Snurrigt och segt men träffsäker dialog

Lauras leende

Genre: Drama
Format: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Njutafilms, 2010
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1

Det hela började så lovande. Sen blev det på något vis bara tråkigt, segt och alldeles för långsamt. "Lauras leende" verkar, efter att ha läst texten på omslaget, som en film som skulle kännas intressant och bra. Men icke. Det som dock stämmer alldeles utmärkt är att filmen har en knivskarp dialog, det var verkligen något som framträdde tydligt och som var nästan den enda behållningen, bortsett från huvudrollsinnehavarens insats. Petra Wright gör rollen som Laura mycket bra och det är inte hennes fel att filmens upplägg är både virrigt, tråkigt och ganska konstigt.

I filmen får vi följa Laura. I början utspelar sig handlingen i dåtid och det blir en snabb inblick i vad det är för huvudperson och i nästa scen (nästan så snabbt inpå faktiskt) dör Lauras kärlek Chris (Kip Pardue). Sedan är det nutid. Laura lever i den välbärgade förorten tillsammans med sin man Mark (Mark Derwin) och deras åttaårige son. Allt verkar frid och fröjd tills vi får se Laura hos sin psykolog och sedan är det inte så mycket mer. Jo, Laura är inte klar med sitt förflutna, hon sörjer fortfarande Chris och sättet hon dövar sin ångest och sorg på är med sex. Det resulterar i ett x antal otrohetsaffärer. Det får vi dock inte veta förrän i slutet, men på grund av filmens omslag vet man ju om det redan innan. Sedan hoppar det mellan nutid och dåtid och till slut är det svårt att hålla isär vad som har hänt för länge sedan och vad som kanske hänt för nio år sedan eller bara sex månader tidigare.

Filmen är stillsam och lugn. Till en början känns det skönt men sedan blir det bara segt. Karaktären Laura är ganska skön och säger helt oväntade saker vid helt fel tillfällen. När hon och hennes man är på parmiddag kläcker hon ur sig något som de flesta skulle hålla tyst om även om de skulle vilja säga det rätt ut. Dialogen är det som är bäst i filmen och även om filmen i slutet tar en riktigt märklig vändning gillar jag inte upplägget.

Inget.

1. Regissören och manusförfattaren Jason Ruscio var en gång i tiden gift med huvudrollsinnehaverskan Petra Wright. Filmen bygger till stor del på mörka minnen från deras misslyckade äktenskap.

2. I en scen när Laura lämnar Pauls hus filmas/berättas det på ett sätt så att man tänker till och undrar varför de valt att göra det på det viset. En plantering som får sin förklaring längre fram och då kände jag att "fasen vad snyggt gjort".

3. Även om kritikerna verkar ha älskat filmen när den kom 2006 har den inte överösts med priser över huvud taget.

MARIA EREMO (2010-08-09)