Imponerande men tålamodskrävande
Fantasia
Genre: AnimeradFormat: Blu-ray, region B, 1 skivor
Bolag: Disney, 2010
Ljud: DTS-HD MA 7.1
Bild: 1080p High Definition 1.33:1
Fantasia 2000
Genre: AnimeradFormat: Blu-ray, region B, 1 skivor
Bolag: Disney, 2010
Ljud: DTS-HD MA 7.1
Bild: 1080p High Definition 1.78:1
Något som Disney var väldigt bra på under sina tidiga dagar var att kombinera musik och bild så det blev en samspelande enhet och inte två olika saker som tvingats ihop, men redan i sin tredje långfilm, "Fantasia", togs allting ett steg längre. Här finns det ingen dialog utan de storys som berättas görs det med hjälp av musik.
"Fantasia" är verkligen en lång film. Nu restaurerad till 124 minuter är filmen ungefär så som den var gjord från början 1940, men under åren har många olika förkortade versioner existerat, den kortaste blott 81 minuter lång. Strax över två timmar är dock fortfarande väldigt långt, men samtidigt är det bra att filmen presenteras i all sin prakt.
Jag har aldrig sett "Fantasia" tidigare. När jag var yngre fick jag uppfattningen om att det var en mer "vuxen" film, och jag vill nog delvis hålla med mitt yngre jag än i dag. Man kan dock säga att olika delar av filmen passar bättre för olika åldrar.
Filmen ramas in av riktiga bilder på en orkester som ska framföra ett antal klassiska stycken för oss. En man som heter Deems Taylor fungerar som någon sorts programpresentatör och berättar, ibland onödigt detaljerat, vad vi ska se och vad tanken är och så vidare. Sen får vi se olika kortfilmer utan någon som helst släktskap med varandra ackompanjerade av musiken.
Den första filmen är garanterat ingenting för de yngsta då det är mer eller mindre abstrakta former och mönster som går väldigt bra ihop med Johann Sebastian Bachs "Toccata och fuga i d-moll". Det påminner lite om sådana där fraktaler och annat man kan slå på i till exempel Windows Media Player medan man lyssnar på musik. Det här segmentet är väldigt o-Disney och det förvånar mig inte alls att det är ett av de partier som klippts bort ur filmer till kortare versioner.
Men redan till nästa stycke, "Nötknäpparsviten" av Pjotr Tjajkovskij, blir det mer barnvänligt när feer för skogen genom årstiderna. Den mest kända filmen i filmen är "Trollkarlens lärling" med Musse Pigg som klantar till det när han utför trollkonster utan att kunna dem ordentligt. Jag tror det är fler än jag som trott att hela "Fantasia" handlade om Musse Pigg som trollkarl, men så är det alltså inte.
Innan det är dags för "15 minuter paus", vilket det så klart inte är, får vi ta del av "Våroffer" av Igor Stravinskij som illustreras av hur livet på jorden kom till, från små vattenorganismer till de stora dinosaurierna.
Efter pausen, och efter att orkestern jammat lite och samtalat med ljudspåret (!) så börjar dock mitt tålamod tryta. Efter en timme blir "Fantasia" oerhört seg. Det spelar inte så stor roll att formen är originell och animationerna vansinnigt vältajmade, det håller inte riktigt för två timmars underhållning. De två nästkommande styckena, Beethovens "Pastoralsymfonin" och Ponchiellis "Timmarnas dans" har dessutom fått de barnsligaste filmerna. I båda är det olika djur som dansar balett för oss och det är inte så kul faktiskt.
Allting avslutas dock med ett lite kusligare parti när Musorgskijs "En natt på Blåkulla" kombineras med Schuberts "Ave Maria" och sen är alltihop slut. "Fantasia" är fascinerande på sitt sätt, men dessvärre ingenting för mig. Filmen hade möjligtvis känts smidigare om jag hade sett den i etapper, för att klämma rubbet i ett svep blev mest tröttsamt.
