Klanderfritt kostymdrama utan förlaga
Downton Abbey - Säsong 1
Genre: Drama, TV-serieFormat: DVD, region 2, 3 skivor
Bolag: Universal, 2011
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
Året är 1912. På Downton Abbey i Yorkshire tar man emot nyheten att den förmodade arvtagaren till godset som sedan generationer ägts av familjen Crawley har dött när Titanic sjönk. Förvisso har husets överhuvud, Lord Grantham (Hugh Bonneville), tre döttrar men när nu lagen är som den är börjar problemen med vem som en gång skall överta Downton.
Redan i första avsnittet får vi träffa Violet Crawley, hennes nåd Countess of Grantham (Dame Maggie Smith) som naturligtvis är upprörd över situationen. Inte så mycket för att två ur familjen gått bort, utan för att huset nu riskerar att hamna i händerna på någon avlägsen kusin till Lord Grantham. Matthew Crawley (Dan Stevens) står näst på tur, och när den unge advokaten kommer till Downton slår det familjen att allt ju skulle lösas väldigt smidigt om Matthew gifte sig med äldsta dottern Mary. Men så enkelt blir det naturligtvis inte.
Även om huvudstoryn handlar om "upstairs", så pågår det minst lika vassa intriger "downstairs". Det är så många sidospår och parallellhandlingar att man egentligen borde tappa tråden och orken, men manuset är så välskrivet och skådespeleriet är så övertygande att man engagerar sig helt och fullt i vad som händer karaktärerna..
Men visst, brittiskt kostymdrama, det är klart Åsa gillar det. Det finns dock två anledningar till att "Downton Abbey" är ännu mer sevärd än vad brittiska kostymdramer brukar vara: tidsperioden är inte överanvänd, och det är ett nyskrivet manus som inte bygger på en litterär förlaga. Bara det sistnämnda är rätt imponerande när man tänker efter. Så himla många karaktärer som skall vara trovärdiga, och Julian Fellowes lyckas utan problem.
Vad gäller tidsperioden, precis innan utbrottet av Första världskriget, så var det en omvälvande tid i världen och inte minst i Storbritannien. Drottning Viktoria hade gått bort efter ett helt långt liv på tronen, man började slåss för kvinnlig rösträtt (Jessica Brown Findlay gör ett utmärkt jobb som den smarta, vackra, starka och empatiska Lady Sybil), och man började ifrågasätta adelns tidigare så självklara ställning.
Nej, jag har egentligen inget som helst negativt att säga om "Downton Abbey". Alla skådespelarinsatser, även minsta biroll, är enastående; miljö och omgivning är både tidstrogna och vackra; musik, ljussättning och tempo i berättandet är klanderfritt.
I höst kommer säsong två. Hur den skall kunna leva upp till säsong ett kvarstår att se, men det är på det stora hela taget samma folk som är involverade, så det finns alla chanser i världen.
Redan i första avsnittet får vi träffa Violet Crawley, hennes nåd Countess of Grantham (Dame Maggie Smith) som naturligtvis är upprörd över situationen. Inte så mycket för att två ur familjen gått bort, utan för att huset nu riskerar att hamna i händerna på någon avlägsen kusin till Lord Grantham. Matthew Crawley (Dan Stevens) står näst på tur, och när den unge advokaten kommer till Downton slår det familjen att allt ju skulle lösas väldigt smidigt om Matthew gifte sig med äldsta dottern Mary. Men så enkelt blir det naturligtvis inte.
Även om huvudstoryn handlar om "upstairs", så pågår det minst lika vassa intriger "downstairs". Det är så många sidospår och parallellhandlingar att man egentligen borde tappa tråden och orken, men manuset är så välskrivet och skådespeleriet är så övertygande att man engagerar sig helt och fullt i vad som händer karaktärerna..
Men visst, brittiskt kostymdrama, det är klart Åsa gillar det. Det finns dock två anledningar till att "Downton Abbey" är ännu mer sevärd än vad brittiska kostymdramer brukar vara: tidsperioden är inte överanvänd, och det är ett nyskrivet manus som inte bygger på en litterär förlaga. Bara det sistnämnda är rätt imponerande när man tänker efter. Så himla många karaktärer som skall vara trovärdiga, och Julian Fellowes lyckas utan problem.
Vad gäller tidsperioden, precis innan utbrottet av Första världskriget, så var det en omvälvande tid i världen och inte minst i Storbritannien. Drottning Viktoria hade gått bort efter ett helt långt liv på tronen, man började slåss för kvinnlig rösträtt (Jessica Brown Findlay gör ett utmärkt jobb som den smarta, vackra, starka och empatiska Lady Sybil), och man började ifrågasätta adelns tidigare så självklara ställning.
Nej, jag har egentligen inget som helst negativt att säga om "Downton Abbey". Alla skådespelarinsatser, även minsta biroll, är enastående; miljö och omgivning är både tidstrogna och vackra; musik, ljussättning och tempo i berättandet är klanderfritt.
I höst kommer säsong två. Hur den skall kunna leva upp till säsong ett kvarstår att se, men det är på det stora hela taget samma folk som är involverade, så det finns alla chanser i världen.
EXTRAMATERIALET
Mest sevärt av extramaterialet är minidokumentären om huset Highclere Castle, där allt utom scenerna i köket och tjänstefolkets sovkorridorer spelades in. Eftersom Julian Fellowes har lyckats få en att bry sig så mycket om karaktärerna är det ovanligt givande att se skådespelarna prata om själva inspelningen. De bortklippta scenerna togs bort av en anledning, inser man, då de är rätt sega och inte tillför handlingen något.
TRE SAKER
1. Julian Fellowes skrev även den ljuvliga filmen "Gosford Park" (där Maggie Smith också medverkar), och gillar man den filmen kommer man tveklöst älska "Downton Abbey".
2. Om Sir Nigel Hawthorne var kungen av små ansiktsuttrycksnyanser som sa mer än vad ord någonsin kan, så är Dame Maggie Smith drottningen.
3. I scenen där änkegrevinnan Grantham medverkar i en rosodlartävling vill jag bara knåda fram en egen liten Emmystatyett och personligen leverera till Maggie Smith. Damen är 76 bast och levererar sådant skådespeleri att jag får gåshud och tårar i ögonen. Jag bugar mig för Englands bästa skådis all time.
2. Om Sir Nigel Hawthorne var kungen av små ansiktsuttrycksnyanser som sa mer än vad ord någonsin kan, så är Dame Maggie Smith drottningen.
3. I scenen där änkegrevinnan Grantham medverkar i en rosodlartävling vill jag bara knåda fram en egen liten Emmystatyett och personligen leverera till Maggie Smith. Damen är 76 bast och levererar sådant skådespeleri att jag får gåshud och tårar i ögonen. Jag bugar mig för Englands bästa skådis all time.
ÅSA JONSÉN (2011-05-31)