Sam Peckinpahs tillbakahållna debutfilm
Deadly Companions
Genre: WesternFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2007
Ljud: Stereo
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
1985 reste jag till USA för första gången tillsammans med mina föräldrar. Efter en nästan dygnslång resa, inkluderande 11 timmar till Los Angeles, åtta timmars väntan på flygplatsen och en timmes transfer, landade vi i Tuscon, Arizona. Trots att det var väldigt sent på kvällen var det djävulskt varmt. Jag var övertygad om att det var de gula lamporna som lyste upp vår väg som alstrade värmen.
Morgonen därpå var det precis lika varmt och vår medhavda svenska termometer begick självmord efter att ha stannat på 50 grader. Vi fick reda på att vi befann oss i ett område där många av de klassiska westernfilmerna spelades in, däribland "Deadly Companions".
Med ett nästan traumatiskt minne av hettan försöker jag förstå hur skådespelarna - och i förlängningen de cowboys som red omkring där när det begav sig - orkade fungera i värmen. Det är snudd på obegripligt.
Nog om det. Det här är den rebelliske regissören Sam Peckinpahs långfilmsdebut. Jag har hört mycket om Peckinpah men aldrig fattat grejen, och jag gör väl inte det efter att ha sett "Deadly Companions" heller, vilket kanske kan ha att göra med att Peckinpah och producenten bråkade vilt under filmens produktion.
En hårding kallad Yellowleg stöter på en skabbig falskspelare med en snara runt sin hals och en kvinnokarl med snabba revolvrar. Tillsammans slår de följe. Yellowleg menar att det finns snabba pengar att tjäna i den sömniga staden Gila City, närmare bestämt i dess bank.
Det är i och för sig inte det enda på Yellowlegs agenda. Han dras med ett långvarigt hämndbegär efter att nästan blivit skalperad av en rebellsoldat. Sedan dess bär Yellowleg sin hatt dag som natt. Nu har han äntligen lokaliserat soldaten. Men situationen förändras snabbt. Några andra busar rånar banken och under en skottlossning råkar Yellowleg skjuta ihjäl en ung pojke. Pojkens mamma, en utfryst glädjeflicka, har redan råkat ut för kvinnokarlen i gänget, beslutar sig för att föra pojkens kropp till platsen där hans far ligger begravd.
Yellowleg, knäckt av utvecklingen, erbjuder sig att hjälpa till med frakten, men kvinnan är envis och bestämd, men till slut blir det ändå så att de tre ryttarna rider sida vid sida med henne. Falskspelaren och kvinnokarlen är dock mest sugna på de där pengarna och efter lite oroligheter splittras följet. Yellowleg och kvinnan fortsätter resten av resan och får tampas både med sina egna personliga trauman, indianer och slutligen Yellowlegs monumentala hämndbegär.
Filmen är från 1961 och det märks. Slagsmålsscenerna är orealistiska och revolverknallarna dånar misstänkt likartat varje gång någon skjuter. Det som dock känns mest daterat är att dramat i historien hålls tillbaka, som till exempel när pojken skjuts och kvinnan sitter där med kroppen och knappt reagerar över det som hänt.
I det stora hela är jag lite - i brist på bättre ord - beviken på "Deadly Companions". Jag hade förväntat mig något mer hårdkokt, men det är väl sannolikt att Peckinpah hölls tillbaka i den här filmen. Nu är det inte helt olikt en gammal matinéfilm, speciellt som det hela avslutas lite rosenrött och glassigt.
Morgonen därpå var det precis lika varmt och vår medhavda svenska termometer begick självmord efter att ha stannat på 50 grader. Vi fick reda på att vi befann oss i ett område där många av de klassiska westernfilmerna spelades in, däribland "Deadly Companions".
Med ett nästan traumatiskt minne av hettan försöker jag förstå hur skådespelarna - och i förlängningen de cowboys som red omkring där när det begav sig - orkade fungera i värmen. Det är snudd på obegripligt.
