Ett lik på halsen och en apa på benet
Throwing Stars
Genre: KomediFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Warner Bros., 2010
Ljud: Dolby digital 2.0, DTS 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
När jag sett klart "Throwing Stars" inser jag att jag gillade den lite grann i alla fall trots att jag under större delen av tittningen tyckte att den var rätt illa. En lite lustig utveckling. Jag tror grejen är att filmens komedidel är en ganska absurd och mörk sådan, vilket jag inte riktigt greppar förrän en bra bit in. Fram till den uppenbarelsen känns filmen nämligen som en misslyckad komedi som inte är rolig.
Det är dock en ganska deprimerande historia överlag. Fyra barndomskompisar har nu närmat sig 30-årsåldern och ingen av dem mår speciellt bra. Mark (Scott Grimes) har fått sparken som läkare och försörjer sig nu med att koka meth till en obehaglig typ som sysslar med djurporr (Kevin Durand). Bobby (Jason London) sörjer sin flickvän som dog i en bilolycka ett halvår tidigare och mörkar sorgen med att slänga ur sig sarkasmer hela tiden. Laith (Scott Michael Campbell) känner sig otillräcklig efter att han kommit på sin tjej med en vibrator och Hutto (David DeLuise) har både dålig stämning och en höggravid fru hemma.
Nu slumpar det sig så att de får ett lik på halsen och tvingas vidta åtgärder (trots att det i ärlighetens namn är ganska ologiskt) och röja undan liket, vilket dock är lättare sagt än gjort - framför allt inte när en apa praktiskt taget limmar sig fast vid Bobbys ben.
Absurt var ordet, och visst, en del av allt det som händer under en lång och galen natt är lite småroligt, men filmen handlar egentligen mest om ett väldigt tajt kompisgäng (även om det är lite av en tre mot en-indelning i gänget) och hur de överkommer sina problem tillsammans. Filmen är rätt så dialogtung där de ska slänga käft med varandra mest hela tiden, inte olikt hur Kevin Smiths tidigaste filmer var, men det blir aldrig lika träffsäkert. Det kan bero på att de fyra huvudpersonerna är lite av no name-skådisar för mig och karaktärerna sätter sig aldrig riktigt.
En annan brist i filmen är att den tappar tempot totalt när den precis fått upp farten. Wayne Knight kommer in som en polis och scenen med honom är alldeles för långsam och utdragen. Dessutom vävs det in en lite märklig hjältescen i slutet som följs upp av en omotiverad knarksekvens som mest känns instoppad för att "det ska vara så".
De fyra huvudpersonerna gör dock ganska bra ifrån sig. Det blir en viss kemi mellan dem men den främsta insatsen görs kanske av Kevin Durand som numera är expert på att spela obehagliga typer och hans Reed är något i hästväg (ett lite omedvetet skämt som de som sett/ser filmen fattar). Idel män alltså, men störst på omslaget är ju en kvinna. Jo, det är Susan May Pratt som spelar Laiths flickvän Rebecca. Även om hon är med i hela filmen som ett problem/diskussionsämne så är hon med i bild i mindre än fem minuter, varpå omslaget känns helt fel.
Ytterligare en brist med filmen och även jag inser att den har vissa poänger när jag sett klart den, så kan jag inte släppa att den inte alls känns så bra medan man ser den.
Det är dock en ganska deprimerande historia överlag. Fyra barndomskompisar har nu närmat sig 30-årsåldern och ingen av dem mår speciellt bra. Mark (Scott Grimes) har fått sparken som läkare och försörjer sig nu med att koka meth till en obehaglig typ som sysslar med djurporr (Kevin Durand). Bobby (Jason London) sörjer sin flickvän som dog i en bilolycka ett halvår tidigare och mörkar sorgen med att slänga ur sig sarkasmer hela tiden. Laith (Scott Michael Campbell) känner sig otillräcklig efter att han kommit på sin tjej med en vibrator och Hutto (David DeLuise) har både dålig stämning och en höggravid fru hemma.
Nu slumpar det sig så att de får ett lik på halsen och tvingas vidta åtgärder (trots att det i ärlighetens namn är ganska ologiskt) och röja undan liket, vilket dock är lättare sagt än gjort - framför allt inte när en apa praktiskt taget limmar sig fast vid Bobbys ben.
Absurt var ordet, och visst, en del av allt det som händer under en lång och galen natt är lite småroligt, men filmen handlar egentligen mest om ett väldigt tajt kompisgäng (även om det är lite av en tre mot en-indelning i gänget) och hur de överkommer sina problem tillsammans. Filmen är rätt så dialogtung där de ska slänga käft med varandra mest hela tiden, inte olikt hur Kevin Smiths tidigaste filmer var, men det blir aldrig lika träffsäkert. Det kan bero på att de fyra huvudpersonerna är lite av no name-skådisar för mig och karaktärerna sätter sig aldrig riktigt.
En annan brist i filmen är att den tappar tempot totalt när den precis fått upp farten. Wayne Knight kommer in som en polis och scenen med honom är alldeles för långsam och utdragen. Dessutom vävs det in en lite märklig hjältescen i slutet som följs upp av en omotiverad knarksekvens som mest känns instoppad för att "det ska vara så".
De fyra huvudpersonerna gör dock ganska bra ifrån sig. Det blir en viss kemi mellan dem men den främsta insatsen görs kanske av Kevin Durand som numera är expert på att spela obehagliga typer och hans Reed är något i hästväg (ett lite omedvetet skämt som de som sett/ser filmen fattar). Idel män alltså, men störst på omslaget är ju en kvinna. Jo, det är Susan May Pratt som spelar Laiths flickvän Rebecca. Även om hon är med i hela filmen som ett problem/diskussionsämne så är hon med i bild i mindre än fem minuter, varpå omslaget känns helt fel.
Ytterligare en brist med filmen och även jag inser att den har vissa poänger när jag sett klart den, så kan jag inte släppa att den inte alls känns så bra medan man ser den.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. I USA går den här filmen numera under namnet "Who's your monkey?" men originaltiteln är "Throwing Stars" som alltså betyder kaststjärnor. Ett par sådana spelar nämligen stor roll i storyn, ända från första scenen faktiskt.
2. Killarna gör många referenser till filmer och skådespelare under filmens gång, men den bästa referensen är till ett gammalt "Beverly Hills 90210"-avsnitt där David Silver tappar bort sin lillasyster Erin när han är hög på metanfetamin. Klassiker!
3. Det är lite roligt att Scott Grimes spelar en läkare. Han har ju viss vana efter 116 avsnitt som Dr Archie Morris i "Cityakuten".
2. Killarna gör många referenser till filmer och skådespelare under filmens gång, men den bästa referensen är till ett gammalt "Beverly Hills 90210"-avsnitt där David Silver tappar bort sin lillasyster Erin när han är hög på metanfetamin. Klassiker!
3. Det är lite roligt att Scott Grimes spelar en läkare. Han har ju viss vana efter 116 avsnitt som Dr Archie Morris i "Cityakuten".
ANDERS JAKOBSON (2010-08-23)