Filmskola med farbror Thommy
Muraren/Liv till varje pris
Genre: DokumentärFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Folkets bio, 2002
Ljud: Stereo
Bild: 4:3
Den här oerhört prisvärda utgåvan kan du hitta lite varstans. Titta på Internetbutikernas hemsidor och i lågprisstället på ICA; ibland dyker den upp som en sådan där två för 99 kr-film. När jag hittade den för några år sedan och kände igen den från SVT blev jag lite häpen över generositeten, för dokumentärfilmaren Stefan Jarl och distributören Folkets Bio bjöd på två filmer i en. Häpnadsväckande. Det är "Muraren", om Thommy Berggren och med en timmas extramaterial – OCH hela den underbara dokumentären, eller dödsrunan, "Liv till varje pris" om Bo Widerberg. Det har blivit så att jag kommit att återkomma till den här dvd:n många gånger. Jag har tio filmer i hyllorna som jag alltid kommer tillbaka till och som jag omöjligen kan rangordna sinsemellan. Det här är en av dem och nu ska jag försöka att berätta varför.
Thommy Berggren var uträknad och höll på att dö som barn på 1930-talet, för han hade så dåliga lungor, så föräldrarna köpte ett torp på landet, i Gråbo utanför Lerum. Skogsluften och stärkande promenader skulle göra honom frisk, sa läkarna. Han dog inte. I stället kom han in i ett annat sorts helvete, det att växa upp med en svårt alkoholiserad far. Kring detta har berättelserna i "Muraren" sitt ursprung. Berggren kan konsten att tala och han gör det med sådan stor distans, glädje och inlevelse att inget kommer i vägen. Egentligen är det som vilken arbetarhistoria som helst, men med Berggrens intellektuella glasögon och med alla åren på teaterscenen, blir berättelserna så mycket viktigare och så långt mer allmängiltiga.
Och ingenting, nej ingenting, i denna berättelse är svart och vitt (snarare rött och svart). Berggren tyckte om sin pappa, trots att modern gjorde så dålig reklam för honom och sa att han "fått en brakskit till far". Som tonåring satt sonen på pappan när han hade delirium, för att pappan inte ville åka ambulans. Som barn stod sonen och väntade på tåget från Mölndal och pappan kom inte, han satt i stan och söp. Berggren är som en upptäcktsresande in i sitt liv, vi är med från början, aldrig utestängda. Det är som om vi upptäcker det tillsammans. Berggren måste ju ha berättat de här historierna för vänner i många år, men han kompromissar inte. Som en sann historieberättare har han respekt för att vi andra hör det för första gången, och han släpper in oss, låter oss vara medskapare. Han illustrerar med små perfekta imitationer och snabba bilder, pantominer och gester.
Det är ett testamente om att aldrig ljuga och kompromissa som skådespelare. En skådespelare kan vara ärlig, om hon eller han förstår hur själva livet är skapt. Berggren blev en gång förstummat upprörd i ett sceneri i "Lång dags färd mot natt" som Ingmar Bergman satte upp på Dramaten. För att det var "så in i helvete fel". Han skulle sitta bredbent på scengolvet intill Peter Stormare och vara full. Alla tyckte att det var hur bra som helst, men inte Berggren, som själv visste att det inte alls var liv. Inte ens en imitation av livet, inte ens en parodi – bara plumpt. Så Berggren stod tyst och vägrade att sätta sig och Bergman lämnade repetitionen under stort buller.
Thommy Berggren var den skådespelare som Bo Widerberg gärna ville ha. De talade samma språk och de kom att bli vänner.
Så, nog om "Muraren". Nu är jag egentligen redan inne på extramaterialet, för det är just vad "Liv till varje pris är", men den hänger samtidigt så intimt ihop med "Muraren". Jag minns nu fan inte vilken av filmerna som kom först, men jag tror att det var arbetet med "Liv till varje pris" som kom först och att Berggren och Jarl under det arbetet bestämde att de också skulle göra "Muraren". Nå. I "Liv till varje pris" gör vännerna och kollegorna ett porträtt av Bo Widerberg. Dokumentären innehåller få klipp av giganten själv, i stället kommer han vackert till liv i vännernas berättelser.
