Väldigt viktig film för målgruppen
Tusen gånger starkare
Genre: DramakomediFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: SF, 2011
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Regissören Peter Schildt och författarinnan Christina Herrström är ett alltid vinnande koncept. "Ebba och Didrik" är och förblir en originell svensk klassiker och parets uppföljning med "Glappet" (som jag dessvärre inte sett) gjorde även den succé. "Tusen gånger starkare" är det här parets första biofilm och en mycket bra sådan.
Man önskar att varenda högstadieelev får möjlighet att se filmen, för den handlar om dem, om hur det faktiskt är i väldigt många skolklasser över hela Sverige. Vi följer en nia någonstans i Stockholmsområdet där klassen är indelad enligt ett ganska givet mönster. Vi har de snygga och populära tjejerna, de coola killarna, de töntiga killarna och de tysta. En av dessa tysta är Signe (Judit Weegar) som fungerar som filmens berättare. Hon är en lysande elev, men har krympt ihop till en tyst liten mus som inte öppnar munnen i onödan. I just hennes klass är det å andra sidan inte så himla lätt att få sin röst hörd, för det är killarna som tar plats och pratar högst och mest utan att be om ordet.
Lärarna verkar närmast blinda och ser inte tjejerna som kan svaren på frågorna och räcker upp handen så som man ska. Till och med de kvinnliga lärarna beter sig på det viset. Men så kommer Saga (Julia Sporre) till klassen som ny elev. Hon har farit runt i världen med sin pappa och aldrig tidigare gått i en svensk skola. Hon är en spännande person som alla tyr sig till – de snygga, de coola, de töntiga och de tysta. Samtidigt är hon inte alls medveten om de "regler" som finns, och ställer sig lite frågande till tjejernas ytlighet och kompishierarkier. Men hon piggar upp tillvaron och klassföreståndaren (Jacob Ericksson) tycker att hon med hjälp av sitt inflytande ska försöka hjälpa tjejerna att ta för sig lite mer, att helt enkelt synas mer. Att han själv är en av de som bidrar allra mest till att tjejerna inte tar någon plats tänker han inte på.
Så Saga sätter igång med sitt uppdrag. Hon svarar på frågor rätt ut utan att räcka upp handen och börjar helt enkelt bete sig som en kille. Det blir snabbt kaotiskt när tjejerna känner att en förändring är på gång, men både killarna och lärarna reagerar starkt och tycker att det börjar spåra ur. Och vem får skulden för det?
Här har vi en sorts grundkurs i feminism och samtidigt en skildring av en verklighet som är vanligare än man kan tro. Jag vill bestämt hävda att det inte var så här när jag gick i nian för många år sedan, men sannolikt fanns det inslag av filmens verklighet i min verklighet. Nu kan jag i och för sig tycka att filmen är lite väl tillskruvad då det inte finns en enda auktoritär person på tjejernas sida, men samtidigt är filmen förmodligen inte alls osann på något vis.
Peter Schildt är enligt mig en mästare på att få ut det bästa ur barn- och ungdomsskådespelare, speciellt sådana som inte har så mycket erfarenhet, och "Tusen gånger starkare" är fylld av starka gestaltningar och minnesvärda insatser. Samtidigt finns det många karaktärer att irritera sig på, men enbart för att de känns så genuina och trovärdiga. Bra skådespeleri, med andra ord.
Ämnet för filmen har inte givit Schildt utrymme att skruva till det så där som han med finess brukar göra, men det är ändå en både gripande och underhållande historia, och framför allt väldigt viktig. Jag hoppas att filmen visas för så många elever som möjligt och att några får ett par tankeställare av den.
Man önskar att varenda högstadieelev får möjlighet att se filmen, för den handlar om dem, om hur det faktiskt är i väldigt många skolklasser över hela Sverige. Vi följer en nia någonstans i Stockholmsområdet där klassen är indelad enligt ett ganska givet mönster. Vi har de snygga och populära tjejerna, de coola killarna, de töntiga killarna och de tysta. En av dessa tysta är Signe (Judit Weegar) som fungerar som filmens berättare. Hon är en lysande elev, men har krympt ihop till en tyst liten mus som inte öppnar munnen i onödan. I just hennes klass är det å andra sidan inte så himla lätt att få sin röst hörd, för det är killarna som tar plats och pratar högst och mest utan att be om ordet.
