Pedofilen som tyckte han var oantastlig
Geniet och pojkarna
Genre: DokumentärFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Pan Vision, 2010
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
Ingen organisation i världen som arbetat med barn som utsatts för sexuella övergrepp skulle skriva under på Nobelpristagaren Carleton Gajduseks ord om att det är naturligt för barn att invigas i sexualiteten av vuxna och att de mår bra av att "bli tagna". Dokumentärfilmaren Bosse Lindquist går in i detta märkliga förhållningssätt och försöker att se och förstå människan bakom.
Carleton Gajdusek (död 2008) var en genial person som tilldelades Nobelpris i medicin 1976 för studier som bland annat ledde fram till upptäckten av galna ko-sjukan. Eller, ja, mer avancerat studerade han prionproteinerna som leder till prionsjukdomar, som leder till galna ko-sjukan och lite annat otrevligt. Han gjorde ett mycket viktigt arbete – därav nobelpriset. Men han var också pedofil. Denna sexuella läggning erkänner han själv mycket tydligt i denna dokumentär; en dokumentär som också vill utreda om ett geni kan ställa sig över samhällets normer och lagar.
För är ett geni oantastligt och kan ställa sig över alla andra? Gajdusek tyckte så. Han tyckte att han var oantastlig och tyckte inte att det var något märkvärdigt med att att han adopterade 57 barn och, om man får tro vittnesbörden och domen för pedofili, förgrep sig på flera av dem.
Frågeställningen om motivet möts vi av i en slingrig dramaturgi i "Geniet och pojkarna" av dokumentärfilmaren Bosse Lindquist. Å ena sidan: geniets arbete som räddar människor från sjukdom och död. Å andra sidan: ett geni som inte verkar ha några moraliska skrupler avseende sexuella aktiviteter med minderåriga.
Lindquist tecknar bilden av ett geni från barnsben, en särling. Vad som helst som han kunde ta sig för skulle han klara – det var bara en slump att han fokuserade på att resa runt i världen, och i synnerhet till infödingskolonier i Söderhavet, och undersöka konstiga virus. Gajdusek fann en stam i Sydamerika som han kom att stanna hos under en längre tid. Dels för att det fanns en märklig sjuksom där, och dels för att de hade liberala inställningar kring barn och sexualitet.
I en stam där man i generationer funnit det naturligt att tidigt inviga barn i sexualitet fann Gajdusek sig hemma. Han deltog med förtjusning.
Vid sidan om arbetade han med den forskning som skulle ge honom Nobelpriset.
Dramaturgin är given: å ena sidan och å andra sidan. Som tittare blir man ofta häpen och inte så lite provocerad av Gajduseks egna svar på vad han sysslade med. Hans adoptioner av unga pojkar och flickor, hans upphöjda idéer om sig själv som vetenskapsman. Därtill FBI:s gripande, som han fann orättvist, och forskarkollegornas märkliga försvar av geniet som är oantastligt.
Gajduseks deltar i dokumentären och ger ganska aggressiva intervjusvar där han försvarar sitt beteende och säger att han gjort rätt. Hans tes är att vuxnas sexualitet är något bra för barn att uppleva och ta del av.
Den som ser denna utmärkta dokumentär tycker förhoppningsvis något annat.
Carleton Gajdusek (död 2008) var en genial person som tilldelades Nobelpris i medicin 1976 för studier som bland annat ledde fram till upptäckten av galna ko-sjukan. Eller, ja, mer avancerat studerade han prionproteinerna som leder till prionsjukdomar, som leder till galna ko-sjukan och lite annat otrevligt. Han gjorde ett mycket viktigt arbete – därav nobelpriset. Men han var också pedofil. Denna sexuella läggning erkänner han själv mycket tydligt i denna dokumentär; en dokumentär som också vill utreda om ett geni kan ställa sig över samhällets normer och lagar.
För är ett geni oantastligt och kan ställa sig över alla andra? Gajdusek tyckte så. Han tyckte att han var oantastlig och tyckte inte att det var något märkvärdigt med att att han adopterade 57 barn och, om man får tro vittnesbörden och domen för pedofili, förgrep sig på flera av dem.
Frågeställningen om motivet möts vi av i en slingrig dramaturgi i "Geniet och pojkarna" av dokumentärfilmaren Bosse Lindquist. Å ena sidan: geniets arbete som räddar människor från sjukdom och död. Å andra sidan: ett geni som inte verkar ha några moraliska skrupler avseende sexuella aktiviteter med minderåriga.
Lindquist tecknar bilden av ett geni från barnsben, en särling. Vad som helst som han kunde ta sig för skulle han klara – det var bara en slump att han fokuserade på att resa runt i världen, och i synnerhet till infödingskolonier i Söderhavet, och undersöka konstiga virus. Gajdusek fann en stam i Sydamerika som han kom att stanna hos under en längre tid. Dels för att det fanns en märklig sjuksom där, och dels för att de hade liberala inställningar kring barn och sexualitet.
I en stam där man i generationer funnit det naturligt att tidigt inviga barn i sexualitet fann Gajdusek sig hemma. Han deltog med förtjusning.
Vid sidan om arbetade han med den forskning som skulle ge honom Nobelpriset.
Dramaturgin är given: å ena sidan och å andra sidan. Som tittare blir man ofta häpen och inte så lite provocerad av Gajduseks egna svar på vad han sysslade med. Hans adoptioner av unga pojkar och flickor, hans upphöjda idéer om sig själv som vetenskapsman. Därtill FBI:s gripande, som han fann orättvist, och forskarkollegornas märkliga försvar av geniet som är oantastligt.
Gajduseks deltar i dokumentären och ger ganska aggressiva intervjusvar där han försvarar sitt beteende och säger att han gjort rätt. Hans tes är att vuxnas sexualitet är något bra för barn att uppleva och ta del av.
Den som ser denna utmärkta dokumentär tycker förhoppningsvis något annat.
EXTRAMATERIALET
Finns inget.
TRE SAKER
1. Galna ko-sjukan (som i sig är ovanlig) uppstår vanligtvis när ett djur käkar upp ett annat djur. Kannibalism är en viktig ingrediens. Den mänskliga formen heter Creutzfeldt–Jakobs sjukdom. I dokumentären får vi se flera dramatiska fall av denna.
2. Författaren Saul Bellow fick Nobelpriset samma år som Gajdusek. Det var det tredje priset som Carl XIV Gustaf delade ut som Sverige statschef.
3. Gajdusek dog i Tromsö, Norge.
2. Författaren Saul Bellow fick Nobelpriset samma år som Gajdusek. Det var det tredje priset som Carl XIV Gustaf delade ut som Sverige statschef.
3. Gajdusek dog i Tromsö, Norge.
TOBIAS JOHANSSON (2011-01-11)