Dario Argento på autopilot
Giallo
Genre: ThrillerFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Atlantic, 2011
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.77:1
"Giallo" är den italienske skräckauteuren Dario Argentos senaste film. Den är ett fall framåt jämfört med 2004 års hopplösa "Pokerspelaren" (jag har ännu inte sett "La terza madre" från 2007), även om också denna produktion lämner en hel del att önska.
Handlingen är enligt seriemördarfillmsformulär 1A. En fotomodell blir kidnappad. Hennes syster Linda (Emmanuelle Seigner, Roman Polanskis hustru) kontaktar plågade mordutredaren Enzo (Adrien Brody), och tillsammans tar de upp jakten på den okände gärningsmannen. Man har försökt ge lite djup åt berättelsen genom att göra Enzo och mördaren till tragiska spegelbilder av varandra, båda hemsökta av sitt förflutna. Det funkar sådär. Intrigen är tyvärr inte särskilt engagerande, men spänningen skruvas upp ett par varv i några sekvenser, vilket räddar "Giallo" från att bli en totalt stendöd historia.
Titeln innebär inte den programförklaring man lätt kan tro, utan "Giallo" (gul) syftar till en egenskap hos mördaren i filmen. Argento har inte skrivit manus utan fungerat som en director for hire, och följdaktigen bär inte slutprodukten särskilt många av hans kännetecken. Det skulle då vara att filmens fåtaliga mord- och tortyrscener känns distinkt Argento. Det är något med hur blodet sprutar.
Brody är helt okej i huvudrollen, även om det blir lite konstigt när Enzo är den ende i filmen som inte pratar med kraftig euro-accent. Seigners karaktär är sorgligt underskriven och man motiverar aldrig hur hon som anhörig kan vara som ett ständigt plåster på en brottsutredare i tjänst. Hur som helst har Argento alltid varit kass på att regissera skådespelare (bryr han sig alls om det?), och så är fallet även här.
Visuellt har "Giallo" en del gemensamt med "Pokerspelaren", nämligen i hur avskalad filmens look är. Argento har enligt vissa rapporter själv distanserat sig från "Giallo", så kanske är detta ett resultat av bristande engagemang från regissörens sida. Men något lustigt är det att en filmskapare vars främsta kännetecken en gång var visuellt egensinne i dag nöjer sig med att göra så tv-mässiga filmer. Kanske är det en budgetfråga.
Nåväl, "Giallo" är inget framstående inslag i Argentos katalog. Inte heller är den något direkt magplask. Fans av regissörens tidigare filmer kommer kunna se den med viss behållning, men för den oinvigde finns ingen anledning att slösa bort tiden på denna thriller.
Handlingen är enligt seriemördarfillmsformulär 1A. En fotomodell blir kidnappad. Hennes syster Linda (Emmanuelle Seigner, Roman Polanskis hustru) kontaktar plågade mordutredaren Enzo (Adrien Brody), och tillsammans tar de upp jakten på den okände gärningsmannen. Man har försökt ge lite djup åt berättelsen genom att göra Enzo och mördaren till tragiska spegelbilder av varandra, båda hemsökta av sitt förflutna. Det funkar sådär. Intrigen är tyvärr inte särskilt engagerande, men spänningen skruvas upp ett par varv i några sekvenser, vilket räddar "Giallo" från att bli en totalt stendöd historia.
Titeln innebär inte den programförklaring man lätt kan tro, utan "Giallo" (gul) syftar till en egenskap hos mördaren i filmen. Argento har inte skrivit manus utan fungerat som en director for hire, och följdaktigen bär inte slutprodukten särskilt många av hans kännetecken. Det skulle då vara att filmens fåtaliga mord- och tortyrscener känns distinkt Argento. Det är något med hur blodet sprutar.
Brody är helt okej i huvudrollen, även om det blir lite konstigt när Enzo är den ende i filmen som inte pratar med kraftig euro-accent. Seigners karaktär är sorgligt underskriven och man motiverar aldrig hur hon som anhörig kan vara som ett ständigt plåster på en brottsutredare i tjänst. Hur som helst har Argento alltid varit kass på att regissera skådespelare (bryr han sig alls om det?), och så är fallet även här.
Visuellt har "Giallo" en del gemensamt med "Pokerspelaren", nämligen i hur avskalad filmens look är. Argento har enligt vissa rapporter själv distanserat sig från "Giallo", så kanske är detta ett resultat av bristande engagemang från regissörens sida. Men något lustigt är det att en filmskapare vars främsta kännetecken en gång var visuellt egensinne i dag nöjer sig med att göra så tv-mässiga filmer. Kanske är det en budgetfråga.
Nåväl, "Giallo" är inget framstående inslag i Argentos katalog. Inte heller är den något direkt magplask. Fans av regissörens tidigare filmer kommer kunna se den med viss behållning, men för den oinvigde finns ingen anledning att slösa bort tiden på denna thriller.
EXTRAMATERIALET
Finns inget.
TRE SAKER
1. Adrien Brody stämde 2010 "Giallos" producenter, vilka han hävdade hade givit honom för lite betalt.
2. Brody ersatte Ray Liotta och Emmanuelle Seigner ersatte Asia Argento.
3. "Giallo" är första spelfilmen för Dario Argento där han själv inte skrivit manus.
2. Brody ersatte Ray Liotta och Emmanuelle Seigner ersatte Asia Argento.
3. "Giallo" är första spelfilmen för Dario Argento där han själv inte skrivit manus.
JOEL FORNBRANT (2011-06-02)