Småhistorier blir till en lång vånda
New York, I love you
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: SF, 2010
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
En film med flera småhistorier är filmer som brukar gå hem bra hos mig. Det finns flera exempel på sådana filmer som lyckats borra sig in i hjärtat. "New York, I love you" lyckas däremot med raka motsatsen, den får mig bara att vilja stänga av, bli förbannad och flera gånger skrika rätt ut "vad är det här för skit?".
Filmen utspelar sig i New York och vi får möta flera olika människor i just små korta historier. Det är allt från det gamla pensionärsparet, till killen som ska gå på bal, till den otrogna mannen, ett one night stand, den nygifta judiska kvinnan, kompositören som inte får till det, konstnären som vill porträttera närbutikens kvinnliga expedit till den kända franska sångerskan som är på besök i staden.
Det stora problemet är att det är så sjukt många historier att endast två fastnar för att de är något mer intressanta än resterande. Det hade nog varit på sin plats att skära ner på antalet historier och i stället gå in djupare bland de människor som de handlar om. De två historier som känns lite bättre än de andra är det gamla paret som varit gifta i alla år och killen som får med sig en rullstolsburen tjej på sin bal.
Annars är historien mest förvirrande och till en början är mitt största problem att ens hänga med i de snabba klippen och de svängar som filmen tar sig. I det stora hela får filmen underkänt och jag blir mest trött på att man ska försöka vara så nedrans pretentiös och försöka alldeles för hårt för att berätta något som i grundtanken faktiskt kanske var något bra. När filmen är slut får jag fortfarande inte svar på en hel del saker och jag undrar varför man som skådespelare väljer att medverka i den. För det är många kända namn som tackat ja så antingen är det jag som missat något stort eller så trodde alla de medverkande att slutresultatet skulle bli något helt annat än vad det till slut blev.
Filmen utspelar sig i New York och vi får möta flera olika människor i just små korta historier. Det är allt från det gamla pensionärsparet, till killen som ska gå på bal, till den otrogna mannen, ett one night stand, den nygifta judiska kvinnan, kompositören som inte får till det, konstnären som vill porträttera närbutikens kvinnliga expedit till den kända franska sångerskan som är på besök i staden.
Det stora problemet är att det är så sjukt många historier att endast två fastnar för att de är något mer intressanta än resterande. Det hade nog varit på sin plats att skära ner på antalet historier och i stället gå in djupare bland de människor som de handlar om. De två historier som känns lite bättre än de andra är det gamla paret som varit gifta i alla år och killen som får med sig en rullstolsburen tjej på sin bal.
Annars är historien mest förvirrande och till en början är mitt största problem att ens hänga med i de snabba klippen och de svängar som filmen tar sig. I det stora hela får filmen underkänt och jag blir mest trött på att man ska försöka vara så nedrans pretentiös och försöka alldeles för hårt för att berätta något som i grundtanken faktiskt kanske var något bra. När filmen är slut får jag fortfarande inte svar på en hel del saker och jag undrar varför man som skådespelare väljer att medverka i den. För det är många kända namn som tackat ja så antingen är det jag som missat något stort eller så trodde alla de medverkande att slutresultatet skulle bli något helt annat än vad det till slut blev.
EXTRAMATERIALET
Två kortfilmer i samma konstiga anda som huvudfilmen. Den första, "These Vagabond Shoes" står skådespelerskan Scarlet Johansson för och det märks att hon arbetat mycket med Woody Allen. Det är svårt, få repliker, svartvitt och av historien förstår jag absolut ingenting. Skådespelaren i kortfilmen är Kevin Bacon och jag funderar fortfarande på vad de ville få sagt med dessa sju minuter.
Den andra kortfilmen som fått namnet "Apocrypha" är hela nio minuter lång och inte heller av denna förstår jag någonting. Varför ska en del människor vara så svåra när de gör film? Det är en hel del kända ansikten även i denna men filmen är dessvärre lika märklig den. Bakom den här kortfilmen döljer sig Andrey Zvyaginstev.
Den andra kortfilmen som fått namnet "Apocrypha" är hela nio minuter lång och inte heller av denna förstår jag någonting. Varför ska en del människor vara så svåra när de gör film? Det är en hel del kända ansikten även i denna men filmen är dessvärre lika märklig den. Bakom den här kortfilmen döljer sig Andrey Zvyaginstev.
TRE SAKER
1. Filmen är en slags tvåa efter den första "Paris, I love you" av samma man - Emmanuel Benbihy.
2. Scenen när den rullstolsburna tjejen med hjälp av en livrem drar upp sig i ett träd för att kunna ha sex är rolig och går till historien av annorlunda sexscener.
3. När jag läser recensioner av filmen verkar den vara en höjdare, kritiker älskar den. Kanske just för att den är så pass annorlunda.
2. Scenen när den rullstolsburna tjejen med hjälp av en livrem drar upp sig i ett träd för att kunna ha sex är rolig och går till historien av annorlunda sexscener.
3. När jag läser recensioner av filmen verkar den vara en höjdare, kritiker älskar den. Kanske just för att den är så pass annorlunda.
MARIA EREMO (2011-01-06)