Om försoning och förståelse
Everybody's Fine
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Buena Vista Home Entertainment, 2010
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.40:1
Omslaget till "Everybody's Fine" doftar bred familjekomedi, inte helt olikt de här "Fockers"-filmerna som Robert De Niro sysslat med under de senaste 10 åren, men omslaget kan inte vara mer missvisande - det här är en ganska sentimental och lågmäld dramafilm med något stänk av komedi här och där. Den pigga titeln och omslagskaraktärernas glada miner är lite ironiska, för saker och ting är inte helt bra.
De Niro spelar änklingen och pensionären Frank Goode. Efter ett långt yrkesliv där han dragit i sig PVC-ångor i allt för stor utsträckning har han dragit på sig en lungsjukdom, men klarar ändå rätt bra att ta hand om både sig själv och det stora tomma huset, nu när hans fru dött och alla de fyra vuxna barnen är spridda över landet. Han drömmer om att samla allihop runt ett matbord igen och det är precis vad han tänker göra, men en efter en ringer de och säger att de fått förhinder. Det är som om de inte vill träffa sin far.
Frank tänker om och ger sig ut på roadtrip via bussar och tåg för att besöka sina barn i tur och ordning. Konstnären David går inte att hitta i lägenheten i New York, så han far vidare till Chicago och träffar sin framgångsrika arkitektdotter Amy (Kate Beckinsale) som dock inte kan ge honom så mycket tid och resan går vidare med ungefär lika korta nedslag i Denver hos musikern Robert (Sam Rockwell) och i Las Vegas hos dansaren Rosie (Drew Barrymoore). Åter igen får man känslan av att barnen inte vill veta av sin far, men vi tittare vet att de ruvar på en gemensam hemlighet som de ännu inte kan delge fadern.
Även Frank märker att något är galet, framför allt blir han varse om att den information om sina barn som tidigare kommit via frun, filtrerats rätt häftigt innan den nått honom. I själva verket har allting inte varit så bra som det verkat på fruns rapporter.
Initialt får filmen mig att tänka på "About Schmidt" med Jack Nicholson som också gjorde en roadtrip (om än i en rejäl husbil och med helt andra mål) efter att hans fru dött, men likheterna slutar där. I själva verket är "Everybody's Fine" en remake på en italiensk film med ungefär samma handling från 1990. Det är dock en ganska bra film med en tilltalande melankolisk känsla och som ställer en del frågor kring hur man uppfostrar sina barn och vilken press man sätter dem under för att de ska göra en nöjd, samtidigt som den behandlar vad man egentligen väljer att berätta för varandra. Ska man säga sanningen eller en vit lögn för att inte dra upp onödiga känslor?
Viss kritik har tilldelats filmen för att det egentligen bara är De Niros karaktär som är tillräckligt utvecklad och att barnen är lite endimensionella. Jag kan delvis hålla med, men jag tycker ändå att samtliga gör godkända insatser och filmen i sin helhet är även den godkänd.
De Niro spelar änklingen och pensionären Frank Goode. Efter ett långt yrkesliv där han dragit i sig PVC-ångor i allt för stor utsträckning har han dragit på sig en lungsjukdom, men klarar ändå rätt bra att ta hand om både sig själv och det stora tomma huset, nu när hans fru dött och alla de fyra vuxna barnen är spridda över landet. Han drömmer om att samla allihop runt ett matbord igen och det är precis vad han tänker göra, men en efter en ringer de och säger att de fått förhinder. Det är som om de inte vill träffa sin far.
Frank tänker om och ger sig ut på roadtrip via bussar och tåg för att besöka sina barn i tur och ordning. Konstnären David går inte att hitta i lägenheten i New York, så han far vidare till Chicago och träffar sin framgångsrika arkitektdotter Amy (Kate Beckinsale) som dock inte kan ge honom så mycket tid och resan går vidare med ungefär lika korta nedslag i Denver hos musikern Robert (Sam Rockwell) och i Las Vegas hos dansaren Rosie (Drew Barrymoore). Åter igen får man känslan av att barnen inte vill veta av sin far, men vi tittare vet att de ruvar på en gemensam hemlighet som de ännu inte kan delge fadern.
Även Frank märker att något är galet, framför allt blir han varse om att den information om sina barn som tidigare kommit via frun, filtrerats rätt häftigt innan den nått honom. I själva verket har allting inte varit så bra som det verkat på fruns rapporter.
Initialt får filmen mig att tänka på "About Schmidt" med Jack Nicholson som också gjorde en roadtrip (om än i en rejäl husbil och med helt andra mål) efter att hans fru dött, men likheterna slutar där. I själva verket är "Everybody's Fine" en remake på en italiensk film med ungefär samma handling från 1990. Det är dock en ganska bra film med en tilltalande melankolisk känsla och som ställer en del frågor kring hur man uppfostrar sina barn och vilken press man sätter dem under för att de ska göra en nöjd, samtidigt som den behandlar vad man egentligen väljer att berätta för varandra. Ska man säga sanningen eller en vit lögn för att inte dra upp onödiga känslor?
Viss kritik har tilldelats filmen för att det egentligen bara är De Niros karaktär som är tillräckligt utvecklad och att barnen är lite endimensionella. Jag kan delvis hålla med, men jag tycker ändå att samtliga gör godkända insatser och filmen i sin helhet är även den godkänd.
EXTRAMATERIALET
Lite oväntat ligger det en bakomfilm till den låt som spelas sist i filmen som extramaterial. Det är en specialskriven låt av Paul McCartney som även intervjuas i bakomfilmen och berättar det mesta om hur han fick uppdraget och hur låten skrevs. Det är inte första gången jag ser bakomfilmer om låtar i filmer, men det är nog första gången det är det enda bakommaterial man får.
De bortklippta och förlängda scenerna finns det inte så mycket att orda om, förutom att en äldre man troligtvis kliver ur sin karaktär i slutet av en scen. Det finns inga scener man känner att man saknar och det är heller inte inte några scener som tillför något speciellt till filmen.
De bortklippta och förlängda scenerna finns det inte så mycket att orda om, förutom att en äldre man troligtvis kliver ur sin karaktär i slutet av en scen. Det finns inga scener man känner att man saknar och det är heller inte inte några scener som tillför något speciellt till filmen.
TRE SAKER
1. Telefontrådar och -stolpar går som ett tema genom filmen. Det Frank gjorde under sina yrkesverksamma år var att klä telefontrådar i PVC-plast. Det här temat får en oerhört sentimental återkoppling mot slutet av filmen.
2. Trots stora namn i huvudrollerna blev filmen mer eller mindre en flopp på bio. Efter bara tre veckor plockades den ned och hade då bara spelat ihop hälften av sin redan låga budget.
3. Många av de figurer som dyker upp i de allra minsta birollerna känns inte alls som skådespelare utan som helt verkliga människor, och det kan mycket väl vara så. Detta märks kanske tydligast i de förlängda scenerna bland extramaterialet.
2. Trots stora namn i huvudrollerna blev filmen mer eller mindre en flopp på bio. Efter bara tre veckor plockades den ned och hade då bara spelat ihop hälften av sin redan låga budget.
3. Många av de figurer som dyker upp i de allra minsta birollerna känns inte alls som skådespelare utan som helt verkliga människor, och det kan mycket väl vara så. Detta märks kanske tydligast i de förlängda scenerna bland extramaterialet.
ANDERS JAKOBSON (2010-08-22)