Överklassintriger i 40-talets Sverige
FILMEN
"Banketten" från 1948 är ett svenskt drama i överklassmiljö. Hasse Ekman, då en gigant inom svensk film, skrev både manus och regisserade, samtidigt som han spelade en av de viktiga rollerna. Som motspelerska hade han Eva Henning, som var hans hustru i verkliga livet.
Handlingen kretsar kring den förmögna familjen Cotten. Patriarken Jacobs (Ernst Eklund) 60-årsdag närmar sig, och den åldrande bankiren våndas över hur familjens förmögenhet ska fördelas efter hans frånfälle. Äldste sonen Pierre (Sture Lagerwall) är en dekadent slyngel som aldrig gjort en dags arbete i hela sitt liv, och dottern Vica (Henning) går direkt bort för att det är 40-tal och hon är kvinna. Återstår gör då intelligente och ambitiöse sonen Ivar, som i sin faders ögon är så gott som perfekt. Det finns bara ett problem: Ivar är socialist (han har Lenin på väggen och håller föredrag med titeln "Kapitalisterna bär skulden"), och skulle hellre dö än ärva sin faders pengar.
Vica är gift med en läkare med det iögonfallande namnet doktor Stenbrott. Ja, Stenbrott. Herr Stenbrott, spelad av Ekman, är en sadist av sällan skådat slag, och verkar leva för att åsamka sin fru så mycket smärta och förudmjukelse som bara är möjlig. Vica längtar naturligtvis bort från sitt borgerliga fängelse, och när hon lär känna Ivars partikamrat Rex (Birger Malmsten) tvekar hon inte att snabbt inleda en kärleksaffär med denne. Rex, i form av arbetare, är en rättskaffens man men något av en katt bland hermeliner på grund av sin sociala status. Det är naturligtvis bara en tidsfråga innan doktor Stenbrott uppdagar sin hustrus otrohet, något som får katastrofala följder för hela familjen Cotten.
Bakgrunden till allt detta är förberedelserna inför den stora bankett som ska hållas till pappa Jacobs ära. Handlingen utspelar sig inte helt olikt en såpopera från cirka 40 år senare, på så vis att filmen ger inblick i en familjs vardag med allt vad det innebär av invecklade relationer och mörka hemligheter. Tonläget är genomgående allvarligt, men Lagerwalls odräglige figur bidrar stundtals med lite befriande comic relief. Komedi åldras ofta dåligt, men Lagerwall är kul på riktigt.
I övrigt är historien ganska mörk, och blir mer nedstämd ju närmare slutet den kommer. Karaktärerna är välskrivna och känns därmed äkta, men de är framförallt välspelade. "Banketten" är gjord två år innan "Flicka och hyacinter", den mest kända Ekman/Henning-produktionen, och kommer inte riktigt upp i samma nivå som den, men är ändå en engagerande inblick i en svensk filmepok som aldrig kommer åter.
Handlingen kretsar kring den förmögna familjen Cotten. Patriarken Jacobs (Ernst Eklund) 60-årsdag närmar sig, och den åldrande bankiren våndas över hur familjens förmögenhet ska fördelas efter hans frånfälle. Äldste sonen Pierre (Sture Lagerwall) är en dekadent slyngel som aldrig gjort en dags arbete i hela sitt liv, och dottern Vica (Henning) går direkt bort för att det är 40-tal och hon är kvinna. Återstår gör då intelligente och ambitiöse sonen Ivar, som i sin faders ögon är så gott som perfekt. Det finns bara ett problem: Ivar är socialist (han har Lenin på väggen och håller föredrag med titeln "Kapitalisterna bär skulden"), och skulle hellre dö än ärva sin faders pengar.
Vica är gift med en läkare med det iögonfallande namnet doktor Stenbrott. Ja, Stenbrott. Herr Stenbrott, spelad av Ekman, är en sadist av sällan skådat slag, och verkar leva för att åsamka sin fru så mycket smärta och förudmjukelse som bara är möjlig. Vica längtar naturligtvis bort från sitt borgerliga fängelse, och när hon lär känna Ivars partikamrat Rex (Birger Malmsten) tvekar hon inte att snabbt inleda en kärleksaffär med denne. Rex, i form av arbetare, är en rättskaffens man men något av en katt bland hermeliner på grund av sin sociala status. Det är naturligtvis bara en tidsfråga innan doktor Stenbrott uppdagar sin hustrus otrohet, något som får katastrofala följder för hela familjen Cotten.
Bakgrunden till allt detta är förberedelserna inför den stora bankett som ska hållas till pappa Jacobs ära. Handlingen utspelar sig inte helt olikt en såpopera från cirka 40 år senare, på så vis att filmen ger inblick i en familjs vardag med allt vad det innebär av invecklade relationer och mörka hemligheter. Tonläget är genomgående allvarligt, men Lagerwalls odräglige figur bidrar stundtals med lite befriande comic relief. Komedi åldras ofta dåligt, men Lagerwall är kul på riktigt.
I övrigt är historien ganska mörk, och blir mer nedstämd ju närmare slutet den kommer. Karaktärerna är välskrivna och känns därmed äkta, men de är framförallt välspelade. "Banketten" är gjord två år innan "Flicka och hyacinter", den mest kända Ekman/Henning-produktionen, och kommer inte riktigt upp i samma nivå som den, men är ändå en engagerande inblick i en svensk filmepok som aldrig kommer åter.
EXTRAMATERIALET
Här finns några biografier av det slag man kan läsa på wikipedia. Rätt trevligt att läsa efter att man sett filmen.
TRE SAKER
1. Trots det politiska inslaget tar filmen aldrig ställning, utan finns med för att visa att Ivar är ung och rebellisk. Hade filmen varit gjord tio år senare hade han antagligen lyssnat på rock 'n' roll och åkt motorcykel.
2. Ivar får i en scen skit för att han dyker upp på en familjesammankomst iförd vardagskostym, när han egentligen borde ha burit "mörk kavaj".
3. Dessutom är Ekman enligt mitt tycke lite väl gammal för att spela ung idealist. Han var en bit över 30 när filmen spelades in.
2. Ivar får i en scen skit för att han dyker upp på en familjesammankomst iförd vardagskostym, när han egentligen borde ha burit "mörk kavaj".
3. Dessutom är Ekman enligt mitt tycke lite väl gammal för att spela ung idealist. Han var en bit över 30 när filmen spelades in.
JOEL FORNBRANT (2011-01-23)