Walt Disneys ursprungsidé var att "Fantasia" skulle poppa upp med jämna mellanrum och uppdateras med lite nya filmer och samtidigt behålla några av de gamla, men det blev aldrig så, förrän 60 år senare när "Fantasia 2000" kom. Även om filmen till större delen består av nytt material finns "Trollkarlens lärling" med för att knyta an till den första filmen.
Denna "uppföljare" är med sina 75 minuter en piggare och rappare film som skiljer sig från sin föregångare genom att bjuda på olika sorters animationsstiler och lite annorlunda musik. Mest märkbart är jazzbetonade "Rhapsody in Blue" med en stiliserad animationsstil som tar oss till depressionens 30-tal och berättar en ganska gripande historia om folk som har det knapert eller olyckligt men alltid har hoppet att leva på.
Filmen börjar dock precis som sin föregångare med abstrakta bilder, denna gång till Beethovens "Ödessymfonin". Effektiv inledning. Nästa film, som är mer surrealistisk med svävande valar är en av två som använder sig av CGI-animationer, den andra bygger på "Den ståndaktiga tennsoldaten".
Saknar man den klassiska Disneystilen finns det en rolig film med Kalle Anka som självaste Noak till den bombastiska "Pomp and Circumstance" – fast Kalle Anka är inte riktigt Kalle Anka om han inte får prata – och en kort film med flamingos och jojos... Allting avslutas med en en lite mer dramatisk och animationstekniskt imponerande sak till Stravinskijs "Eldfågeln".
Uppföljaren är rappare som sagt, men samtidigt tappar jag intresset efter ett tag. Igen. Formen är lite knepig, även om animationerna imponerar. Både "Fantasia" och "Fantasia 2000" är värda att se om man har ett stort intresse för hur historier kan berättas med musik och animationer.
"Fantasia" är verkligen en lång film. Nu restaurerad till 124 minuter är filmen ungefär så som den var gjord från början 1940, men under åren har många olika förkortade versioner existerat, den kortaste blott 81 minuter lång. Strax över två timmar är dock fortfarande väldigt långt, men samtidigt är det bra att filmen presenteras i all sin prakt.
Jag har aldrig sett "Fantasia" tidigare. När jag var yngre fick jag uppfattningen om att det var en mer "vuxen" film, och jag vill nog delvis hålla med mitt yngre jag än i dag. Man kan dock säga att olika delar av filmen passar bättre för olika åldrar.
Filmen ramas in av riktiga bilder på en orkester som ska framföra ett antal klassiska stycken för oss. En man som heter Deems Taylor fungerar som någon sorts programpresentatör och berättar, ibland onödigt detaljerat, vad vi ska se och vad tanken är och så vidare. Sen får vi se olika kortfilmer utan någon som helst släktskap med varandra ackompanjerade av musiken.
Den första filmen är garanterat ingenting för de yngsta då det är mer eller mindre abstrakta former och mönster som går väldigt bra ihop med Johann Sebastian Bachs "Toccata och fuga i d-moll". Det påminner lite om sådana där fraktaler och annat man kan slå på i till exempel Windows Media Player medan man lyssnar på musik. Det här segmentet är väldigt o-Disney och det förvånar mig inte alls att det är ett av de partier som klippts bort ur filmer till kortare versioner.
Men redan till nästa stycke, "Nötknäpparsviten" av Pjotr Tjajkovskij, blir det mer barnvänligt när feer för skogen genom årstiderna. Den mest kända filmen i filmen är "Trollkarlens lärling" med Musse Pigg som klantar till det när han utför trollkonster utan att kunna dem ordentligt. Jag tror det är fler än jag som trott att hela "Fantasia" handlade om Musse Pigg som trollkarl, men så är det alltså inte.
Innan det är dags för "15 minuter paus", vilket det så klart inte är, får vi ta del av "Våroffer" av Igor Stravinskij som illustreras av hur livet på jorden kom till, från små vattenorganismer till de stora dinosaurierna.
