Tre gånger amerikanska djurskräckisar
Djävla djur 2: Maskarna, Råttornas hämnd, Frogs
Genre: SkräckFormat: DVD, region 2, 3 skivor
Bolag: Studio S, 2010
Ljud: Monomix
Bild: Widescreen 1.85:1
Det är dags för Studio S att följa upp "Djävla djur"-boxen med ännu en samling med djurskräckisar. Förra gången var det en jättehaj, en jättebläckfisk och så en massa råttor, och de sistnämnda följer med till denna box tillsammans med några andra mindre djur, nämligen maskar och grodor.
Maskarna
"Maskarna" skyltar med att den erkända make-up-experten Rick Baker har varit inblandad och generellt sett är effekterna bra i filmen, så pass att jag per automatik rankar den högre än samtliga i den första boxen.
Regissören/manusförfattaren Jeff Lieberman baserade filmen på experiment han själv gjorde som barn där han upptäckte att elektricitet i lera fick maskar att kräla upp till ytan. Det är ungefär vad som händer här: efter en rejäl elektrisk storm har något förändrat beteendet hos maskarna i marken under sydstatsstaden Fly Creek. De kommer upp ur marken och är hungriga!
I centrum hamnar en familj där äldsta dottern har fått en kille från "stan" på besök och det är han som lägger ihop ett och två hela tiden. Som tittare behöver man inte fundera på "varför händer det här och det här" utan det svarar killen på åt oss. Praktiskt!
Så länge det handlar om mindre mängder maskar så funkar effekterna mycket bra. Riktiga maskar, stora, läbbiga och tusenfotingsaktiga, krälar runt i närbild och det är väldigt effektivt. När kameran går in extrem närbild får vi höra maskarna skrika... Bara i skräckfilmer, barn... Men värre blir det när enorma mängder maskar ska skildras, då är det gummislangar eller hallonremmar eller vad det nu kan vara och då blir det genast mer buskis av det hela.
Allmänt sett är filmen väldigt långsam och man tar god tid på sig innan maskterrorn börjar på riktigt, men å andra sidan pytsar man ut några maskar här och där som teasers och det är ju visserligen effektivt på sitt sätt.
Fin start på boxen!
Råttornas hämnd
Den här filmen, baserad på delar av en H.G. Wells-roman från 1904, måste ses som ett litet filmiskt mästerverk på sitt eget sätt, detta trots att den vunnit en Golden Turkey Award för "Worst Rodent Movie Of All Time". Oförtjänt, tycker jag och återkommer strax till varför.
Det bubblar upp något ur marken hos några farmare och när de insett att det inte är olja blandar de ut det i hönsfodret, vilket får till följd att hönsen växer rejält. De kallar substansen för Gudarnas föda, men vad de inte hade räknat med är att djuren som får i sig födan inte bara växer, de blir galna och blodtörstiga också! Det är inte bara hönsen som växer utan även allehanda insekter och värst av allt: råttorna.
En grupp människor slåss för glatta livet mot de livsfarliga gnagarna och samlas till slut i ett hus där själva slutstriden ska äga rum.
Från att ha inletts med skrattretande dåliga specialeffekter när några gigantiska insekter flaxar omkring blir kvaliteten gradvis bättre. Faktum är att jag blir smått imponerad av hur man med smarta filmvinklar, närbilder och miniatyrer lyckats skapa illusionen av jätteråttor och dessutom kombinerat trickfilmningarna med skådespelarna i filmen. Man har förstås inte, som brukligt är när råttor är med, lyckats få de verkliga råttorna att se speciellt farliga ut, men i det stora hela fungerar det förbluffande bra. Dock undrar jag huruvida den gamla parollen "Inga djur kom till skada under inspelningen av den här filmen" gäller i detta fall... Det känns som det var rätt många råttor som fick sätta livet till under filmens gång.
En ännu bättre fortsättning på boxen!
Frogs
Den avslutande filmen stoltserar med en ung (28 år) Sam Elliott, dock utan sin numera framträdande mustasch, i huvudrollen. Filmen, som är äldst i boxen (gjord 1972), centrerar precis som "Råttornas hämnd" kring ett hus och fortsätter på "naturen slår tillbaka"-temat.
Elliot spelar en man av folket med ett stort miljöintresse som hamnar mitt bland överklassfamiljen Crockett. De har ett grodproblem. Amfibierna har växt och är närgångna och även reptildjur agerar på ett liknande sätt. Elliotts miljönisse misstänker att familjens överhuvud vet mer än han berättar och upptäcker hela tiden nya konstigheter i omgivningarna.
Trots att filmen har högst body count av samtliga i den här boxen blir det mest långtråkigt och segt. Det är en del blod, men skräcken känns mer psykologisk då grodterrorn tar stora proportioner mot slutet av filmen. Innan dess har nästan alla tänkbara djur mördat av folket i det stora huset. Jag är dessutom lite smått besviken för att ingen jättegroda likt den på omslaget är med i filmen.
Lite små trist avslutning på boxen.
Generellt sett känns denna upplaga av "Djävla djur" bättre än den första. Filmerna är samtliga amerikanska och mer "seriösa" än de italienska i den förra boxen, även om de kanske var mer kultiga.
Vad kan det bli för djur i nästa box?
Maskarna
"Maskarna" skyltar med att den erkända make-up-experten Rick Baker har varit inblandad och generellt sett är effekterna bra i filmen, så pass att jag per automatik rankar den högre än samtliga i den första boxen.Regissören/manusförfattaren Jeff Lieberman baserade filmen på experiment han själv gjorde som barn där han upptäckte att elektricitet i lera fick maskar att kräla upp till ytan. Det är ungefär vad som händer här: efter en rejäl elektrisk storm har något förändrat beteendet hos maskarna i marken under sydstatsstaden Fly Creek. De kommer upp ur marken och är hungriga!
