Förutsägbart utan överraskningar
The Last Song
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Buena Vista Home Entertainment, 2010
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Om man väljer att sätta en av USA:s största barnstjärnor i huvudrollen på ett kärleksdrama kan det bli pannkaka. Det kan också bli skitbra, men det kan även bli bara okej och lite för mycket. "The last song" med Miley Cyrus i huvudrollen blir okej men lite för mycket mellan varven. Jag är helt fel målgrupp och skulle kanske gillat filmen betydligt mycket mer om jag vore en nästan tonåring. Nu är jag några år äldre än så och kräver även mer av en kärlekshistoria och jag är inte lika lättflirtad när det gäller tonårsförälskelser med gyttjekrig, låtsasbråk och kyssar på en strand.
"The last song" är baserad på Nicholas Sparks roman. Sparks är mannen bakom bland annat "Dagboken" och "Dear John". Den sistnämnda går på bio just nu och dne har jag ännu inte sett. Den första är fantastisk, men i "Dagboken" var skådespelarna betydligt mer trovärdiga än här. Den här filmen handlar i alla fall om Ronnie (Cyrus) som just slutat high school i New York. Sommaren ska hon, tillsammans med sin lillebror (Bobby Coleman,) tillbringa hos sin pappa (Greg Kinnear) som bor i ett strandhus i en annan delstat, Georgia, än Ronnies mamma (Kelly Preston). Ronnie är arg på sin pappa som lämnade familjen för flera år sedan och till en början pratar de knappt med varandra. Ronnie är så där oerhört tonårstrotsig och bara arg mest hela tiden. Redan första dagen hos sin pappa träffar hon Will (Liam Hemsworth) som genast börjar stöta på henne. Det är som upplagt för en sommarromans och efter några typiska repliker blir det även så. Ronnie blir en mjukare person och börjar också förstå sin pappa bättre allt eftersom de närmar sig varandra under sommaren. Gemensamt har de det musikaliska även om Ronnie inte spelat klassiskt piano på flera år. Musiken blir också medlet för att försöka hitta tillbaka till varandra igen. Dessutom är kanske inte Will den han utger sig för att vara.
Även om filmen egentligen i sin historia har alla möjligheter att bli lika bra som till exempel "Dagboken" blir den aldrig det. Jag stör mig alldeles för mycket på Cyrus och hur hon spelar över vid för många tillfällen. Därför lyckas hon inte ens charma mig de gånger hon egentligen spelar rätt bra. Svårt att avgöra om det är karaktären som är så där extremt jobbig, eller om det är Cyrus som blir för mycket. Till en början är hon stenhård och arg. På en handvändning blir hon till urtypen av en kvinnlig rollgestaltning. Det fnissas, skrattas överdrivet och klyschorna avlöser varandra. Det får mitt genushjärta att slå bakut och bli argt. Det är så himla surt att kvinnor ska behövas gestaltas på det viset. Hon kunde helt klart ha blivit mjukare, men det behöver inte vara svart eller vitt. Det får mig att tappa tron på berättelsen. Jag blir i stället illamående. När Ronnie och Will sjunger så där romantiskt tillsammans i bilen är det bara too much och när de sedan börjar kasta lera på varandra spyr jag (inte bokstavligen, men nästan). Det är som att kastas tillbaka alldeles för lång tid tillbaka och det är inte med positiv inställning jag fortsätter att titta. Även om filmen får en lite djupare innebörd i slutet av filmen har jag redan dömt filmen och blir förbannad över att den inte kunde ha samma djup rakt igenom.
"The last song" är oerhört klassisk. Den tillför absolut ingenting nytt. Jag hade dock förmodligen älskat den om jag vore tolv år.
