Gjordes bättre som film 18 år senare
Den hemlighetsfulla trädgården
Genre: Barn o familj, TV-serieFormat: DVD, region 0, 1 skivor
Bolag: Spiderbox, 2011
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: 4:3
Elvaåriga Mary Lennox blir föräldralös i en koleraepidemi och förd från Indien där hon är uppvuxen till sin morbrors herrgård Misselthwaite, Yorkshire. Ensam, tjurig, bortskämd och ovan vid att företa sig något utan sin ayah, sin barnsköterska, skall hon nu brottas med tristess och livet i det gråkalla England. Ingen har tid med henne. Dock är hon inte lika ensam som hon först tror: hon får sällskap av en liten rödhake som leder henne till den hemliga trädgården, och hon hör märkliga ljud från andra delar av den stora herrgården. Vem är det som gråter?
Denna teveserie från 1975 hade kunnat funka hos två tittargrupper: barn, samt vuxna som gillar historia/vintage. Barn år 2011 kommer somna eller tappa intresset på nolltid. Tempot hör ihop med en tid då vi hade en halvtimmes barnteve om dagen, färgerna är så långt från Studio Ghibli man kan komma och jag har svårt att tro att någon unge idag kan relatera till något av barnen i serien. Ett annat problem är att det är lite väl mycket "dost thou like me" och annat som känns mer Shakespeare än 1800-talet, då vissa av karaktärerna skall tala grov Yorkshire-dialekt. En och annan "romantic vintage"-morsa med fäbless för Noa Noa-kläder kommer väl att sitta och mysa över kostymeringen, men med vuxna ögon ser man annat som inte riktigt håller. Karaktärerna är skissartade, vilket ändå är överraskade med tanke på att man lyckats så pass bra med den biten i filmversionen från 1993 – där man ju bara har en långfilms längd att framställa dem.
Skådespeleriet blixtrar egentligen bara till vid ett enda tillfälle, och det är när Mary och Colin (den minst lika tjuriga, och sängbundna kusinen Mary visar sig ha) bråkar. Maktkamp på Misselthwaite manor, liksom. När barnen är lyckliga och glada vilar det ett jämntjockt lager frireligiöst socker över dem, och det är tämligen irriterande. Upplägget är något hattigt också, då första avsnittet utgörs av något som verkar sakna sisådär en timmes material. Korta scener som hade kunnat skippas helt, eller byggas ut bättre. Vilket blir tämligen märkligt eftersom de följande avsnitten går i slow motion. Nej, gillar man boken är nämnda filmversion helt klart att föredra. Där briljerar som vanligt Dame Maggie Smith i alla fall.
Denna teveserie från 1975 hade kunnat funka hos två tittargrupper: barn, samt vuxna som gillar historia/vintage. Barn år 2011 kommer somna eller tappa intresset på nolltid. Tempot hör ihop med en tid då vi hade en halvtimmes barnteve om dagen, färgerna är så långt från Studio Ghibli man kan komma och jag har svårt att tro att någon unge idag kan relatera till något av barnen i serien. Ett annat problem är att det är lite väl mycket "dost thou like me" och annat som känns mer Shakespeare än 1800-talet, då vissa av karaktärerna skall tala grov Yorkshire-dialekt. En och annan "romantic vintage"-morsa med fäbless för Noa Noa-kläder kommer väl att sitta och mysa över kostymeringen, men med vuxna ögon ser man annat som inte riktigt håller. Karaktärerna är skissartade, vilket ändå är överraskade med tanke på att man lyckats så pass bra med den biten i filmversionen från 1993 – där man ju bara har en långfilms längd att framställa dem.
Skådespeleriet blixtrar egentligen bara till vid ett enda tillfälle, och det är när Mary och Colin (den minst lika tjuriga, och sängbundna kusinen Mary visar sig ha) bråkar. Maktkamp på Misselthwaite manor, liksom. När barnen är lyckliga och glada vilar det ett jämntjockt lager frireligiöst socker över dem, och det är tämligen irriterande. Upplägget är något hattigt också, då första avsnittet utgörs av något som verkar sakna sisådär en timmes material. Korta scener som hade kunnat skippas helt, eller byggas ut bättre. Vilket blir tämligen märkligt eftersom de följande avsnitten går i slow motion. Nej, gillar man boken är nämnda filmversion helt klart att föredra. Där briljerar som vanligt Dame Maggie Smith i alla fall.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Kulisserna är klassiskt BBC-sjuttiotal. Man väntar nästan på att någon från "Herrskap och Tjänstefolk" skall knata nedför trapporna.
2. Normalt brukar kostymserier som utspelar sig på den engelska överklasslandsbygden funka som turistragg, men denna gråbleka miljö lockar tyvärr inte ett dugg.
3. När man tittar på denna series rollbesättning på IMDb slås man av att väldigt få av de inblandade gjorde något mer i filmvärlden än just denna produktion.
2. Normalt brukar kostymserier som utspelar sig på den engelska överklasslandsbygden funka som turistragg, men denna gråbleka miljö lockar tyvärr inte ett dugg.
3. När man tittar på denna series rollbesättning på IMDb slås man av att väldigt få av de inblandade gjorde något mer i filmvärlden än just denna produktion.
ÅSA JONSÉN (2011-03-05)