Från Hitchcock till halvbuskis
Dressed to kill
Genre: ThrillerFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2011
Ljud: Mono
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
Första tredjedelen av den här Brian De Palma-signerade, lätt erotiska thrillern från 1980 går i Alfred Hitchcocks fotspår, speciellt i en lång och dialoglös sekvens där en man och en kvinna stalkar varandra på ett museum innan de slutligen möts i en taxi och snuskar loss, vilket fortsätter på ett hotellrum.
Kvinnan är Kate Miller (Angie Dickinson), en sexuellt frustrerad hemmafru som inte känner sig speciellt tillfredsställd av sin mans "wham bam, thank you mam"-sex. Efter att avslöjat detta för sin psykolog, Dr Elliott (Michael Caine), och sedan misslyckats med att ragga upp doktorn, sticker hon iväg till det där museet där det går som det går. På väg därifrån blir hon brutalt knivmördad i hissen av en blond kvinna. Det enda vittnet till detta är lyxhoran Liz Blake (Nancy Allen) som dock blir misstänkt för dådet, men som tillsammans med Kates hämndlystna och uppfinningsrika son Peter (Keith Gordon) börjar leta efter mördaren.
Samtidigt lyssnar Dr Elliott av sin telefonsvarare där en patient berättar att han stulit doktorns rakkniv...
Tyvärr trampar filmen snett emellanåt och hamnar i något halvbuskisland där man snarare skruvar på sig åt scenerna än ryser åt dem. En bidragande orsak är ett inte speciellt väl genomfört polisportätt av Dennis Franz. Franz, som skrivit in sig i historieböckerna med ett mycket väl genomfört dito som hårda men rättvisa Andy Sipowicz i "På spaning i New York", har här inte alls fått till sin polispersona och är mest en karikatyr av en tuff New York-polis i tjusig skinnjacka. Keith Gordons uppfinnar-Jocke-karaktär är å sin sida lite för convenient för filmen även om jag i övrigt tycker att Gordon spelar riktigt bra.
Citaten på omslaget från back in the day - "SUPERARTISTISK THRILLER!" och "MÄSTERLIGT FILMSKAPANDE!" - poängterar att filmen är bättre gjord än vad den är bra. Den är snyggt filmad med spännande bildvinklar, och i en sekvens plockar De Palma fram ett trick han använde redan i "Carrie" fyra år tidigare: splitscreen. Jag vill även mena att han tog med sig slutscenen från "Carrie". Det är i alla fall svårt att inte göra kopplingar mellan dem.
"Dressed to kill" är ingen fantastisk film, men har sina poänger, främst i bildspråket.
Kvinnan är Kate Miller (Angie Dickinson), en sexuellt frustrerad hemmafru som inte känner sig speciellt tillfredsställd av sin mans "wham bam, thank you mam"-sex. Efter att avslöjat detta för sin psykolog, Dr Elliott (Michael Caine), och sedan misslyckats med att ragga upp doktorn, sticker hon iväg till det där museet där det går som det går. På väg därifrån blir hon brutalt knivmördad i hissen av en blond kvinna. Det enda vittnet till detta är lyxhoran Liz Blake (Nancy Allen) som dock blir misstänkt för dådet, men som tillsammans med Kates hämndlystna och uppfinningsrika son Peter (Keith Gordon) börjar leta efter mördaren.
Samtidigt lyssnar Dr Elliott av sin telefonsvarare där en patient berättar att han stulit doktorns rakkniv...
Tyvärr trampar filmen snett emellanåt och hamnar i något halvbuskisland där man snarare skruvar på sig åt scenerna än ryser åt dem. En bidragande orsak är ett inte speciellt väl genomfört polisportätt av Dennis Franz. Franz, som skrivit in sig i historieböckerna med ett mycket väl genomfört dito som hårda men rättvisa Andy Sipowicz i "På spaning i New York", har här inte alls fått till sin polispersona och är mest en karikatyr av en tuff New York-polis i tjusig skinnjacka. Keith Gordons uppfinnar-Jocke-karaktär är å sin sida lite för convenient för filmen även om jag i övrigt tycker att Gordon spelar riktigt bra.
Citaten på omslaget från back in the day - "SUPERARTISTISK THRILLER!" och "MÄSTERLIGT FILMSKAPANDE!" - poängterar att filmen är bättre gjord än vad den är bra. Den är snyggt filmad med spännande bildvinklar, och i en sekvens plockar De Palma fram ett trick han använde redan i "Carrie" fyra år tidigare: splitscreen. Jag vill även mena att han tog med sig slutscenen från "Carrie". Det är i alla fall svårt att inte göra kopplingar mellan dem.
"Dressed to kill" är ingen fantastisk film, men har sina poänger, främst i bildspråket.
EXTRAMATERIALET
Diverse småplock i skriven form plus stillbilder, spottar och trailers.
TRE SAKER
1. I den inledande, och väldigt avslöjande nakenscenen, är det en Penthouse-modell som agerar body double till Angie Dickinson.
2. Musiken i filmen är opassande smetig med smäktade stråkar. Den fungerar inte alls enligt mig.
3. De Palma fick ovett både från homosexuella kretsar och feministiska grupper för filmen.
2. Musiken i filmen är opassande smetig med smäktade stråkar. Den fungerar inte alls enligt mig.
3. De Palma fick ovett både från homosexuella kretsar och feministiska grupper för filmen.
ANDERS JAKOBSON (2011-06-20)