I centrum hamnar en familj där äldsta dottern har fått en kille från "stan" på besök och det är han som lägger ihop ett och två hela tiden. Som tittare behöver man inte fundera på "varför händer det här och det här" utan det svarar killen på åt oss. Praktiskt!
Så länge det handlar om mindre mängder maskar så funkar effekterna mycket bra. Riktiga maskar, stora, läbbiga och tusenfotingsaktiga, krälar runt i närbild och det är väldigt effektivt. När kameran går in extrem närbild får vi höra maskarna skrika... Bara i skräckfilmer, barn... Men värre blir det när enorma mängder maskar ska skildras, då är det gummislangar eller hallonremmar eller vad det nu kan vara och då blir det genast mer buskis av det hela.
Allmänt sett är filmen väldigt långsam och man tar god tid på sig innan maskterrorn börjar på riktigt, men å andra sidan pytsar man ut några maskar här och där som teasers och det är ju visserligen effektivt på sitt sätt.
Fin start på boxen!
Råttornas hämnd
Den här filmen, baserad på delar av en H.G. Wells-roman från 1904, måste ses som ett litet filmiskt mästerverk på sitt eget sätt, detta trots att den vunnit en Golden Turkey Award för "Worst Rodent Movie Of All Time". Oförtjänt, tycker jag och återkommer strax till varför.Det bubblar upp något ur marken hos några farmare och när de insett att det inte är olja blandar de ut det i hönsfodret, vilket får till följd att hönsen växer rejält. De kallar substansen för Gudarnas föda, men vad de inte hade räknat med är att djuren som får i sig födan inte bara växer, de blir galna och blodtörstiga också! Det är inte bara hönsen som växer utan även allehanda insekter och värst av allt: råttorna.
En grupp människor slåss för glatta livet mot de livsfarliga gnagarna och samlas till slut i ett hus där själva slutstriden ska äga rum.
Från att ha inletts med skrattretande dåliga specialeffekter när några gigantiska insekter flaxar omkring blir kvaliteten gradvis bättre. Faktum är att jag blir smått imponerad av hur man med smarta filmvinklar, närbilder och miniatyrer lyckats skapa illusionen av jätteråttor och dessutom kombinerat trickfilmningarna med skådespelarna i filmen. Man har förstås inte, som brukligt är när råttor är med, lyckats få de verkliga råttorna att se speciellt farliga ut, men i det stora hela fungerar det förbluffande bra. Dock undrar jag huruvida den gamla parollen "Inga djur kom till skada under inspelningen av den här filmen" gäller i detta fall... Det känns som det var rätt många råttor som fick sätta livet till under filmens gång.
En ännu bättre fortsättning på boxen!
Frogs
Den avslutande filmen stoltserar med en ung (28 år) Sam Elliott, dock utan sin numera framträdande mustasch, i huvudrollen. Filmen, som är äldst i boxen (gjord 1972), centrerar precis som "Råttornas hämnd" kring ett hus och fortsätter på "naturen slår tillbaka"-temat.Elliot spelar en man av folket med ett stort miljöintresse som hamnar mitt bland överklassfamiljen Crockett. De har ett grodproblem. Amfibierna har växt och är närgångna och även reptildjur agerar på ett liknande sätt. Elliotts miljönisse misstänker att familjens överhuvud vet mer än han berättar och upptäcker hela tiden nya konstigheter i omgivningarna.
Trots att filmen har högst body count av samtliga i den här boxen blir det mest långtråkigt och segt. Det är en del blod, men skräcken känns mer psykologisk då grodterrorn tar stora proportioner mot slutet av filmen. Innan dess har nästan alla tänkbara djur mördat av folket i det stora huset. Jag är dessutom lite smått besviken för att ingen jättegroda likt den på omslaget är med i filmen.
Lite små trist avslutning på boxen.
Generellt sett känns denna upplaga av "Djävla djur" bättre än den första. Filmerna är samtliga amerikanska och mer "seriösa" än de italienska i den förra boxen, även om de kanske var mer kultiga.
Vad kan det bli för djur i nästa box?
EXTRAMATERIALET
Till alla filmer finns det smått och gott som biografier, filmografier, trailers, reklamspottar, bilder och inte minst trivia, vilket alltid är roligt att läsa. Till "Maskarna" finns till och med ett kommentarspår som enligt citat på omslaget ska vara mycket bra. Spännande!
I den bästa av världar hade en making of kompletterat "Råttornas hämnd". Jag har många frågor som inte besvaras av trivian...
I den bästa av världar hade en making of kompletterat "Råttornas hämnd". Jag har många frågor som inte besvaras av trivian...
TRE SAKER
1. "Maskarna" har tidigare varit känd i Sverige som "Squirm – Krälande fasa". Bra titel!
2. Både "Råttornas hämnd" och "Frogs" slutar med ganska deprimerande, men ändå komiska scener.
3. Det känns möjligen som skaparna av "Frogs" inte riktigt kände att filmen blev så seriös som de hade hoppats på. Eftertexterna slutar nämligen med en tecknad groda som sväljer en arm.
2. Både "Råttornas hämnd" och "Frogs" slutar med ganska deprimerande, men ändå komiska scener.
3. Det känns möjligen som skaparna av "Frogs" inte riktigt kände att filmen blev så seriös som de hade hoppats på. Eftertexterna slutar nämligen med en tecknad groda som sväljer en arm.
ANDERS JAKOBSON (2010-12-09)