De talar förtroligt och ärligt och med stor kärlek; Roy Andersson, Thomas von Brömssen, Stefan Jarl själv, Jan Troell, och förstås Thommy Berggren. Det är ett avskalat hyllningsporträtt om en som ville filma livet, som ville fånga livet. Till det yttre bjuder porträttet till och med på en deckarhistoria, där Jarl försöker ta reda på vad som hände med nedlagda filmen "Rött och svart" från 1980-talet och faktiskt hittar några rullar film. Inuti är "Liv till varje pris" en folkbildande film om varför man ska göra film, vad som är film, vad som får människor att vilja göra film och hur det fungerar att göra film.
Bo Widerberg var en intensiv person. Thommy Berggren berättar om första mötet, på 1960-talet i Malmö. Widerberg vill att Berggren ska vara med i en film och vill träffa honom. Berggren ringer från en telefonautomat på en Malmögata och de inser att de är alldeles i närheten av varandra. "Vänta! Jag kommer ner!" ropar Widerberg och dyker snart upp, alldeles blå om munnen och läpparna. "Jaha, en vinalkoholist", tänker Berggren. "Nej, nej", säger Widerberg som ser Berggrens blickar, "blåbär, blåbärskräm!" Han var så intensiv att han inte kunde vänta, han rusade upp mitt i lunchen för att möta upp med Berggren. Och sedan: "Då kör vi igång då! Vi har ingen kamera, ingen huvudrollsinnehavare, inget manus, men vi kan börja på en gång, vi kan börja idag." Sådan var han. "Rött och svart" blev ett sådant projekt, som han startade utan att ha producent, och som inte avslutades.
Vi får veta att inför "Elvira Madigan" hade Widerberg en sedelbunt i bakfickan och så satte de igång. Det blir så omtumlande. "Det här måste göras, och måste göras nu, det måste ses till varje pris. Vi har inga pengar men det skiter jag i." Widerberg hade inget val, han var tvungen att filma. Han blev känd som en besvärlig person, men var ett geni som blev förbigången och nonchalerad av SF. I sin dagbok, som Thorsten Flinck läser ur i filmen, skriver Widerberg att han "fått stämpeln obekväm". Han är stundtals bitter, pank och med sviktande självförtroende.
Ändå ville han, och lyckades så många gånger, göra filmer som skulle vara fast förankrade i verkligheten. (Och nu talar vi sådan riktig verklighet, inte sådan som presenteras på löpsedlar.) Detta viktiga, som svenska filmare generellt har så förbannat svårt att förstå, borde vara grundkurs A på varenda jävla högskola, folkhögskola och studiecirkel om filmskapande.
Thommy Berggren var uträknad och höll på att dö som barn på 1930-talet, för han hade så dåliga lungor, så föräldrarna köpte ett torp på landet, i Gråbo utanför Lerum. Skogsluften och stärkande promenader skulle göra honom frisk, sa läkarna. Han dog inte. I stället kom han in i ett annat sorts helvete, det att växa upp med en svårt alkoholiserad far. Kring detta har berättelserna i "Muraren" sitt ursprung. Berggren kan konsten att tala och han gör det med sådan stor distans, glädje och inlevelse att inget kommer i vägen. Egentligen är det som vilken arbetarhistoria som helst, men med Berggrens intellektuella glasögon och med alla åren på teaterscenen, blir berättelserna så mycket viktigare och så långt mer allmängiltiga.
