Allting skruvas till i säsong 2
Extras - Säsong 2
Genre: Komedi, TV-serieFormat: DVD, region 2 - inte svensk, 2 skivor
Bolag: Universal, 2007
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
Det har gått några år sedan första säsongen av "Extras", Ricky Gervais och Stephen Merchants projekt efter storsuccén "The Office", visades och till den andra säsongen har det hänt grejer. Allting löst har skruvats till och "Extras" har blivit betydligt vassare, tajtare och roligare än sist. Det är bättre skämt, välpolerade dialoger och gästspelande kändisar av högre dignitet.
När vi lämnade serien sist hade Andy Millman (Gervais karaktär) äntligen fått en chans efter lång tid djupt nere i statistträsket. BBC hade nappat på hans manus till en sitcom och inspelningsstarten är nära. Dessvärre har serien utvecklats från det Andy ville till något annat, något billigt och plumpt som förlitar sig på tokiga glasögon, peruker och fåniga punchlines.
Chanserna att bli tagen på allvar är noll för Andy och han är redo att dra ur pluggen för att följa sig hjärta. Givetvis blir det inte så, alternativet är att bränna sina broar för gott hos BBC så Andy säljer sig, ignorerar sin vision och kör på. Må det bära eller brista. Det både bär och brister, för då serien - "When the whistle blows" - sågas brutalt av alla kritiker så får den bra tittarsiffror och går hem hos folket.
Andys vardag förändras. Plötsligt öppnar sig möjligheter till ett bättre liv, ett liv - kanske inte direkt i rampljuset - men ändå i närheten av det. Fortfarande dras han med sin odugliga agent och bästa kompisen Maggie - nu dummare än någonsin - men Andys knackiga framgång får den tidigare så gedigna relationen att knaka i fogarna.
Det är mer fokus på Andy i andra säsongen, och Merchants karaktär Darryl Lamb, den odugliga agenten, har fått större plats, vilket betyder att Ashley Jensens Maggie får stå tillbaka lite. Det är lite synd, men å andra sidan har hon blivit så otroligt dum till denna säsong att varje gång hon är med så levererar hon dubbelt upp.
Både Darryl och Maggie är mästare på att ställa till det för Andy på ett eller annat sätt, vilket knappast hjälper när han sätter sig själv i klistret väldigt ofta. Det blir mängder av pinsamma situationer för alla. En kommer mot slutet av säsongen då Darryl och Maggie har en riktigt trevlig date, som dock slutar mycket illa.
Just pinsamma situationer är Gervais/Merchant mästare på att få till, och tricket är att de alltid tar det ett steg längre. Det är bortförklaringarna som alltid kommer istället för en simpel uppriktig ursäkt som skruvar till det lite extra och som gör att man stundtals måste titta bort för att det är så jobbigt att se.
Det har även tillkommit en del fysisk komik. Inte för mycket så det blir buskis av det hela, men lite lagom. Scenen med Andy och vattenflaskan skrattade jag högst åt i hela säsongen.
Som vanligt har Gervais/Merchant fått med en massa kändisar som spelar tillskruvade versioner av sig själva. Att gästskådespelarna sväljer manusen de får utan att knorra tyder på stor självinsikt. Bland de som bjuder på sig själva finner vi Orlando Bloom, Sir Ian MacKellan, Chris Martin (Coldplay) och Daniel Radcliffe.
Precis som i första säsongen ökar eländet med varje avsnitt men slutar ändå på en fin ton. Gervais och Merchant har gått ut och sagt att det inte ska bli en tredje säsong, men att de - som de gjorde med "The Office" - ska göra en julspecial för att knyta ihop säcken. Låter vettigt.
När vi lämnade serien sist hade Andy Millman (Gervais karaktär) äntligen fått en chans efter lång tid djupt nere i statistträsket. BBC hade nappat på hans manus till en sitcom och inspelningsstarten är nära. Dessvärre har serien utvecklats från det Andy ville till något annat, något billigt och plumpt som förlitar sig på tokiga glasögon, peruker och fåniga punchlines.
Chanserna att bli tagen på allvar är noll för Andy och han är redo att dra ur pluggen för att följa sig hjärta. Givetvis blir det inte så, alternativet är att bränna sina broar för gott hos BBC så Andy säljer sig, ignorerar sin vision och kör på. Må det bära eller brista. Det både bär och brister, för då serien - "When the whistle blows" - sågas brutalt av alla kritiker så får den bra tittarsiffror och går hem hos folket.
Andys vardag förändras. Plötsligt öppnar sig möjligheter till ett bättre liv, ett liv - kanske inte direkt i rampljuset - men ändå i närheten av det. Fortfarande dras han med sin odugliga agent och bästa kompisen Maggie - nu dummare än någonsin - men Andys knackiga framgång får den tidigare så gedigna relationen att knaka i fogarna.
Det är mer fokus på Andy i andra säsongen, och Merchants karaktär Darryl Lamb, den odugliga agenten, har fått större plats, vilket betyder att Ashley Jensens Maggie får stå tillbaka lite. Det är lite synd, men å andra sidan har hon blivit så otroligt dum till denna säsong att varje gång hon är med så levererar hon dubbelt upp.
Både Darryl och Maggie är mästare på att ställa till det för Andy på ett eller annat sätt, vilket knappast hjälper när han sätter sig själv i klistret väldigt ofta. Det blir mängder av pinsamma situationer för alla. En kommer mot slutet av säsongen då Darryl och Maggie har en riktigt trevlig date, som dock slutar mycket illa.
