Hopkins mardrömssnurriga egotripp
Slipstream
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2010
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Även om det bara gått tre år sedan "Slipstream" kom så kan jag inte dra till minnes att jag hört talas om den tidigare. Det är Anthony Hopkins totala egotripp: han har skrivit manus, regisserat, komponerat musiken och spelar dessutom huvudrollen. På omslaget finns följande citat från honom: "Jag ville vända upp och ner på allt med min film. Jag ville göra något helt olikt allt annat!".
"Helt olikt allt annat" betyder i det här fallet att safta på med allt konstigt man kan hitta på. Redan i inledningen sätter Hopkins standarden för filmen: snabba "MTV-klipp" med skrik och osammanhängande bilder, bifigurer som gör irrationella saker, bildvinklar som speglas fram och tillbaka, objekt som byter färger, tempoförändringar där bilden stannar upp och går tillbaka lite, repetitioner som när en vinylskiva hoppar till och så vidare och så vidare.
Det är bara att samla sig och inse att de närmaste 90 minuterna kommer att bli smått jobbiga att ta sig igenom. Riktigt så jobbigt är det inte, för stilgreppen känns lite David Lynch och är man en van Lynch-tittare så klarar man av det mesta.
Vad handlar filmen om? Tja, jag vill nästan svara "säg det", men i grova drag så spelar Hopkins manusförfattaren Felix Bonhoeffer som skrivit filmen "Slipstream". Men något är galet både med filmen och själv manusförfattaren för det verkar som han blandar ihop manuset med sin egen verklighet. Ena stunden är en karaktär hans fru, och sedan en skådespelare i filmen. Andra stunden har han konversationer med folk som visar sig vara karaktärer i filmen. Tredje stunden blir han besökt av karaktärer han haft ihjäl i filmen som undrar varför han gjorde det. Och så vidare och så vidare.
Hopkins går mest omkring och ser förvirrad ut och får vid ett tillfälle frågan om han går på droger. Det är en fråga som vi tittare också ställer samtidigt som vi identifierar oss med huvudpersonen. Vad fanken är det som pågår? Är det en film i filmen i filmen, med ett manus som skrivs om hela tiden, av olika personer? Vad är verklighet och vad är dikt eller är allt en dröm? Ordet "Dream" flimrar förbi i rutan tidigt i filmen och strax därefter hör vi Eurythmics-låten "Sweet Dreams". En ledtråd eller ett villospår?
Hela denna mardrömslika story får dock en sorts förklaring i slutet av filmen som man ungefär får ihop med helheten. Jag kan inte riktigt säga exakt hur allt hänger ihop, men jag fattar. Typ. Svårare är det att lista ut vad Hopkins vill ha sagt. Ett citat från The Hollywood Reporter kallar filmen för "En fascinerande drift med filmbranschen", men vad exakt är det då Hopkins driver med? Filmproduktioner? Manusförfattare? Sig själv?
Är det en bra film? Jag vet faktiskt inte. Lite mer finkulturella personer kanske tycker att filmen är fantaaaastisk. Jag är tudelad. Å ena sidan gillar jag när man gör filmer som inte alls följer några mallar som på något vis lyckas fånga det irrationella narrativ som pågår i huvudet när man drömmer filmiska drömmar. Å andra sidan kan jag tycka att David Lynch gör detta med någon sorts okonstlad finess medan det känns som Hopkins gjort en konstig film för konstighetens skull. Antingen är det så eller så är han en originell filmskapare. Det är kanske upp till tittaren att avgöra.
"Helt olikt allt annat" betyder i det här fallet att safta på med allt konstigt man kan hitta på. Redan i inledningen sätter Hopkins standarden för filmen: snabba "MTV-klipp" med skrik och osammanhängande bilder, bifigurer som gör irrationella saker, bildvinklar som speglas fram och tillbaka, objekt som byter färger, tempoförändringar där bilden stannar upp och går tillbaka lite, repetitioner som när en vinylskiva hoppar till och så vidare och så vidare.