Och ingenting, nej ingenting, i denna berättelse är svart och vitt (snarare rött och svart). Berggren tyckte om sin pappa, trots att modern gjorde så dålig reklam för honom och sa att han "fått en brakskit till far". Som tonåring satt sonen på pappan när han hade delirium, för att pappan inte ville åka ambulans. Som barn stod sonen och väntade på tåget från Mölndal och pappan kom inte, han satt i stan och söp. Berggren är som en upptäcktsresande in i sitt liv, vi är med från början, aldrig utestängda. Det är som om vi upptäcker det tillsammans. Berggren måste ju ha berättat de här historierna för vänner i många år, men han kompromissar inte. Som en sann historieberättare har han respekt för att vi andra hör det för första gången, och han släpper in oss, låter oss vara medskapare. Han illustrerar med små perfekta imitationer och snabba bilder, pantominer och gester.
Det är ett testamente om att aldrig ljuga och kompromissa som skådespelare. En skådespelare kan vara ärlig, om hon eller han förstår hur själva livet är skapt. Berggren blev en gång förstummat upprörd i ett sceneri i "Lång dags färd mot natt" som Ingmar Bergman satte upp på Dramaten. För att det var "så in i helvete fel". Han skulle sitta bredbent på scengolvet intill Peter Stormare och vara full. Alla tyckte att det var hur bra som helst, men inte Berggren, som själv visste att det inte alls var liv. Inte ens en imitation av livet, inte ens en parodi – bara plumpt. Så Berggren stod tyst och vägrade att sätta sig och Bergman lämnade repetitionen under stort buller.
Thommy Berggren var den skådespelare som Bo Widerberg gärna ville ha. De talade samma språk och de kom att bli vänner.
Så, nog om "Muraren". Nu är jag egentligen redan inne på extramaterialet, för det är just vad "Liv till varje pris är", men den hänger samtidigt så intimt ihop med "Muraren". Jag minns nu fan inte vilken av filmerna som kom först, men jag tror att det var arbetet med "Liv till varje pris" som kom först och att Berggren och Jarl under det arbetet bestämde att de också skulle göra "Muraren". Nå. I "Liv till varje pris" gör vännerna och kollegorna ett porträtt av Bo Widerberg. Dokumentären innehåller få klipp av giganten själv, i stället kommer han vackert till liv i vännernas berättelser.
De talar förtroligt och ärligt och med stor kärlek; Roy Andersson, Thomas von Brömssen, Stefan Jarl själv, Jan Troell, och förstås Thommy Berggren. Det är ett avskalat hyllningsporträtt om en som ville filma livet, som ville fånga livet. Till det yttre bjuder porträttet till och med på en deckarhistoria, där Jarl försöker ta reda på vad som hände med nedlagda filmen "Rött och svart" från 1980-talet och faktiskt hittar några rullar film. Inuti är "Liv till varje pris" en folkbildande film om varför man ska göra film, vad som är film, vad som får människor att vilja göra film och hur det fungerar att göra film.
Bo Widerberg var en intensiv person. Thommy Berggren berättar om första mötet, på 1960-talet i Malmö. Widerberg vill att Berggren ska vara med i en film och vill träffa honom. Berggren ringer från en telefonautomat på en Malmögata och de inser att de är alldeles i närheten av varandra. "Vänta! Jag kommer ner!" ropar Widerberg och dyker snart upp, alldeles blå om munnen och läpparna. "Jaha, en vinalkoholist", tänker Berggren. "Nej, nej", säger Widerberg som ser Berggrens blickar, "blåbär, blåbärskräm!" Han var så intensiv att han inte kunde vänta, han rusade upp mitt i lunchen för att möta upp med Berggren. Och sedan: "Då kör vi igång då! Vi har ingen kamera, ingen huvudrollsinnehavare, inget manus, men vi kan börja på en gång, vi kan börja idag." Sådan var han. "Rött och svart" blev ett sådant projekt, som han startade utan att ha producent, och som inte avslutades.
Vi får veta att inför "Elvira Madigan" hade Widerberg en sedelbunt i bakfickan och så satte de igång. Det blir så omtumlande. "Det här måste göras, och måste göras nu, det måste ses till varje pris. Vi har inga pengar men det skiter jag i." Widerberg hade inget val, han var tvungen att filma. Han blev känd som en besvärlig person, men var ett geni som blev förbigången och nonchalerad av SF. I sin dagbok, som Thorsten Flinck läser ur i filmen, skriver Widerberg att han "fått stämpeln obekväm". Han är stundtals bitter, pank och med sviktande självförtroende.