Lärarna verkar närmast blinda och ser inte tjejerna som kan svaren på frågorna och räcker upp handen så som man ska. Till och med de kvinnliga lärarna beter sig på det viset. Men så kommer Saga (Julia Sporre) till klassen som ny elev. Hon har farit runt i världen med sin pappa och aldrig tidigare gått i en svensk skola. Hon är en spännande person som alla tyr sig till – de snygga, de coola, de töntiga och de tysta. Samtidigt är hon inte alls medveten om de "regler" som finns, och ställer sig lite frågande till tjejernas ytlighet och kompishierarkier. Men hon piggar upp tillvaron och klassföreståndaren (Jacob Ericksson) tycker att hon med hjälp av sitt inflytande ska försöka hjälpa tjejerna att ta för sig lite mer, att helt enkelt synas mer. Att han själv är en av de som bidrar allra mest till att tjejerna inte tar någon plats tänker han inte på.
Så Saga sätter igång med sitt uppdrag. Hon svarar på frågor rätt ut utan att räcka upp handen och börjar helt enkelt bete sig som en kille. Det blir snabbt kaotiskt när tjejerna känner att en förändring är på gång, men både killarna och lärarna reagerar starkt och tycker att det börjar spåra ur. Och vem får skulden för det?
Här har vi en sorts grundkurs i feminism och samtidigt en skildring av en verklighet som är vanligare än man kan tro. Jag vill bestämt hävda att det inte var så här när jag gick i nian för många år sedan, men sannolikt fanns det inslag av filmens verklighet i min verklighet. Nu kan jag i och för sig tycka att filmen är lite väl tillskruvad då det inte finns en enda auktoritär person på tjejernas sida, men samtidigt är filmen förmodligen inte alls osann på något vis.
Peter Schildt är enligt mig en mästare på att få ut det bästa ur barn- och ungdomsskådespelare, speciellt sådana som inte har så mycket erfarenhet, och "Tusen gånger starkare" är fylld av starka gestaltningar och minnesvärda insatser. Samtidigt finns det många karaktärer att irritera sig på, men enbart för att de känns så genuina och trovärdiga. Bra skådespeleri, med andra ord.
Ämnet för filmen har inte givit Schildt utrymme att skruva till det så där som han med finess brukar göra, men det är ändå en både gripande och underhållande historia, och framför allt väldigt viktig. Jag hoppas att filmen visas för så många elever som möjligt och att några får ett par tankeställare av den.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet består av två bortklippta scener och ett block med bloopers som känns lite för långt. Lägg till detta en musikvideo med bilder ur filmen och så en trailer. Inte så mycket att hurra för faktiskt.
Omslaget listar något som heter "Festen" som ett extramaterialsinslag, men jag har ingen aning om vad det skulle vara för något.
Omslaget listar något som heter "Festen" som ett extramaterialsinslag, men jag har ingen aning om vad det skulle vara för något.
TRE SAKER
1. Saga heter precis som Ebba och Didrik Reng i efternamn, men några indikationer på att hon skulle vara släkt med det speciella syskonparet finns inte.
2. I filmen finns det en dansscen som pågår längre än vad den borde och som tittare börjar man fundera på om filmen är på väg att spåra ur. Men det finns en poäng med scenen.
3. Jag är inte helt nöjd med filmens upplösning, men det finns en liten knorr på slutet som väger upp det hela ändå.
2. I filmen finns det en dansscen som pågår längre än vad den borde och som tittare börjar man fundera på om filmen är på väg att spåra ur. Men det finns en poäng med scenen.
3. Jag är inte helt nöjd med filmens upplösning, men det finns en liten knorr på slutet som väger upp det hela ändå.
ANDERS JAKOBSON (2011-02-16)