En norsk pärla att upptäcka och gilla
En ganska snäll man
Genre: KomediFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Nordisk film, 2010
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Stellan Skarsgård har i skrivandets stund 108 roller på meritlistan sedan debuten med "Bombi Bitt och jag" för 42 år sedan. Vi har sett honom i tunga skandinaviska filmer och även i stora amerikanska blockbusters som "Pirates of the Carribbean" och "Änglar och demoner". Jämte Max von Sydow är han odiskutabelt en av de största levande svenska filmstjärnorna just nu.
Efter roller i bland annat "Arn"-filmerna, "Mamma Mia!" och "Entourage" dyker han nu upp i vad som känns som en liten norsk film. Så liten är den dock inte, då den är en av den senare tidens stora succéfilmer i vårt grannland.
Skarsgård spelare Ulrik, en svensk i Norge, som i inledningen av filmen släpps ut från kåken efter tolv långa år. Han har mördat, men nu sonat sitt brott. Nu står han lite nervös och undrar vad för slags liv som väntar honom. Det tunna håret är uppsatt i en opassande hästsvans och hans hållning är allt annat än ståtlig. Men han är fri i alla fall.
Snabbt träffar han kompisar från förr, gangstern Jensen och hans hunsade underhuggare Rolf. Jensen fixar så att Ulrik kan bo i källaren hos hans buttra syster och han ordnar ett bilmekarjobb hos ex-svågern Sven. Ulrik får order om att sköta sig och det gör han. Han passar på att träffa sin numera vuxna son som har en gravid sambo. Ulrik sköter sig, men Jensen är hela tiden på honom om att han måste knäppa den tjallare som såg till at han hamnade i finkan. Men Ulrik vill ju bara vara skötsam och snäll — ska han nöja sig med att bara vara ganska snäll?
Jag får en speciell känsla av filmen, en som får mig att tänka på Coen-bröderna och Guy Richie. Coen-bröderna för svärtan i komedin och de välsnidade karaktärerna och Guy Richie för skildringen av kriminella som inte är speciellt bra på att vara kriminella. Karaktärerna är väldigt bra. Introduktionen av den pedantiska Jensen, där han helt sonika kastar en ung kvinna i en soptunna när hon backat in i hans älskade bil för många gånger får mig att skratta högt, och bilmeken Sven, som menar att han är en man av få ord men brister ut i evighetslånga och rappa haranger när han har något att säga, är också väldigt komisk.
Och Skarsgård är så klart lysande. En karaktärsskådespelare som hela tiden skapar nya figurer som alltid skiljer sig mycket från varandra och från den verkliga personen. Ulrik är inget undantag.
Jag har haft det stora nöjet att ta del av några av de stora norska filmerna som kommit de senaste åren, "Mannen som älskade Yngve" och "Max Manus" till exempel, och "En ganska snäll man" kan lätt ställa sig bredvid dem. En norsk pärla att upptäcka och verkligen gilla.
Efter roller i bland annat "Arn"-filmerna, "Mamma Mia!" och "Entourage" dyker han nu upp i vad som känns som en liten norsk film. Så liten är den dock inte, då den är en av den senare tidens stora succéfilmer i vårt grannland.
Skarsgård spelare Ulrik, en svensk i Norge, som i inledningen av filmen släpps ut från kåken efter tolv långa år. Han har mördat, men nu sonat sitt brott. Nu står han lite nervös och undrar vad för slags liv som väntar honom. Det tunna håret är uppsatt i en opassande hästsvans och hans hållning är allt annat än ståtlig. Men han är fri i alla fall.
Snabbt träffar han kompisar från förr, gangstern Jensen och hans hunsade underhuggare Rolf. Jensen fixar så att Ulrik kan bo i källaren hos hans buttra syster och han ordnar ett bilmekarjobb hos ex-svågern Sven. Ulrik får order om att sköta sig och det gör han. Han passar på att träffa sin numera vuxna son som har en gravid sambo. Ulrik sköter sig, men Jensen är hela tiden på honom om att han måste knäppa den tjallare som såg till at han hamnade i finkan. Men Ulrik vill ju bara vara skötsam och snäll — ska han nöja sig med att bara vara ganska snäll?
