Stjärnspäckad och lyckad tv-version
Alice i Underlandet
Genre: Barn o familjFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Njutafilms, 2011
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: 4:3
På ett drygt år har jag sett inte mindre än tre olika adaptioner av "Alice i Underlandet" för DVDKritik.se:s räkning. Först Tim Burtons alternativa och moderna tolkning, sedan Disneys animerade klassiker och nu en tv-version från 1999. Det finns så klart många, många fler i och med att den filmatiserats i över 100 år, men efter denna lyckade version känner jag att det räcker.
Precis som Disney-versionen följer tv-filmen Lewis Carrolls episodartade böcker. Alice (Tina Majorino) trillar visserligen inte ned i ett kaninhål utan hypnotiseras av ett äpple och hamnar i Underlandet där hon i tur och ordning träffar på ett antal mystiska figurer i den ena situationen mer absurd än den andra, innan hon till slut kommer tillbaka till verkligheten. Om allting har hänt på riktigt eller om det bara är en dröm, är egentligen en ointressant fråga.
I och med att jag sett ett par adaptioner nu och någorlunda kan historien är det som är mest intressant denna gång att se hur man tolkat böckerna. Hur har man hanterat de drömska fantasimiljöerna? Hur gestaltas karaktärerna? Hur har man lyckats med specialeffekterna?
Svaret på samtliga frågor är: Väldigt bra. Detta är en lyckad tolkning och dessutom otroligt stjärnspäckad. Det är inte ofta man ser Ben Kingsley och Whoppi Goldberg i samma film, men här är de med om än inte i några gemensamma scener. Kingsley spelar den rökande larven medan Goldberg den flinande filurkatten. De gör båda bra i från sig. Hattmakaren, som Johnny Depp gjorde så bra i Tim Burtons version, spelas här av Martin Short och hans överdrivna stil passar väldigt bra till karaktären. Skulle nästan säga att Short matchar Depp. Samma sak gäller Miranda Richardsons tolkning av Hjärter dam som är pipigt gapig och skruvad, precis som det ska vara.
Övriga namnkunniga skådespelare man ser i större och mindre roller är Robbie Coltrane, Christopher Lloyd, Pete Postlethwaite, Peter Ustinov, George Wendt, Gene Wilder och Jason Flemyng. Rollsättningen av det rejäla karaktärsstallet har förmodligen underlättats av det episodaktiga upplägget.
När det sedan gäller miljöer och effekter så har man klarat sig väldigt bra med den teknik som fanns 1999 och med den budget som tv-produktionen lyckades skrapa ihop. Ibland ser man lite spår av tidig greenscreenteknik, men eventuella brister är lätta att blunda för. Jag är faktiskt riktigt imponerad av både utseende och effekter.
Filmen är med sina dryga två timmar kanske lite utdragen. Vissa scener blir lite onödigt långa, men det går ändå hyfsat lätt att ta sig igenom filmen och det är ett gott betyg.
Precis som Disney-versionen följer tv-filmen Lewis Carrolls episodartade böcker. Alice (Tina Majorino) trillar visserligen inte ned i ett kaninhål utan hypnotiseras av ett äpple och hamnar i Underlandet där hon i tur och ordning träffar på ett antal mystiska figurer i den ena situationen mer absurd än den andra, innan hon till slut kommer tillbaka till verkligheten. Om allting har hänt på riktigt eller om det bara är en dröm, är egentligen en ointressant fråga.
I och med att jag sett ett par adaptioner nu och någorlunda kan historien är det som är mest intressant denna gång att se hur man tolkat böckerna. Hur har man hanterat de drömska fantasimiljöerna? Hur gestaltas karaktärerna? Hur har man lyckats med specialeffekterna?
Svaret på samtliga frågor är: Väldigt bra. Detta är en lyckad tolkning och dessutom otroligt stjärnspäckad. Det är inte ofta man ser Ben Kingsley och Whoppi Goldberg i samma film, men här är de med om än inte i några gemensamma scener. Kingsley spelar den rökande larven medan Goldberg den flinande filurkatten. De gör båda bra i från sig. Hattmakaren, som Johnny Depp gjorde så bra i Tim Burtons version, spelas här av Martin Short och hans överdrivna stil passar väldigt bra till karaktären. Skulle nästan säga att Short matchar Depp. Samma sak gäller Miranda Richardsons tolkning av Hjärter dam som är pipigt gapig och skruvad, precis som det ska vara.
Övriga namnkunniga skådespelare man ser i större och mindre roller är Robbie Coltrane, Christopher Lloyd, Pete Postlethwaite, Peter Ustinov, George Wendt, Gene Wilder och Jason Flemyng. Rollsättningen av det rejäla karaktärsstallet har förmodligen underlättats av det episodaktiga upplägget.
När det sedan gäller miljöer och effekter så har man klarat sig väldigt bra med den teknik som fanns 1999 och med den budget som tv-produktionen lyckades skrapa ihop. Ibland ser man lite spår av tidig greenscreenteknik, men eventuella brister är lätta att blunda för. Jag är faktiskt riktigt imponerad av både utseende och effekter.
Filmen är med sina dryga två timmar kanske lite utdragen. Vissa scener blir lite onödigt långa, men det går ändå hyfsat lätt att ta sig igenom filmen och det är ett gott betyg.
EXTRAMATERIALET
Inte lika imponerande extramaterial - en trailer och tre oerhört ouppdaterade biografier över Miranda Richardson, Martin Short och Tina Majorino är vad som bjuds.
TRE SAKER
1. Jag hade klarat mig utan sångerna i filmen, men vad jag har förstått är de även med i böckerna och ska väl vara med i så fall.
2. En kul grej är att under inledningen, innan Alice hamnar i Underlandet, planteras väldigt många referenser till resten av historien. Korthus, tedrickning, kaninöron och jag vet inte vad. En rolig passning är det i alla fall.
3. Alla djur och liknande är dockor designade av Jim Henson's Creature Shop som på senare tid gjorde samma sak med vildingarna i "Till vildingarnas land".
2. En kul grej är att under inledningen, innan Alice hamnar i Underlandet, planteras väldigt många referenser till resten av historien. Korthus, tedrickning, kaninöron och jag vet inte vad. En rolig passning är det i alla fall.
3. Alla djur och liknande är dockor designade av Jim Henson's Creature Shop som på senare tid gjorde samma sak med vildingarna i "Till vildingarnas land".
ANDERS JAKOBSON (2011-08-13)