Filmadaption som fungerar smurfigt väl
Smurfarna
Genre: AnimeradFormat: Blu-ray, region B, 2 skivor
Bolag: Sony, 2011
Ljud: DTS-HD 5.1 MA
Bild: 1080p High Definition 1.78:1
Någon gång i slutet av 70-talet fick jag mitt första Smurfalbum - "Smurferna och Kroxelikrax". Det kan till och med ha varit en julklapp. Sedan dess har jag älskat de små blå figurerna, de som enligt beskrivningen är tre äpplen höga och bor i Det glömda landet. Jag vill bestämt mena att jag lärde mig läsa med hjälp av albumen, även om det sannolikt kan vara en efterhandskonstruktion men jag har i alla fall ett starkt minne av hur jag läste högt ur ett album för några yngre släktingar.
För andra generationer är "Smurfarna" möjligtvis en animerad tv-serie, men för mig är det Peyos album - och även gästspelen i Peyos andra serie "Johan och Pellevin" - som är "mina" Smurfer.
Nu har "Smurfarna" blivit en långfilm, en blandning av dataanimerad film och "riktig" film och inte nog med det, våra blåa vänner transporteras till vår värld i nutid. Just denna del av plotten var jag på förhand väldigt tveksam till men det fungerar faktiskt oväntat bra, även om den inledande biten i Det glömda landet är den starkaste kopplingen till originalalbumen.
Smurfarna håller som bäst på att ladda för Blåmånsfestivalen. Givetvis håller Gargamel (Hank Azaria) på och gruvar på en plan för att komma åt sina ärkefiender och utvinna magi ur dem. Av en ren slump kommer han till Smurfbyn och attackerar de små blå figurerna, vilket gör att de flyr för glatta livet. En liten grupp bestående av Gammelsmurf, Klumpsmurfen, Buttersmurfen, Lilla Smurfan, Glasögonsmurfen och Tuffsmurfen hamnar på avvägar med Gargamel efter sig och sugs in i en portal som tar dem till New York.
Här stiftar vi bekantskap med Patrick Winslow (Neil Patrick Harris), marknadsförare på ett franskt kosmetikaföretag. Hans chef Odile (Sofía Vergara) ligger på honom som en igel och hans framtid hänger på en specifik reklamkampanj. Han är gift med Grace (Jayma Mays) som väntar deras första barn. Givetvis hamnar Smurfarna hos detta par och gör livet både surt och glatt för dem samtidigt som Gammelsmurfen gnuggar sina geniknölar för att hitta en väg hem igen.
Men Gargamel har också kommit till New York med sin Smurfhungriga katt Azrael så faran är ständigt närvarande.
"Smurfarna" fick generellt sett dåliga recensioner när den kom på bio och med tanke på att de flesta involverade i filmen gjort en hel del urusla titlar tidigare så borde filmen inte gått hem hos mig, men av någon märklig anledning så gjorde den det. Kanske är det mina nostalgiska band som spelar in, men jag tycker ärligt talat att det är en underhållande familjefilm. Den är fartfylld och snyggt gjord, samtidigt som kombinationen av Smurfar och nutid ger ännu mer utrymme för roliga sekvenser.
Det är kanske ingen fantastisk film, men om man som jag har en speciell plats i hjärtat för Smurfarna så är de svåra att motstå även i detta format.
För andra generationer är "Smurfarna" möjligtvis en animerad tv-serie, men för mig är det Peyos album - och även gästspelen i Peyos andra serie "Johan och Pellevin" - som är "mina" Smurfer.
Nu har "Smurfarna" blivit en långfilm, en blandning av dataanimerad film och "riktig" film och inte nog med det, våra blåa vänner transporteras till vår värld i nutid. Just denna del av plotten var jag på förhand väldigt tveksam till men det fungerar faktiskt oväntat bra, även om den inledande biten i Det glömda landet är den starkaste kopplingen till originalalbumen.
Smurfarna håller som bäst på att ladda för Blåmånsfestivalen. Givetvis håller Gargamel (Hank Azaria) på och gruvar på en plan för att komma åt sina ärkefiender och utvinna magi ur dem. Av en ren slump kommer han till Smurfbyn och attackerar de små blå figurerna, vilket gör att de flyr för glatta livet. En liten grupp bestående av Gammelsmurf, Klumpsmurfen, Buttersmurfen, Lilla Smurfan, Glasögonsmurfen och Tuffsmurfen hamnar på avvägar med Gargamel efter sig och sugs in i en portal som tar dem till New York.