Efter pausen, och efter att orkestern jammat lite och samtalat med ljudspåret (!) så börjar dock mitt tålamod tryta. Efter en timme blir "Fantasia" oerhört seg. Det spelar inte så stor roll att formen är originell och animationerna vansinnigt vältajmade, det håller inte riktigt för två timmars underhållning. De två nästkommande styckena, Beethovens "Pastoralsymfonin" och Ponchiellis "Timmarnas dans" har dessutom fått de barnsligaste filmerna. I båda är det olika djur som dansar balett för oss och det är inte så kul faktiskt.
Allting avslutas dock med ett lite kusligare parti när Musorgskijs "En natt på Blåkulla" kombineras med Schuberts "Ave Maria" och sen är alltihop slut. "Fantasia" är fascinerande på sitt sätt, men dessvärre ingenting för mig. Filmen hade möjligtvis känts smidigare om jag hade sett den i etapper, för att klämma rubbet i ett svep blev mest tröttsamt.
Walt Disneys ursprungsidé var att "Fantasia" skulle poppa upp med jämna mellanrum och uppdateras med lite nya filmer och samtidigt behålla några av de gamla, men det blev aldrig så, förrän 60 år senare när "Fantasia 2000" kom. Även om filmen till större delen består av nytt material finns "Trollkarlens lärling" med för att knyta an till den första filmen.
Denna "uppföljare" är med sina 75 minuter en piggare och rappare film som skiljer sig från sin föregångare genom att bjuda på olika sorters animationsstiler och lite annorlunda musik. Mest märkbart är jazzbetonade "Rhapsody in Blue" med en stiliserad animationsstil som tar oss till depressionens 30-tal och berättar en ganska gripande historia om folk som har det knapert eller olyckligt men alltid har hoppet att leva på.
Filmen börjar dock precis som sin föregångare med abstrakta bilder, denna gång till Beethovens "Ödessymfonin". Effektiv inledning. Nästa film, som är mer surrealistisk med svävande valar är en av två som använder sig av CGI-animationer, den andra bygger på "Den ståndaktiga tennsoldaten".
Saknar man den klassiska Disneystilen finns det en rolig film med Kalle Anka som självaste Noak till den bombastiska "Pomp and Circumstance" – fast Kalle Anka är inte riktigt Kalle Anka om han inte får prata – och en kort film med flamingos och jojos... Allting avslutas med en en lite mer dramatisk och animationstekniskt imponerande sak till Stravinskijs "Eldfågeln".
Uppföljaren är rappare som sagt, men samtidigt tappar jag intresset efter ett tag. Igen. Formen är lite knepig, även om animationerna imponerar. Både "Fantasia" och "Fantasia 2000" är värda att se om man har ett stort intresse för hur historier kan berättas med musik och animationer.
EXTRAMATERIALET
Som extramaterial till "Fantasia" finns först en kort introduktion till "The Walt Disney Family Museum" där familjen bevarat massvis med saker som legendaren lämnade efter sig. Det ser ut som om museet har gott om interaktiva inslag vilket så klart är positivt.
Denna introduktionen bär vi med oss till nästa inslag där vi tittar närmare på en riktig dyrgrip som finns där, nämligen en otroligt detaljerad anteckningsbok från inspelningen av "Fantasia". Denna bok, som avslöjar alla trick, har varit försvunnen i många år, vilket även betyder att informationen i den varit okänd, men finns nu restaurerad och digitaliserad i museet. Den här kvartslånga titten på boken är det närmaste vi kommer en bakomfilm till "Fantasia" och det är faktiskt vansinnigt intressant att ta del av den.
I övrigt finns ett interaktivt bildgalleri och ett kommentarspår med Disneyhistorikern Brian Sibley.
"Fantasia 2000" stoltserar också med ett kommentarspår, denna gång med producenterna Roy E. Disney och Don Ernst, samt dirigenten James Levine. Det finns även access till Disneys "virtuella valv" via nätet.
