Tyvärr inte särskilt spännande
Tio små negerpojkar
Genre: ThrillerFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Njutafilms, 2011
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.66:1
Åtta personer anländer till ett avlägset beläget hotell dit de blivit bjudna av den okände Mr. Owen. De tas emot av ett par som anställts för att ta hand om dem, men Owen själv är inte där.
Efter middagen spelas en kassett upp där Owen anklagar var och en av de tio närvarande för olika mord. Han säger att de alla ska få sitt straff, och likt ramsan som sitter på hotellrummens väggar börjar de alla dö, en efter en: "Tio små negerpojkar åt supé i Rio. En satte i halsen, så var de bara nio..."
För att korrekt kunna bedöma filmen "Tio små negerpojkar" bjöd jag in min vän och tillika Agatha Christie-experten Mattias. Det första han märker är att det hela utspelar sig på helt fel plats. I stället för en engelsk ö, är man nu i ute i en öken. Den typiska brittiska känslan är ganska avlägsen.
Jag roar mig mest med att försöka räkna ut vem den skyldige är, förstås. Olika teorier läggs fram, men som med så många mysterier av den här sorten så läggs det ut så mycket villospår att det blir mer en slump om man lyckas välja rätt person.
Det är inte särskilt spännande. Det är inte särskilt fint filmat. Eller skådespelat. Visserligen passerar de 94 minuterna hyfsat snabbt, och direkt tråkigt blir det inte, men känslan finns inte där. Enligt Mattias är grundmaterialet betydligt bättre än såhär, och jag är övertygad om att någon av de fjorton existerande filmatiseringarna av boken är riktigt bra. Tyvärr är det inte den här.
Efter middagen spelas en kassett upp där Owen anklagar var och en av de tio närvarande för olika mord. Han säger att de alla ska få sitt straff, och likt ramsan som sitter på hotellrummens väggar börjar de alla dö, en efter en: "Tio små negerpojkar åt supé i Rio. En satte i halsen, så var de bara nio..."
För att korrekt kunna bedöma filmen "Tio små negerpojkar" bjöd jag in min vän och tillika Agatha Christie-experten Mattias. Det första han märker är att det hela utspelar sig på helt fel plats. I stället för en engelsk ö, är man nu i ute i en öken. Den typiska brittiska känslan är ganska avlägsen.
Jag roar mig mest med att försöka räkna ut vem den skyldige är, förstås. Olika teorier läggs fram, men som med så många mysterier av den här sorten så läggs det ut så mycket villospår att det blir mer en slump om man lyckas välja rätt person.
Det är inte särskilt spännande. Det är inte särskilt fint filmat. Eller skådespelat. Visserligen passerar de 94 minuterna hyfsat snabbt, och direkt tråkigt blir det inte, men känslan finns inte där. Enligt Mattias är grundmaterialet betydligt bättre än såhär, och jag är övertygad om att någon av de fjorton existerande filmatiseringarna av boken är riktigt bra. Tyvärr är det inte den här.
EXTRAMATERIALET
En trailer, textbiografier och trivia om filmen, bild och affischgalleri. Den på omslaget utlovade bortklippta scenen finns ingenstans att hitta. Inget vidare med andra ord.
TRE SAKER
1. Producenten Harry Alan Towers har gjort film av boken tre gånger, och är inte sämre än att han återanvänder manuset från sin 1965-version här.
2. DVD-menyn förkunnar att "Agatha Christies" film även har undertiteln "And then there where none". Det är quality control.
3. Filmens mest underliga sekvens är när en av gästerna, spelad av sångaren Charles Aznavour, plötsligt börjar sjunga sin singel "The Old Fashioned Way" playback komplett med bas- och trum-komp från ingenstans.
2. DVD-menyn förkunnar att "Agatha Christies" film även har undertiteln "And then there where none". Det är quality control.
3. Filmens mest underliga sekvens är när en av gästerna, spelad av sångaren Charles Aznavour, plötsligt börjar sjunga sin singel "The Old Fashioned Way" playback komplett med bas- och trum-komp från ingenstans.
HENRIK ANDERSSON (2011-09-02)