Kärleksförklaring eller ren avrättning?
Gentlemen Broncos
Genre: KomediFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: FOX, 2010
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Man kan inte direkt anklaga paret Jared och Jerusha Hess för att göra fullständigt normala filmer. De rör sig i sin egen lilla värld av skeva karaktärer och märkliga historier. En del lär avfärda deras filmer som bagateller, andra som det värsta skit de sett, medan vissa vill geniförklara dem och somliga anser att deras filmer är kult rätt och slätt. Man lär hur som helst tycka någonting när man ser dem.
Det började 2004 med "Napoleon Dynamite" när alla tiders übertönt gjorde entré och bjöd på en minnesvärd dans och sedan kom "Nacho Libre" 2006 där Jack Black spelade mexikansk brottare. Och nu har vi "Gentlemen Broncos" som antingen är en kärleksförklaring till, eller en ren avrättning av, scifi-kulturen.
Genomgående i Hess filmer är att det är töntarna, mesarna som står i fokus och så är det även här, men till skillnad från deras två tidigare protagonister som varit väldigt vokala töntar är Benjamin (Michael Angarano) en väldigt tyst och tillbakadragen kille. Han bor ihop med sin mamma (Jennifer Coolidge) som designar kläder utan att ha någon som helst smak och gör popcornbollar som ingen vill ha. Pappan är död sedan länge och Benjamin sitter mest på sitt rum och skriver scifi-historier, den senaste — "Yeast Lords" — med hjälten Bronco, är starkt inspirerad av pappan.
Benjamin skickas iväg på ett skrivläger tillsammans med andra författande ungdomar. En tävling där priset är publicering hålls och Benjamin lämnar in sitt manus och håller tummarna. Med på lägret finns Benjamins stora idol, den framgångsrika och väldigt överlägsna Ronald Chevalier (Jemaine Clement), som dock har problem med sitt förlag som tycker att han bara lämnar in skit. Chevalier läser Benjamins historia och snor den, nästan rakt av.
Under lägret träffar Benjamin Tabatha (Halley Feiffer) och Lonnie (Héctor Jiménez) som vill göra film av "Yeast Lords", men de tar sig enorma friheter och Benjamin känner inte igen sin historia. Än värre blir det när han anklagas för att plagierat historien från Chevaliers senaste bok.
Det låter mer som ett drama än en komedi och ska sanningen fram är filmen ingen traditionell komedi utan humorn ligger i det absurda och framför allt i de skruvade karaktärerna. Det känns som minsta lilla biroll, oavsett och de har repliker eller inte är uttänkt och utformad helt utanför boxen. Jemaine Clement briljerar som odräglig och självgod, och i en annan speciell biroll hittar man Mike White med hårdrockslångt hår och en vit orm med magproblem (en av de mest absurda scenerna i filmen som jag kommer att minnas länge).
Intressant nog får man se Benjamins historia "filmad" ur tre olika synvinklar. Dels så som han själv föreställer sig den när någon läser ur hans manus och dels hur den framställs i Chevaliers version. I båda dessa filmer spelas hjälten av Sam Rockwell i två minst sagt udda roller. Stuket är B-scifi och ännu längre ned i alfabetet kommer vi när man får se Lonnies extremt amatörmässiga film. Allt detta är dock gjort med glimten i ögat och det är lite svårt att avgöra om Hess gillar B-scifi eller om de tycker det är skrattretande kasst.
Filmen är speciell. Det finns händelser i plotten som varken är logiska eller egentligen bra, men hela sammanhanget och tonen i filmen gör att man köper det. Precis som "Nacho Libre" är det kanske en film man bör se någon gång innan man bestämmer sig för om den är bra eller inte. Personligen väljer jag hellre "Napoleon Dynamite" igen om jag vill ha en dos av Hess speciella stil.
Det började 2004 med "Napoleon Dynamite" när alla tiders übertönt gjorde entré och bjöd på en minnesvärd dans och sedan kom "Nacho Libre" 2006 där Jack Black spelade mexikansk brottare. Och nu har vi "Gentlemen Broncos" som antingen är en kärleksförklaring till, eller en ren avrättning av, scifi-kulturen.
