varför är det så jobbigt att se pinsamma situationer?
2. Alla "kändisar som spelar sig själv" gör som sagt ganska skruvade versioner av sig själva, allra mest Patrick Stewart. Det tyder på stor självdistans och humor. Respekt för det.
3. Gervais/Merchant har inte gått den enkla vägen och plockat in några av sina gamla "Office"-skådespelare i serien. Det tycker jag är bra, men samtidigt saknar jag några av de gamla favoriterna.
2. Alla "kändisar som spelar sig själv" gör som sagt ganska skruvade versioner av sig själva, allra mest Patrick Stewart. Det tyder på stor självdistans och humor. Respekt för det.
3. Gervais/Merchant har inte gått den enkla vägen och plockat in några av sina gamla "Office"-skådespelare i serien. Det tycker jag är bra, men samtidigt saknar jag några av de gamla favoriterna.
ANDERS JAKOBSON (2005-10-31)