Resten av extramaterialet är riktigt intressant. Vi får under 10 minuter titta på ett "Fantasia"-liknande projekt som aldrig sattes i produktion, kallat "Musicana" och vi får i en långfilmslång dokumentär, faktiskt längre än själva filmen, ta del av det mytomspunna "Destino"-projektet, ett samarbete mellan Walt Disney och Salvador Dali. Dokumentären är möjligen lite onödigt lång och ger inledningsvis två parallella porträtt av Disney och Dali för att etablera att de var rätt lika trots att de var så olika. Sen kommer vi till själva projektet som precis som "Musicana" aldrig slutfördes – när det begav sig, ska jag tillägga, för över 50 år senare gjordes kortfilmen äntligen klar.
Resultatet, som också går att se bland extramaterialet, är precis så som man tänker sig en blandning av Disney och Dali. Den senares surrealism kombinerat med den förres lekfullhet. Både kortfilmen och dokumentären är mycket intressanta att se.
Denna introduktionen bär vi med oss till nästa inslag där vi tittar närmare på en riktig dyrgrip som finns där, nämligen en otroligt detaljerad anteckningsbok från inspelningen av "Fantasia". Denna bok, som avslöjar alla trick, har varit försvunnen i många år, vilket även betyder att informationen i den varit okänd, men finns nu restaurerad och digitaliserad i museet. Den här kvartslånga titten på boken är det närmaste vi kommer en bakomfilm till "Fantasia" och det är faktiskt vansinnigt intressant att ta del av den.
I övrigt finns ett interaktivt bildgalleri och ett kommentarspår med Disneyhistorikern Brian Sibley.
"Fantasia 2000" stoltserar också med ett kommentarspår, denna gång med producenterna Roy E. Disney och Don Ernst, samt dirigenten James Levine. Det finns även access till Disneys "virtuella valv" via nätet.
Resten av extramaterialet är riktigt intressant. Vi får under 10 minuter titta på ett "Fantasia"-liknande projekt som aldrig sattes i produktion, kallat "Musicana" och vi får i en långfilmslång dokumentär, faktiskt längre än själva filmen, ta del av det mytomspunna "Destino"-projektet, ett samarbete mellan Walt Disney och Salvador Dali. Dokumentären är möjligen lite onödigt lång och ger inledningsvis två parallella porträtt av Disney och Dali för att etablera att de var rätt lika trots att de var så olika. Sen kommer vi till själva projektet som precis som "Musicana" aldrig slutfördes – när det begav sig, ska jag tillägga, för över 50 år senare gjordes kortfilmen äntligen klar.
Resultatet, som också går att se bland extramaterialet, är precis så som man tänker sig en blandning av Disney och Dali. Den senares surrealism kombinerat med den förres lekfullhet. Både kortfilmen och dokumentären är mycket intressanta att se.
TRE SAKER
1. Jag vågar säga att de flesta med stor sannolikhet har hört de klassiska musikstycken som framförs, i alla fall de flesta av dem, utan att kunna känna igen dem till namnet.
2. En stor skillnad mellan filmerna är att det är fler personer som pratar mellan filmerna i uppföljaren, och dessutom är det kändisar som Steve Martin, James Earl Jones och Penn & Teller. Det känns dock som presentationer på Oscarsgalan. Lite smått tillgjort alltså.
3. Det känns väl inte som någon högoddsare att det kan bli en "Fantasia 3D" i framtiden?
2. En stor skillnad mellan filmerna är att det är fler personer som pratar mellan filmerna i uppföljaren, och dessutom är det kändisar som Steve Martin, James Earl Jones och Penn & Teller. Det känns dock som presentationer på Oscarsgalan. Lite smått tillgjort alltså.
3. Det känns väl inte som någon högoddsare att det kan bli en "Fantasia 3D" i framtiden?
ANDERS JAKOBSON (2010-12-18)