Färgsprakande cirkusshow från förr
FILMEN
Om jag ska associera kring fransk komedi så är det filmmakaren Jacques Tati jag först och främst tänker på. En perfektionist med en underfundig, och ofta fysisk komik. Bland hans mest kända filmer finns "Fest i byn", "Min onkel" och "Semestersabotören". "Parade" blev hans sista långfilm, men det är ingen vanlig komedi utan en cirkusshow - inspelad i Sverige.
Att det blev Sverige kan man delvis tacka en sjuk Lasse Hallström och en frisk Brasse Brännström för. Hallström skulle filma en dokumentär om Tati men blev sjuk och Brännström dök upp mest för att skaka hand, men slutade i ett samtal med Tati där idén om att göra något i Sverige uppkom. Sverige var nämligen det land där Tati var som mest populär, och idén som föddes var en cirkusshow i 13 halvtimmesavsnitt producerade av Sveriges Radio TV2.
Perfektionisten Tati drev dock de svenska producenterna till vansinne och drog över budgeten så projektet stoppades när material till tre avsnitt spelats in. Dessa klipptes ihop till en långfilm som fick premiär 1975.
Det är en färgsprakande show (mest på grund av publikens kläder som är så där 70-talsgalet extrema) där det bjuds på både akrobatik, komik, magi, musik och ett och annat djur. Grunden för "Parade" förklaras av Tati själv i inledningen av filmen - en föreställning där alla får delta. Detta ska väl innebära att de tillfällen i filmen där personer från publiken medverkar ska vara autentiska, men jag köper inte det. Speciellt om Tatis påstådda perfektionism är sann.
Tati medverkar själv som en ihopbindande länk mellan de olika numren, som en cirkusdirektör skulle man kunna säga, och ibland medverkar han med egna komiska inslag. Bland annat gör han ett par fysiska sketcher där han poängterar hur fånig en fotbollsmålvakt eller en boxare ser ut utan sin naturliga omgivning. Man kan direkt se var till exempel Rowan Atkinson plockat mycket inspiration (vilket han också erkänt) i Tatis rörelser och och minspel.
Tyvärr så hör den här typen av underhållning till det förflutna. Men dagens ögon är det inte speciellt roligt även om filmen när den väl kom mottogs med lovhyllningar som "Publiken gråter av skratt!", "Humor av högsta klass!" och "Biopubliken jublar!" (citat ur olika recensioner på omslaget). Värt att skjuta in här är dock att filmen fortfarande är populär i Frankrike - bara för några månader sedan gick den återigen upp på biograferna.
Vad man dock kan konstatera är att ingen gör varken föreställningar eller filmer av det här slaget längre, vilket är lite tråkigt. Det är en gammal klassisk komediform som bör förvaltas.
Att det blev Sverige kan man delvis tacka en sjuk Lasse Hallström och en frisk Brasse Brännström för. Hallström skulle filma en dokumentär om Tati men blev sjuk och Brännström dök upp mest för att skaka hand, men slutade i ett samtal med Tati där idén om att göra något i Sverige uppkom. Sverige var nämligen det land där Tati var som mest populär, och idén som föddes var en cirkusshow i 13 halvtimmesavsnitt producerade av Sveriges Radio TV2.
Perfektionisten Tati drev dock de svenska producenterna till vansinne och drog över budgeten så projektet stoppades när material till tre avsnitt spelats in. Dessa klipptes ihop till en långfilm som fick premiär 1975.
Det är en färgsprakande show (mest på grund av publikens kläder som är så där 70-talsgalet extrema) där det bjuds på både akrobatik, komik, magi, musik och ett och annat djur. Grunden för "Parade" förklaras av Tati själv i inledningen av filmen - en föreställning där alla får delta. Detta ska väl innebära att de tillfällen i filmen där personer från publiken medverkar ska vara autentiska, men jag köper inte det. Speciellt om Tatis påstådda perfektionism är sann.
Tati medverkar själv som en ihopbindande länk mellan de olika numren, som en cirkusdirektör skulle man kunna säga, och ibland medverkar han med egna komiska inslag. Bland annat gör han ett par fysiska sketcher där han poängterar hur fånig en fotbollsmålvakt eller en boxare ser ut utan sin naturliga omgivning. Man kan direkt se var till exempel Rowan Atkinson plockat mycket inspiration (vilket han också erkänt) i Tatis rörelser och och minspel.
Tyvärr så hör den här typen av underhållning till det förflutna. Men dagens ögon är det inte speciellt roligt även om filmen när den väl kom mottogs med lovhyllningar som "Publiken gråter av skratt!", "Humor av högsta klass!" och "Biopubliken jublar!" (citat ur olika recensioner på omslaget). Värt att skjuta in här är dock att filmen fortfarande är populär i Frankrike - bara för några månader sedan gick den återigen upp på biograferna.
Vad man dock kan konstatera är att ingen gör varken föreställningar eller filmer av det här slaget längre, vilket är lite tråkigt. Det är en gammal klassisk komediform som bör förvaltas.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet består av några sidor text med trivia om "Parade" och en biografi om Tati. Mycket intressant läsning där en hel del matnyttigt finns att snappa upp. Man kan inte begära så mycket mer i extramaterialsväg från en så här pass gammal film.
Det finns även några trailers till andra DVD:er Studio S ger ut under 2007.
Det finns även några trailers till andra DVD:er Studio S ger ut under 2007.
TRE SAKER
1. En timme in i filmen blir det ett musikframträdande av Boom Circus, ett band bestående av bland annat Janne "Loffe" Carlsson och Janne Schaffer. Tyvärr är det inte helt lätt att njuta av låten då det bakats in ett skämt om en kille som försöker sjunga (skrika) i en mikrofon som hela tiden faller bort från hans mun.
2. Antingen är det lite halvslarvig ljudmix eller så är publiken helt omusikalisk, men klappa i takt kan de inte.
3. Akrobatgruppen i filmen var svensk och kallade sig Veteranerna. De var populära över hela världen.
2. Antingen är det lite halvslarvig ljudmix eller så är publiken helt omusikalisk, men klappa i takt kan de inte.
3. Akrobatgruppen i filmen var svensk och kallade sig Veteranerna. De var populära över hela världen.
ANDERS JAKOBSON (2007-03-20)