Här stiftar vi bekantskap med Patrick Winslow (Neil Patrick Harris), marknadsförare på ett franskt kosmetikaföretag. Hans chef Odile (Sofía Vergara) ligger på honom som en igel och hans framtid hänger på en specifik reklamkampanj. Han är gift med Grace (Jayma Mays) som väntar deras första barn. Givetvis hamnar Smurfarna hos detta par och gör livet både surt och glatt för dem samtidigt som Gammelsmurfen gnuggar sina geniknölar för att hitta en väg hem igen.
Men Gargamel har också kommit till New York med sin Smurfhungriga katt Azrael så faran är ständigt närvarande.
"Smurfarna" fick generellt sett dåliga recensioner när den kom på bio och med tanke på att de flesta involverade i filmen gjort en hel del urusla titlar tidigare så borde filmen inte gått hem hos mig, men av någon märklig anledning så gjorde den det. Kanske är det mina nostalgiska band som spelar in, men jag tycker ärligt talat att det är en underhållande familjefilm. Den är fartfylld och snyggt gjord, samtidigt som kombinationen av Smurfar och nutid ger ännu mer utrymme för roliga sekvenser.
Det är kanske ingen fantastisk film, men om man som jag har en speciell plats i hjärtat för Smurfarna så är de svåra att motstå även i detta format.
EXTRAMATERIALET
Extramaterialet är anpassat både för barn och vuxna. De yngre kan möjligen glädjas åt ett urtråkigt spel man styr via fjärrkontrollen och funktionen "Smurf-O-Vision" där man kopplar ihop filmen med en iPhone/iPad/iPod Touch-app och kan leka lite samtidigt som man ser filmen.
För de vuxna finns det en ganska hastig men ändå komplicerad titt på hur man gjorde animeringarna, samt hur man förde över de tecknade figurerna från Peyos album till vita duken inklusive vilka problem man fick lösa för att helt enkelt få till det.
Kortare inslag om röstskådespelarna och Hank Azaria kan avnjutas av alla precis som blocket med bortklippta/förlängda scener. Två fejkade tabbar, det vill säga som om Smurfarna var skådespelare, finns att se under några sekunder under den fiffiga rubriken "Blue-pers". Dessutom finns det ett litet musikmontage och kommentarspår.
I förpackningen ingår även filmen på DVD.
För de vuxna finns det en ganska hastig men ändå komplicerad titt på hur man gjorde animeringarna, samt hur man förde över de tecknade figurerna från Peyos album till vita duken inklusive vilka problem man fick lösa för att helt enkelt få till det.
Kortare inslag om röstskådespelarna och Hank Azaria kan avnjutas av alla precis som blocket med bortklippta/förlängda scener. Två fejkade tabbar, det vill säga som om Smurfarna var skådespelare, finns att se under några sekunder under den fiffiga rubriken "Blue-pers". Dessutom finns det ett litet musikmontage och kommentarspår.
I förpackningen ingår även filmen på DVD.
TRE SAKER
1. Tuffsmurfen, Paniksmurfen och Toksmurfen (mina egna namn) skapades speciellt för filmen. En annan ny karaktär, för mig i alla fall, är en sorts Berättarsmurf som dyker upp då och då.
2. Smurfarnas röster görs av bland annat Jonathan Winters, Alan Cumming, Katy Perry, Fred Armisen, George Lopez, Anton Yelchin, B.J. Novak och Tom Kane. Djurspecialisten Frank Welker har givit Azrael sina ljud.
3. En lite märklig sak är att vår värld så finns det så klart information om Smurfarna att tillgå via Google och Wikipedia, och Smurfarna får till och med se en bok om sig själva. Detta meta-inslag är lite knepigt, men det ger samtidigt möjligheten att få in namnet Peyo ett par gånger.
2. Smurfarnas röster görs av bland annat Jonathan Winters, Alan Cumming, Katy Perry, Fred Armisen, George Lopez, Anton Yelchin, B.J. Novak och Tom Kane. Djurspecialisten Frank Welker har givit Azrael sina ljud.
3. En lite märklig sak är att vår värld så finns det så klart information om Smurfarna att tillgå via Google och Wikipedia, och Smurfarna får till och med se en bok om sig själva. Detta meta-inslag är lite knepigt, men det ger samtidigt möjligheten att få in namnet Peyo ett par gånger.
ANDERS JAKOBSON (2011-12-12)