Nog om det. Det här är den rebelliske regissören Sam Peckinpahs långfilmsdebut. Jag har hört mycket om Peckinpah men aldrig fattat grejen, och jag gör väl inte det efter att ha sett "Deadly Companions" heller, vilket kanske kan ha att göra med att Peckinpah och producenten bråkade vilt under filmens produktion.
En hårding kallad Yellowleg stöter på en skabbig falskspelare med en snara runt sin hals och en kvinnokarl med snabba revolvrar. Tillsammans slår de följe. Yellowleg menar att det finns snabba pengar att tjäna i den sömniga staden Gila City, närmare bestämt i dess bank.
Det är i och för sig inte det enda på Yellowlegs agenda. Han dras med ett långvarigt hämndbegär efter att nästan blivit skalperad av en rebellsoldat. Sedan dess bär Yellowleg sin hatt dag som natt. Nu har han äntligen lokaliserat soldaten. Men situationen förändras snabbt. Några andra busar rånar banken och under en skottlossning råkar Yellowleg skjuta ihjäl en ung pojke. Pojkens mamma, en utfryst glädjeflicka, har redan råkat ut för kvinnokarlen i gänget, beslutar sig för att föra pojkens kropp till platsen där hans far ligger begravd.
Yellowleg, knäckt av utvecklingen, erbjuder sig att hjälpa till med frakten, men kvinnan är envis och bestämd, men till slut blir det ändå så att de tre ryttarna rider sida vid sida med henne. Falskspelaren och kvinnokarlen är dock mest sugna på de där pengarna och efter lite oroligheter splittras följet. Yellowleg och kvinnan fortsätter resten av resan och får tampas både med sina egna personliga trauman, indianer och slutligen Yellowlegs monumentala hämndbegär.
Filmen är från 1961 och det märks. Slagsmålsscenerna är orealistiska och revolverknallarna dånar misstänkt likartat varje gång någon skjuter. Det som dock känns mest daterat är att dramat i historien hålls tillbaka, som till exempel när pojken skjuts och kvinnan sitter där med kroppen och knappt reagerar över det som hänt.
I det stora hela är jag lite - i brist på bättre ord - beviken på "Deadly Companions". Jag hade förväntat mig något mer hårdkokt, men det är väl sannolikt att Peckinpah hölls tillbaka i den här filmen. Nu är det inte helt olikt en gammal matinéfilm, speciellt som det hela avslutas lite rosenrött och glassigt.
EXTRAMATERIALET
Det finns ju inte överdrivet mycket extramaterial att gräva fram till en 46 år gammal film, men en trailer finns med, och sedan Studio S:s sedvanliga trivia om filmen och intressanta biografier om Peckinpah och några av skådespelarna.
I sitt sammanhang är det mer än godkänt.
I sitt sammanhang är det mer än godkänt.
TRE SAKER
1. När filmen gick upp på svenska biografer på 60-talet fick den titeln "Hämnaren från Gila City", en lite missvisande titel eftersom Yellowleg inte är från Gila City.
2. Sam Peckinpah förberedde sig för två filmer precis innan hans död 1984. Den ena var ett originalmanus av Stephen King kallat "The Shotgunners". King omarbetade sitt manus och gav ut det under pseudonymen Richard Bachman som "The Regulators", en systerroman till hans egen "Desperation".
3. Den andra filmen Peckinpah skulle göra var en filmatisering av den svenska tokförfattaren Sture Dahlströms "Gökmannen".
2. Sam Peckinpah förberedde sig för två filmer precis innan hans död 1984. Den ena var ett originalmanus av Stephen King kallat "The Shotgunners". King omarbetade sitt manus och gav ut det under pseudonymen Richard Bachman som "The Regulators", en systerroman till hans egen "Desperation".
3. Den andra filmen Peckinpah skulle göra var en filmatisering av den svenska tokförfattaren Sture Dahlströms "Gökmannen".
ANDERS JAKOBSON (2007-05-08)