Genomgående i Hess filmer är att det är töntarna, mesarna som står i fokus och så är det även här, men till skillnad från deras två tidigare protagonister som varit väldigt vokala töntar är Benjamin (Michael Angarano) en väldigt tyst och tillbakadragen kille. Han bor ihop med sin mamma (Jennifer Coolidge) som designar kläder utan att ha någon som helst smak och gör popcornbollar som ingen vill ha. Pappan är död sedan länge och Benjamin sitter mest på sitt rum och skriver scifi-historier, den senaste — "Yeast Lords" — med hjälten Bronco, är starkt inspirerad av pappan.
Benjamin skickas iväg på ett skrivläger tillsammans med andra författande ungdomar. En tävling där priset är publicering hålls och Benjamin lämnar in sitt manus och håller tummarna. Med på lägret finns Benjamins stora idol, den framgångsrika och väldigt överlägsna Ronald Chevalier (Jemaine Clement), som dock har problem med sitt förlag som tycker att han bara lämnar in skit. Chevalier läser Benjamins historia och snor den, nästan rakt av.
Under lägret träffar Benjamin Tabatha (Halley Feiffer) och Lonnie (Héctor Jiménez) som vill göra film av "Yeast Lords", men de tar sig enorma friheter och Benjamin känner inte igen sin historia. Än värre blir det när han anklagas för att plagierat historien från Chevaliers senaste bok.
Det låter mer som ett drama än en komedi och ska sanningen fram är filmen ingen traditionell komedi utan humorn ligger i det absurda och framför allt i de skruvade karaktärerna. Det känns som minsta lilla biroll, oavsett och de har repliker eller inte är uttänkt och utformad helt utanför boxen. Jemaine Clement briljerar som odräglig och självgod, och i en annan speciell biroll hittar man Mike White med hårdrockslångt hår och en vit orm med magproblem (en av de mest absurda scenerna i filmen som jag kommer att minnas länge).
Intressant nog får man se Benjamins historia "filmad" ur tre olika synvinklar. Dels så som han själv föreställer sig den när någon läser ur hans manus och dels hur den framställs i Chevaliers version. I båda dessa filmer spelas hjälten av Sam Rockwell i två minst sagt udda roller. Stuket är B-scifi och ännu längre ned i alfabetet kommer vi när man får se Lonnies extremt amatörmässiga film. Allt detta är dock gjort med glimten i ögat och det är lite svårt att avgöra om Hess gillar B-scifi eller om de tycker det är skrattretande kasst.
Filmen är speciell. Det finns händelser i plotten som varken är logiska eller egentligen bra, men hela sammanhanget och tonen i filmen gör att man köper det. Precis som "Nacho Libre" är det kanske en film man bör se någon gång innan man bestämmer sig för om den är bra eller inte. Personligen väljer jag hellre "Napoleon Dynamite" igen om jag vill ha en dos av Hess speciella stil.
EXTRAMATERIALET
Den första av de bortklippta scenerna skulle kunna funka som en, visserligen väldigt kort, kortfilm. De övriga är mest just bortklippta scener.
Blooperssamlingen vittnar om en rolig inspelning med mycket improvisation, och det kommer även fram i den korta, men givande bakomfilmen. Här får man en inblick i Jared Hess galenskap som bland annat innebär att man satsar på känsla i stället för att repetera tills det sitter. Improvisationsmästarinnan Jennifer Coolidge glänser verkligen här.
Blooperssamlingen vittnar om en rolig inspelning med mycket improvisation, och det kommer även fram i den korta, men givande bakomfilmen. Här får man en inblick i Jared Hess galenskap som bland annat innebär att man satsar på känsla i stället för att repetera tills det sitter. Improvisationsmästarinnan Jennifer Coolidge glänser verkligen här.
TRE SAKER
1. Förtexterna är i vanlig ordning snygga om än lite "The Royal Tenenbaums"-inspirerade där alla skådespelares namn presenteras som omslag till scifi-böcker.
2. Jag har inte hittat någon vettig förklaring till varför filmen heter som den heter. Visserligen är "Bronco" huvudpersonen i Benjamins historia, men just "Gentlemen Broncos" fattar jag inte riktigt.
3. Mycket bra musik i filmen, med bland annat den futuristiska 60-tals låten "In the year 2525" på ett lämpligt ställe.
2. Jag har inte hittat någon vettig förklaring till varför filmen heter som den heter. Visserligen är "Bronco" huvudpersonen i Benjamins historia, men just "Gentlemen Broncos" fattar jag inte riktigt.
3. Mycket bra musik i filmen, med bland annat den futuristiska 60-tals låten "In the year 2525" på ett lämpligt ställe.
ANDERS JAKOBSON (2010-11-09)