Säg det i danssteg och inte i ord
I afton dans
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2010
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Okej, här har vi en väldigt unik film bland DVDKritik.se:s 2200+ recensioner: En film som inte har dialog utan berättas genom dans (!) i stället. Denna "instrumentalfilm" signerad Ettore Scola är från 1983 och utspelar sig på ett danshak i Paris under närmare 50 år.
Vi börjar och slutar i filmens nutid i ett discodunkande 80-tal där damer av olika slag svänger sina lurviga med män av olika slag. Ur en komisk synvinkel är denna del av filmen roligast. Speciellt inledningen när damerna kommer en och en in i danshallen, piffar till sig lite vid spegeln, kollar in konkurrensen och sätter sig och väntar på männen. Sen kommer männen på rad. Det är glidare, töntar, tafsare, strama herrar, gängliga gossar och allt man kan tänka sig. Det eviga spelet mellan könen skildras här på ett underhållande sätt.
Sen zoomar kameran in på den grånade bartendern och vips startar vår resa ungefär 50 år tidigare. 30-talets klasskillnader går in i oron för andra världskriget, ockupationen av Paris och krigets slut med återvändande hjältar och nya influenser från Amerika. Samba blir rock'n'roll som blir en kort studentockupation och så är vi tillbaka i nutiden där kvällen går till ända.
Givetvis händer det en del saker på vägen. Genom dans och musik får vi både politiska skeenden och olika småhistorier med karaktärer som skapas under berättelsens gång. Nu är visserligen lite av poängen att samma typer av människor dyker upp år efter år och det blir lite olika karaktärer bland alla dansande personer. En dansar i och för sig inte och det är en närsynt kvinna som sitter snällt på en stol genom alla år, även om hon är nära till att dansa med en nazist vid ett tillfälle.
Originell film, minst sagt, men för min del mer intressant än bra.
Vi börjar och slutar i filmens nutid i ett discodunkande 80-tal där damer av olika slag svänger sina lurviga med män av olika slag. Ur en komisk synvinkel är denna del av filmen roligast. Speciellt inledningen när damerna kommer en och en in i danshallen, piffar till sig lite vid spegeln, kollar in konkurrensen och sätter sig och väntar på männen. Sen kommer männen på rad. Det är glidare, töntar, tafsare, strama herrar, gängliga gossar och allt man kan tänka sig. Det eviga spelet mellan könen skildras här på ett underhållande sätt.
Sen zoomar kameran in på den grånade bartendern och vips startar vår resa ungefär 50 år tidigare. 30-talets klasskillnader går in i oron för andra världskriget, ockupationen av Paris och krigets slut med återvändande hjältar och nya influenser från Amerika. Samba blir rock'n'roll som blir en kort studentockupation och så är vi tillbaka i nutiden där kvällen går till ända.
Givetvis händer det en del saker på vägen. Genom dans och musik får vi både politiska skeenden och olika småhistorier med karaktärer som skapas under berättelsens gång. Nu är visserligen lite av poängen att samma typer av människor dyker upp år efter år och det blir lite olika karaktärer bland alla dansande personer. En dansar i och för sig inte och det är en närsynt kvinna som sitter snällt på en stol genom alla år, även om hon är nära till att dansa med en nazist vid ett tillfälle.
Originell film, minst sagt, men för min del mer intressant än bra.
EXTRAMATERIALET
Lite småplock som trailer, biografi och filmografi över Ettore Scola, lite trivia och ett bildspel.
TRE SAKER
1. Få saker irriterar mig så mycket som musiker som låtsas-spelar med fel! Trummisgubben som är med i de flesta scenerna gör inte många rätt.
2. Tematiskt finns det vissa kopplingar till andra filmer av Scola. En historia som berättas genom flera årtionden ("La Famiglia" och "Vi som älskade varann så mycket") eller som utspelar sig på en och samma plats ("Terassen", "Serverat" och "La Famiglia" igen).
3. Filmen är ett italienskt-franskt-algeriskt samarbete och det var Algeriet som stod som avsändare när filmen nominerades till en Oscar för bästa utländska film.
2. Tematiskt finns det vissa kopplingar till andra filmer av Scola. En historia som berättas genom flera årtionden ("La Famiglia" och "Vi som älskade varann så mycket") eller som utspelar sig på en och samma plats ("Terassen", "Serverat" och "La Famiglia" igen).
3. Filmen är ett italienskt-franskt-algeriskt samarbete och det var Algeriet som stod som avsändare när filmen nominerades till en Oscar för bästa utländska film.
ANDERS JAKOBSON (2010-12-03)