Just pinsamma situationer är Gervais/Merchant mästare på att få till, och tricket är att de alltid tar det ett steg längre. Det är bortförklaringarna som alltid kommer istället för en simpel uppriktig ursäkt som skruvar till det lite extra och som gör att man stundtals måste titta bort för att det är så jobbigt att se.
Det har även tillkommit en del fysisk komik. Inte för mycket så det blir buskis av det hela, men lite lagom. Scenen med Andy och vattenflaskan skrattade jag högst åt i hela säsongen.
Som vanligt har Gervais/Merchant fått med en massa kändisar som spelar tillskruvade versioner av sig själva. Att gästskådespelarna sväljer manusen de får utan att knorra tyder på stor självinsikt. Bland de som bjuder på sig själva finner vi Orlando Bloom, Sir Ian MacKellan, Chris Martin (Coldplay) och Daniel Radcliffe.
Precis som i första säsongen ökar eländet med varje avsnitt men slutar ändå på en fin ton. Gervais och Merchant har gått ut och sagt att det inte ska bli en tredje säsong, men att de - som de gjorde med "The Office" - ska göra en julspecial för att knyta ihop säcken. Låter vettigt.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet är precis som till säsong 1 placerat på en egen, fullmatad skiva. Det finns runt två timmar material att titta på och det är generöst värre.
"Backstage" är en bakomfilm i sex episoder med en sammanlagd spellängd på en timma. Här får vi givetvis träffa Gervais och Merchant och alla skådespelare och får veta allt om vilka tankar som fanns bakom säsongens handling. Det är en heltäckande bakomfilm om den kreativa biten och inga utsvävningar till teknikaliteter. Intressant och givande.
Bloopers och liknande samlas i en knippe outtakes där vi också får höra Chris Martin och "When the whistle blows"-Ray (Gervais) sjunga en duett till en Coldplay-låt. Något udda.
Sen - givetvis höjdpunkten - "Taping Nigel II: The Gimpening". På första "Extras"-DVD:n fick vi vara med när Gervais tejpade klipparen Nigel till allehanda kreationer. Nu dras allt ett steg värre, kreationerna blir allt mer vansinniga och olika ättävlingar har lagts till Gervais lilla arsenal av galenskaper han tvingar Nigel att göra. Återigen skrattar jag så att tårarna sprutar. Det här är bara för sjukt.
Slutligen, i den lilla featuretten "The art of corpsing" skildras ett skådespelarfenomen som jag inte riktigt vet vad det kan heta på svenska. Det handlar om när en skådespelare hakar upp sig på någon detalj och kan inte sluta skratta. Detta kallas på engelskt fackspråk för "to corpse" och här har vi en kvart med exempel. Som Merchant förklarar i featuretten så blev han vansinnig när han stod bakom kameran under inspelningen av "The Office", men nu när han få stå framför den vet han precis vad det handlar om och kan inte förklara varför det blir så.
Ännu en fin produkt från Gervais/Merchant.
"Backstage" är en bakomfilm i sex episoder med en sammanlagd spellängd på en timma. Här får vi givetvis träffa Gervais och Merchant och alla skådespelare och får veta allt om vilka tankar som fanns bakom säsongens handling. Det är en heltäckande bakomfilm om den kreativa biten och inga utsvävningar till teknikaliteter. Intressant och givande.
Bloopers och liknande samlas i en knippe outtakes där vi också får höra Chris Martin och "When the whistle blows"-Ray (Gervais) sjunga en duett till en Coldplay-låt. Något udda.
Sen - givetvis höjdpunkten - "Taping Nigel II: The Gimpening". På första "Extras"-DVD:n fick vi vara med när Gervais tejpade klipparen Nigel till allehanda kreationer. Nu dras allt ett steg värre, kreationerna blir allt mer vansinniga och olika ättävlingar har lagts till Gervais lilla arsenal av galenskaper han tvingar Nigel att göra. Återigen skrattar jag så att tårarna sprutar. Det här är bara för sjukt.
Slutligen, i den lilla featuretten "The art of corpsing" skildras ett skådespelarfenomen som jag inte riktigt vet vad det kan heta på svenska. Det handlar om när en skådespelare hakar upp sig på någon detalj och kan inte sluta skratta. Detta kallas på engelskt fackspråk för "to corpse" och här har vi en kvart med exempel. Som Merchant förklarar i featuretten så blev han vansinnig när han stod bakom kameran under inspelningen av "The Office", men nu när han få stå framför den vet han precis vad det handlar om och kan inte förklara varför det blir så.
Ännu en fin produkt från Gervais/Merchant.
TRE SAKER
1. David Bowie är med i ett avsnitt. När Andy förklarar att han inte är riktigt nöjd med att ha sålt sig själv börjar Bowie plötsligt komponera en oerhört elak låt om "the fat man who sold his soul". Givetvis börjar alla sjunga med i rader som "watch his pug-nosed face".
2. Ett avsnitt skildrar den engelska tv-prisgalan BAFTA's som blir ett nytt rekord för Andy när det gäller pinsamma situationer.
3. Om man som jag har sett och hört "allt" Gervais gjort så känner man igen vissa skämt från stand-ups och radioprogram/podcasts. Det är lite kul faktiskt. Exempel: scenen med uteliggaren och scenen när Andy slåss med Warwick.
2. Ett avsnitt skildrar den engelska tv-prisgalan BAFTA's som blir ett nytt rekord för Andy när det gäller pinsamma situationer.
3. Om man som jag har sett och hört "allt" Gervais gjort så känner man igen vissa skämt från stand-ups och radioprogram/podcasts. Det är lite kul faktiskt. Exempel: scenen med uteliggaren och scenen när Andy slåss med Warwick.
ANDERS JAKOBSON (2007-04-02)