"The last song" är baserad på Nicholas Sparks roman. Sparks är mannen bakom bland annat "Dagboken" och "Dear John". Den sistnämnda går på bio just nu och dne har jag ännu inte sett. Den första är fantastisk, men i "Dagboken" var skådespelarna betydligt mer trovärdiga än här. Den här filmen handlar i alla fall om Ronnie (Cyrus) som just slutat high school i New York. Sommaren ska hon, tillsammans med sin lillebror (Bobby Coleman,) tillbringa hos sin pappa (Greg Kinnear) som bor i ett strandhus i en annan delstat, Georgia, än Ronnies mamma (Kelly Preston). Ronnie är arg på sin pappa som lämnade familjen för flera år sedan och till en början pratar de knappt med varandra. Ronnie är så där oerhört tonårstrotsig och bara arg mest hela tiden. Redan första dagen hos sin pappa träffar hon Will (Liam Hemsworth) som genast börjar stöta på henne. Det är som upplagt för en sommarromans och efter några typiska repliker blir det även så. Ronnie blir en mjukare person och börjar också förstå sin pappa bättre allt eftersom de närmar sig varandra under sommaren. Gemensamt har de det musikaliska även om Ronnie inte spelat klassiskt piano på flera år. Musiken blir också medlet för att försöka hitta tillbaka till varandra igen. Dessutom är kanske inte Will den han utger sig för att vara.
Även om filmen egentligen i sin historia har alla möjligheter att bli lika bra som till exempel "Dagboken" blir den aldrig det. Jag stör mig alldeles för mycket på Cyrus och hur hon spelar över vid för många tillfällen. Därför lyckas hon inte ens charma mig de gånger hon egentligen spelar rätt bra. Svårt att avgöra om det är karaktären som är så där extremt jobbig, eller om det är Cyrus som blir för mycket. Till en början är hon stenhård och arg. På en handvändning blir hon till urtypen av en kvinnlig rollgestaltning. Det fnissas, skrattas överdrivet och klyschorna avlöser varandra. Det får mitt genushjärta att slå bakut och bli argt. Det är så himla surt att kvinnor ska behövas gestaltas på det viset. Hon kunde helt klart ha blivit mjukare, men det behöver inte vara svart eller vitt. Det får mig att tappa tron på berättelsen. Jag blir i stället illamående. När Ronnie och Will sjunger så där romantiskt tillsammans i bilen är det bara too much och när de sedan börjar kasta lera på varandra spyr jag (inte bokstavligen, men nästan). Det är som att kastas tillbaka alldeles för lång tid tillbaka och det är inte med positiv inställning jag fortsätter att titta. Även om filmen får en lite djupare innebörd i slutet av filmen har jag redan dömt filmen och blir förbannad över att den inte kunde ha samma djup rakt igenom.
"The last song" är oerhört klassisk. Den tillför absolut ingenting nytt. Jag hade dock förmodligen älskat den om jag vore tolv år.
EXTRAMATERIALET
När vi i extramaterialet får följa med Bobby Coleman bakom kulisserna slår det mig tydligt att filmen är en Disneyproduktion. Allt extramaterial riktar sig till barn och tonåringar. Otroligt barnsligt gjort och ger absolut ingenting. Att på några få minuter se hur en musikvideo filmas ger inte heller det något alls. Som grädden på moset får vi givetvis även musikvideo, som visserligen är vacker, men som jag ändå kunde ha varit utan.
TRE SAKER
1. I en scen berättar Ronnies lillebror att Ronnie lider av PMS. Pappan frågar då om han vet vad det betyder. Det vet lillebrodern, det betyder: "Pissed at Men Syndrom". Mycket roligt.
2. När Will tycker att han pratar ryska är det faktiskt roligt. Då skrattar jag till och med högt. Hans roll säger en hel del roliga saker.
3. För alla äldre som inte har koll på vem Miley Cyrus är kommer här en kort förklaring. Cyrus är ansiktet bakom Hannah Montana, dotter till musikern Billy Ray Cyrus, sångerska och är en av USA:s största stjärnor just nu.
2. När Will tycker att han pratar ryska är det faktiskt roligt. Då skrattar jag till och med högt. Hans roll säger en hel del roliga saker.
3. För alla äldre som inte har koll på vem Miley Cyrus är kommer här en kort förklaring. Cyrus är ansiktet bakom Hannah Montana, dotter till musikern Billy Ray Cyrus, sångerska och är en av USA:s största stjärnor just nu.
MARIA EREMO (2010-09-05)