Det är bara att samla sig och inse att de närmaste 90 minuterna kommer att bli smått jobbiga att ta sig igenom. Riktigt så jobbigt är det inte, för stilgreppen känns lite David Lynch och är man en van Lynch-tittare så klarar man av det mesta.
Vad handlar filmen om? Tja, jag vill nästan svara "säg det", men i grova drag så spelar Hopkins manusförfattaren Felix Bonhoeffer som skrivit filmen "Slipstream". Men något är galet både med filmen och själv manusförfattaren för det verkar som han blandar ihop manuset med sin egen verklighet. Ena stunden är en karaktär hans fru, och sedan en skådespelare i filmen. Andra stunden har han konversationer med folk som visar sig vara karaktärer i filmen. Tredje stunden blir han besökt av karaktärer han haft ihjäl i filmen som undrar varför han gjorde det. Och så vidare och så vidare.
Hopkins går mest omkring och ser förvirrad ut och får vid ett tillfälle frågan om han går på droger. Det är en fråga som vi tittare också ställer samtidigt som vi identifierar oss med huvudpersonen. Vad fanken är det som pågår? Är det en film i filmen i filmen, med ett manus som skrivs om hela tiden, av olika personer? Vad är verklighet och vad är dikt eller är allt en dröm? Ordet "Dream" flimrar förbi i rutan tidigt i filmen och strax därefter hör vi Eurythmics-låten "Sweet Dreams". En ledtråd eller ett villospår?
Hela denna mardrömslika story får dock en sorts förklaring i slutet av filmen som man ungefär får ihop med helheten. Jag kan inte riktigt säga exakt hur allt hänger ihop, men jag fattar. Typ. Svårare är det att lista ut vad Hopkins vill ha sagt. Ett citat från The Hollywood Reporter kallar filmen för "En fascinerande drift med filmbranschen", men vad exakt är det då Hopkins driver med? Filmproduktioner? Manusförfattare? Sig själv?
Är det en bra film? Jag vet faktiskt inte. Lite mer finkulturella personer kanske tycker att filmen är fantaaaastisk. Jag är tudelad. Å ena sidan gillar jag när man gör filmer som inte alls följer några mallar som på något vis lyckas fånga det irrationella narrativ som pågår i huvudet när man drömmer filmiska drömmar. Å andra sidan kan jag tycka att David Lynch gör detta med någon sorts okonstlad finess medan det känns som Hopkins gjort en konstig film för konstighetens skull. Antingen är det så eller så är han en originell filmskapare. Det är kanske upp till tittaren att avgöra.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Filmen innehåller ganska många kända skådespelare, till exempel Christian Slater, John Turturro, Jeffrey Tambor, Michael Clarke Duncan och Fionnula Flanagan
2. Kevin McCarthy, som gjorde huvudrollen i "Invasion of the Body Snatchers" (1956) ("Världsrymden anfaller" på svenska) diskuteras i en scen. Sen dyker McCarthy upp som sig själv, eller en version av sig själv.
3. John Turturro spelar en rätt så vansinnig filmproducent. Vid ett tillfälle får han ett telefonsamtal om "Hannibal 4: Blue Dragon" och säger att Hopkins kan dra åt helvete när han ber om mer pengar. Ett lite lustigt självdistanserande skämt från den gode Hopkins.
2. Kevin McCarthy, som gjorde huvudrollen i "Invasion of the Body Snatchers" (1956) ("Världsrymden anfaller" på svenska) diskuteras i en scen. Sen dyker McCarthy upp som sig själv, eller en version av sig själv.
3. John Turturro spelar en rätt så vansinnig filmproducent. Vid ett tillfälle får han ett telefonsamtal om "Hannibal 4: Blue Dragon" och säger att Hopkins kan dra åt helvete när han ber om mer pengar. Ett lite lustigt självdistanserande skämt från den gode Hopkins.
ANDERS JAKOBSON (2010-08-27)