Jazz och kärlek i 60-talets Paris
Paris Blues
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Njutafilms, 2011
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Widescreen 1.66:1
Det är lite knepigt när man ser gamla 60-talsfilmer för ofta tycker jag att det inte händer någonting. Eller så här: Det saknas emellanåt en plott som faktiskt säger någonting. I kombination med ett lägre tempo blir filmupplevelsen haltande och i fallet "Paris Blues" passerar filmen förbi utan att lämna något speciellt långvarigt avtryck.
Paul Newman och Sidney Poitier spelar jazzmusikerna Ram Bowen och Eddie Cook som bosatt sig i Paris för att lira jazz. Ram hanterar trombonen så att kvinnorna blir knäsvaga och Eddie håller sig lite i bakgrunden med sin saxofon. De är duktiga, men Ram har andra ambitioner. Han vill komponera och har skrivit ett stycke som heter "Paris Blues" som han vill ska bli en riktig låt.
Till Paris anländer väninnorna Lillian (Joanne Woodward) och Connie (Diahann Carroll) för två veckors semester inklusive alla sevärdheter. Ram stöter på dem på tågstationen och tipsar om klubben han spelar på ifall de vill ha lite jazz. Givetvis tar de sig dit och trots Rams ADHD-aktiga humör fastnar Lillian för honom, medan Eddie och Connie fattar tycke för varandra. Det blir kärlek i romantikens stad, men med kärleken kommer även problem. Både Lillian och Connie vill så klart att deras nya älsklingar ska följa med tillbaka till USA men Ram menar att det endast är i Paris hans musik kan utvecklas och Eddie anser att Frankrike är mer toleranta i rasfrågan. De dras mellan olika viljor under de två veckorna, allt medan jazzmusiken ljuder från alla tänkbara instrument.
Det är egentligen inga fel på "Paris Blues" men ur en rent personlig synvinkel får jag inte ut så mycket av filmen. Skådespelet är övervägande bra och musikinslagen fina, men tempot för långsamt och storyn för uddlös. Troligtvis finns det en publik för den här filmen som får ut mer av den, men för min del blev det inte bättre än så här.
Paul Newman och Sidney Poitier spelar jazzmusikerna Ram Bowen och Eddie Cook som bosatt sig i Paris för att lira jazz. Ram hanterar trombonen så att kvinnorna blir knäsvaga och Eddie håller sig lite i bakgrunden med sin saxofon. De är duktiga, men Ram har andra ambitioner. Han vill komponera och har skrivit ett stycke som heter "Paris Blues" som han vill ska bli en riktig låt.
Till Paris anländer väninnorna Lillian (Joanne Woodward) och Connie (Diahann Carroll) för två veckors semester inklusive alla sevärdheter. Ram stöter på dem på tågstationen och tipsar om klubben han spelar på ifall de vill ha lite jazz. Givetvis tar de sig dit och trots Rams ADHD-aktiga humör fastnar Lillian för honom, medan Eddie och Connie fattar tycke för varandra. Det blir kärlek i romantikens stad, men med kärleken kommer även problem. Både Lillian och Connie vill så klart att deras nya älsklingar ska följa med tillbaka till USA men Ram menar att det endast är i Paris hans musik kan utvecklas och Eddie anser att Frankrike är mer toleranta i rasfrågan. De dras mellan olika viljor under de två veckorna, allt medan jazzmusiken ljuder från alla tänkbara instrument.
Det är egentligen inga fel på "Paris Blues" men ur en rent personlig synvinkel får jag inte ut så mycket av filmen. Skådespelet är övervägande bra och musikinslagen fina, men tempot för långsamt och storyn för uddlös. Troligtvis finns det en publik för den här filmen som får ut mer av den, men för min del blev det inte bättre än så här.
EXTRAMATERIALET
Enbart en trailer.
TRE SAKER
1. Jazzlegenden Louis Armstrong gör en mindre roll i filmen som jazzstjärnan Wild Man Moore. Han har några repliker men han kommunicerar mest via sin trumpet, som i en rivig jazzbattle mot slutet av filmen.
2. Originalmusiken till filmen gjordes av en annan jazzlegend, nämligen Duke Ellington som Oscarsnominerades för sitt arbete.
3. I en scen ska Ram träffa en langare i en gränd för att fixa kokain till sin svårt beroende gitarrist. Langaren är en tvättäkta gammal gumma vilket gjorde mig så paff att jag faktiskt skrattade till.
2. Originalmusiken till filmen gjordes av en annan jazzlegend, nämligen Duke Ellington som Oscarsnominerades för sitt arbete.
3. I en scen ska Ram träffa en langare i en gränd för att fixa kokain till sin svårt beroende gitarrist. Langaren är en tvättäkta gammal gumma vilket gjorde mig så paff att jag faktiskt skrattade till.
ANDERS JAKOBSON (2011-08-28)