Ändå ville han, och lyckades så många gånger, göra filmer som skulle vara fast förankrade i verkligheten. (Och nu talar vi sådan riktig verklighet, inte sådan som presenteras på löpsedlar.) Detta viktiga, som svenska filmare generellt har så förbannat svårt att förstå, borde vara grundkurs A på varenda jävla högskola, folkhögskola och studiecirkel om filmskapande.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet består av, förutom "Liv till varje pris" som jag skriver om ovan, av fjorton bortklippta scener. Scenerna fyller ut historien om den alkoholiserade pappan och uppväxten utanför Göteborg. Här kommer pappa hem full och med en fisk under armen och ska vingla sig genom hyreshusens innergård, så att alla kan se. Här finns historien när pappan trampar i lutfisken. Eller, en av mina favoriter, när pappan sitter och krökar på badstranden med vänner och sin lilla familj och någon pekar ut i sjön.
- Titta, det är någon som tappat en badboll.
- En badboll? Det är ju grabben.
Thommy berättar om när Ingemar Johansson var efter honom, för "att nypa till honom", för att han gått förbi ett café där Johansson suttit – utan att hälsa.
Här finns den sorgliga historien om kusinen Jimmy som slogs och kallades för Skräcken. Han slog ner fem poliser vid ett tillfälle, men begick självmord.
Extramaterialet hänger så intimt ihop med dokumentären att det inte är någon idé att bortse ifrån det.
- Titta, det är någon som tappat en badboll.
- En badboll? Det är ju grabben.
Thommy berättar om när Ingemar Johansson var efter honom, för "att nypa till honom", för att han gått förbi ett café där Johansson suttit – utan att hälsa.
Här finns den sorgliga historien om kusinen Jimmy som slogs och kallades för Skräcken. Han slog ner fem poliser vid ett tillfälle, men begick självmord.
Extramaterialet hänger så intimt ihop med dokumentären att det inte är någon idé att bortse ifrån det.
TRE SAKER
1. Stefan Jarls livsprojekt är de tre filmerna om modsen, som Anders recenserar här. Jarl har gjort många fler mycket vackra dokumentärer, som vi får lov att återkomma till, eftersom flera av dem finns på dvd. Bland Jarls spelfilmer märks särskilt den vackra "Jag är din krigare". Som Bo Widerberg tycker till om i "Liv till varje pris". Ungefär: "Jag fick Stefan Jarls nya film tillskickad mig. Ja … (nickar allvarligt) den var stark."
2. I "Liv till varje pris" finns ett kladdigt möte mellan Berggren och legendaren Elia Kazan, kanske på en filmfestival i Stockholm, det förtäljer inte historien. Jag och min lillebror brukar skoja om just det där mötet som att det är anledningen till att Berggren aldrig slagit utomlands.
3. Men "Liv till varje pris" innehåller också en av båda filmernas (och extramaterialets) mest underbara historier. Det är den om när Thommy Berggren blir uppkallad till Filmstaden i Stockholm för att provläsa för en av rollerna i Ingmar Bergmans "Tystnaden" men somnar för att han är så in i helvete bakfull.
2. I "Liv till varje pris" finns ett kladdigt möte mellan Berggren och legendaren Elia Kazan, kanske på en filmfestival i Stockholm, det förtäljer inte historien. Jag och min lillebror brukar skoja om just det där mötet som att det är anledningen till att Berggren aldrig slagit utomlands.
3. Men "Liv till varje pris" innehåller också en av båda filmernas (och extramaterialets) mest underbara historier. Det är den om när Thommy Berggren blir uppkallad till Filmstaden i Stockholm för att provläsa för en av rollerna i Ingmar Bergmans "Tystnaden" men somnar för att han är så in i helvete bakfull.
TOBIAS JOHANSSON (2007-04-21)