Avdammat guldkorn eller aprilskämt?
Gold
Genre: ActionFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2007
Ljud: Stereo
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
År 1974 kom "Gudfadern II", "Mordet på Orientexpressen", "Den store Gatsby" och "Chinatown". Alla långt mer minnesvärda än "Gold", men inte renodlade actionfilmer, och alltså kanske lite lättare att minnas. Actionfilmer brukar ju sällan åldras med stor värdighet. Nu är inte "Gold" heller någon magnifik actionfilm, det är en halvpolitiserad rulle (tänk som om "Syriana" mötte "Maratonmannen", fast i slow motion) med en då breakande Roger Moore i huvudrollen. Men uppsåtet har varit att göra bra action. För detta ändamål har man köpt på sig rättigheterna till en Wilbur Smith-roman och förlitat sig på att storyn och ensemblen ska hålla.
Upplägget är bra. En internationell och mystisk liga med affärsmän bestämmer sig för att förstöra en gruva i Sydafrika. I centrum för händelserna hamnar jetsetaren Rod Slater (Roger Moore), som mot sitt vetande utnyttjas av en korrupt gruvchef. Slater blir, under en lång och seg upptakt, ett verktyg och en syndabock för ligan. Och tusen sydafrikanska gruvarbetare riskerar att dö.
Det är inte en särskilt intressant film, även om en nostalgiker säkert skulle tycka om den. Nej, det som är intressant är att titta närmare på hur filmmakarna lagt upp det politiska spåret. Det omgärdas inte av alltför tydliga symboler, men det finns där. Författaren Wilbur Smith är skicklig på att berätta om problematiken kring exploateringen av den afrikanska kontinenten. När de cyniska affärsmännen (ledaren är elegant spelad av John Gielgud) viftar bort tanken på tusen döda afrikanska gruvarbetare som ett nödvändigt offer är det 1974 ett ganska starkt symboliskt ställningstagande mot kapitalismens grundstruktur. Det här temat går ju igen i många filmer från 1970-talet.
Filmen är inspelad i Johannesburg och teamet lär väl ha blivit smorda av sina sydafrikanska värdar, så de vita demoniseras inte mer än pliktskyldigt. Främst representerat av pennalisten Kowalski (Bernard Horsfall), en obehaglig typ som hjälper Moore att inför publiken ta ställning mot rasism i ett litet knytnävsslagsmål i underjorden. Men här finns också ett märkligt offer av en afrikansk man i en av filmens nyckelscener.
Jag undrar om inte de försiktiga politiska ställningstagandena är ganska påklistrade. Man använder Wilbur Smith-romanen som ett skydd mot tidens starka vänstervindar för att få göra lite gammal hederlig action. Och det var ju det publiken ville ha. Inte minst de enorma framgångarna med "James Bond"-filmerna, som började på 1970-talet, markerar slutet på en era där varje regissör också skulle ha ett politiskt ansvar. 1977 kom helt avpolitiserade "Star Wars. A New Hope", och det var väl verkligen spiken i kistan.
Som ett historiskt dokument är "Gold" kanske intressant. Som action högst medioker.
Upplägget är bra. En internationell och mystisk liga med affärsmän bestämmer sig för att förstöra en gruva i Sydafrika. I centrum för händelserna hamnar jetsetaren Rod Slater (Roger Moore), som mot sitt vetande utnyttjas av en korrupt gruvchef. Slater blir, under en lång och seg upptakt, ett verktyg och en syndabock för ligan. Och tusen sydafrikanska gruvarbetare riskerar att dö.
Det är inte en särskilt intressant film, även om en nostalgiker säkert skulle tycka om den. Nej, det som är intressant är att titta närmare på hur filmmakarna lagt upp det politiska spåret. Det omgärdas inte av alltför tydliga symboler, men det finns där. Författaren Wilbur Smith är skicklig på att berätta om problematiken kring exploateringen av den afrikanska kontinenten. När de cyniska affärsmännen (ledaren är elegant spelad av John Gielgud) viftar bort tanken på tusen döda afrikanska gruvarbetare som ett nödvändigt offer är det 1974 ett ganska starkt symboliskt ställningstagande mot kapitalismens grundstruktur. Det här temat går ju igen i många filmer från 1970-talet.
Filmen är inspelad i Johannesburg och teamet lär väl ha blivit smorda av sina sydafrikanska värdar, så de vita demoniseras inte mer än pliktskyldigt. Främst representerat av pennalisten Kowalski (Bernard Horsfall), en obehaglig typ som hjälper Moore att inför publiken ta ställning mot rasism i ett litet knytnävsslagsmål i underjorden. Men här finns också ett märkligt offer av en afrikansk man i en av filmens nyckelscener.
Jag undrar om inte de försiktiga politiska ställningstagandena är ganska påklistrade. Man använder Wilbur Smith-romanen som ett skydd mot tidens starka vänstervindar för att få göra lite gammal hederlig action. Och det var ju det publiken ville ha. Inte minst de enorma framgångarna med "James Bond"-filmerna, som började på 1970-talet, markerar slutet på en era där varje regissör också skulle ha ett politiskt ansvar. 1977 kom helt avpolitiserade "Star Wars. A New Hope", och det var väl verkligen spiken i kistan.
Som ett historiskt dokument är "Gold" kanske intressant. Som action högst medioker.
EXTRAMATERIALET
Som vanligt på en Studio S-film finns trailer för andra aktuella filmer. (Det lilla trevliga bolaget har en hedervärd ambition att ragga loss filmrättigheter på gamla men lite bortglömda klassiker.) Här finns också biografier och lite trivia om filmen.
TRE SAKER
1. År 1974, när "Gold" spelades in pågick FN:s handelsembargo mot Sydafrika, ett försök att få Nationalistpartiet att reformera sitt apartheidsystem. "Gold" är inspelad i Johannesburg. Det väckte ont blod bland annat hos det engelska skådespelarfacket. Det pågick en intellektuell kamp om det egentligen var rätt att sanktionera Sydafrika, inte minst från vissa delar av nöjesindustrin. Folket, hette det, hade ju ingen nytta av att bli utelåsta från omvärlden. Problematiken kring detta manifesterades kanske som allra tydligast när rockbandet Queen spelade där på 1980-talet.
2. Oscarsnominerade ledmotivet "Wherever love takes me" (Elmer Bernstein) har en riktigt skönt gungande 70-talskänsla. Storband, Las Vegas-sångare och funkbas.
3. I oktober i år fyller farbror Moore åttio bast, men han jobbar fortfarande hårt med sitt engagemang i UNICEF.
2. Oscarsnominerade ledmotivet "Wherever love takes me" (Elmer Bernstein) har en riktigt skönt gungande 70-talskänsla. Storband, Las Vegas-sångare och funkbas.
3. I oktober i år fyller farbror Moore åttio bast, men han jobbar fortfarande hårt med sitt engagemang i UNICEF.
TOBIAS JOHANSSON (2007-04-01)