Jag får en speciell känsla av filmen, en som får mig att tänka på Coen-bröderna och Guy Richie. Coen-bröderna för svärtan i komedin och de välsnidade karaktärerna och Guy Richie för skildringen av kriminella som inte är speciellt bra på att vara kriminella. Karaktärerna är väldigt bra. Introduktionen av den pedantiska Jensen, där han helt sonika kastar en ung kvinna i en soptunna när hon backat in i hans älskade bil för många gånger får mig att skratta högt, och bilmeken Sven, som menar att han är en man av få ord men brister ut i evighetslånga och rappa haranger när han har något att säga, är också väldigt komisk.
Och Skarsgård är så klart lysande. En karaktärsskådespelare som hela tiden skapar nya figurer som alltid skiljer sig mycket från varandra och från den verkliga personen. Ulrik är inget undantag.
Jag har haft det stora nöjet att ta del av några av de stora norska filmerna som kommit de senaste åren, "Mannen som älskade Yngve" och "Max Manus" till exempel, och "En ganska snäll man" kan lätt ställa sig bredvid dem. En norsk pärla att upptäcka och verkligen gilla.
EXTRAMATERIALET
Det finns gott om extramaterial, vilket inte riktigt framgår av omslaget. Dessvärre är allt på norska och det finns ingen textning att slå på. Trist. Viss norska är lätt att förstå, men här är det till större delen ganska svårlyssnat.
Det finns en fejkdokumentär om Skarsgårds karaktär. Han figurerar som hastigast i början av filmen där han sitter helt eländig och huttrar i sitt spartanska boende. Resten av filmen består av intervjuer med "familj och vänner". Kul idé.
Ett extremt kort klipp som går under namnet "At the cinema" misstänker jag är en bortklippt scen. Helt överflödigt är det dock.
Det finns tre intervjuklipp i olika längd från något som heter "Blått Lerett", vilket möjligtvis är ett tv-program. Jag vet inte riktigt, men det är intressant innehåll.
Det finns även ett kommentarspår med Skarsgård och regissören Hans Petter Moland.
Det finns en fejkdokumentär om Skarsgårds karaktär. Han figurerar som hastigast i början av filmen där han sitter helt eländig och huttrar i sitt spartanska boende. Resten av filmen består av intervjuer med "familj och vänner". Kul idé.
Ett extremt kort klipp som går under namnet "At the cinema" misstänker jag är en bortklippt scen. Helt överflödigt är det dock.
Det finns tre intervjuklipp i olika längd från något som heter "Blått Lerett", vilket möjligtvis är ett tv-program. Jag vet inte riktigt, men det är intressant innehåll.
Det finns även ett kommentarspår med Skarsgård och regissören Hans Petter Moland.
TRE SAKER
1. Stellan Skarsgård har tidigare gjort två filmer med Hans Petter Moland — "Kjærlighetens kjøtere" (1995) och "Aberdeen" (2000).
2. Omslaget utlovar "filmhistoriens roligaste sexscener" och det ligger faktiskt något i det. Man har inte sett sexscener av det här slaget tidigare, vågar jag nästan lova...
3. Filmen var nominerad till Guldbjörnen vid Filmfestivalen i Berlin i år, men fick gå hem med ett annat pris i stället: Berliner Morgenposts läsarpris. Filmen var även nominerad i ett par klasser i Amandaprisen, den norska motsvarigheten till Guldbaggegalan, men endast Skarsgård fick med sig ett pris hem.
2. Omslaget utlovar "filmhistoriens roligaste sexscener" och det ligger faktiskt något i det. Man har inte sett sexscener av det här slaget tidigare, vågar jag nästan lova...
3. Filmen var nominerad till Guldbjörnen vid Filmfestivalen i Berlin i år, men fick gå hem med ett annat pris i stället: Berliner Morgenposts läsarpris. Filmen var även nominerad i ett par klasser i Amandaprisen, den norska motsvarigheten till Guldbaggegalan, men endast Skarsgård fick med sig ett pris hem.
ANDERS JAKOBSON (2010-11-25)