Klassiska skivor från min största idol
Frank Zappa - Classic Albums: Apostrophe (')/Over-Nite Sensation
Genre: MusikFormat: DVD, region 0, 1 skivor
Bolag: Playground, 2007
Ljud: Dolby digital stereo
Bild: Widescreen 16:9
OK, jag säger det rätt ut: Det finns ingen musiker som gjort så mycket intryck på mig som Frank Zappa. Många favoritband har kommit och gått under de 25 år jag seriöst lyssnat på musik och alla har påverkat mig på olika sätt, men när jag började lyssna på Zappa i början av 90-talet så formligen förändrades min uppfattning av musik. Om jag ska säga att jag har en idol så är det Frank Zappa.
Det är svårt att förklara vad det är som gör Zappa så speciell. Många försöker under de partier av denna DVD som inte direkt handlar om skivorna "Apostrophe (')" och "Over-nite Sensation". Zappa är bara Zappa helt enkelt, och ingen annan är som han.
Skivorna, som nu dokumenterats i serien Classic Records, hör inte direkt till mina favoriter i hans otroligt digra katalog, även om jag givetvis tycker om dem, ger ändå en bra bild av vad Zappa handlade om i de fall han skrev musik med sång. Zappa förklarar i det arkivmaterial som finns med om hans syn på texter:
"If you're gonna have to write words to a song and you don't identify with most of the rest of the lyrics that are coming out, you know... Writing sings about how the leaves fell down so nicely on that October day, and then the wind blew them and then /.../ it rained and then you fell in love, your heart broke and then stuff came out the side of your mouth because you were lonely and that kind of stuff. That's not my idea of a good time. So, if I have to write lyrics because people like to hear the human voice attached to instruments, I'll write about things that interest me and have an honest reflection of my point of view. So, I'll tell them the way that I feel."
Men för att vara genuint ointresserad av att skriva texter har han alltid gjort det bra, och texterna till dessa skivor är skruvade, konstiga, snuskiga men roliga.
Fast hur man än vrider och vänder på det är det musiken som är det primära och den står verkligen i fokus på DVD:n. Mastertejper grävs fram och dissekeras, musikerna som var med intervjuas, Zappas familj uttalar sig och figurer som Billy Bob Thornton och Alice Cooper har också saker att säga.
Det är en fin genomgång av skivorna på alla sätt och vis och jag önskar verkligen att fler klassiska album från Zappas katalog kommer att tas upp i det här formatet. Det enda tråkiga är att det är över på blott 48 minuter.
Det är svårt att förklara vad det är som gör Zappa så speciell. Många försöker under de partier av denna DVD som inte direkt handlar om skivorna "Apostrophe (')" och "Over-nite Sensation". Zappa är bara Zappa helt enkelt, och ingen annan är som han.
Skivorna, som nu dokumenterats i serien Classic Records, hör inte direkt till mina favoriter i hans otroligt digra katalog, även om jag givetvis tycker om dem, ger ändå en bra bild av vad Zappa handlade om i de fall han skrev musik med sång. Zappa förklarar i det arkivmaterial som finns med om hans syn på texter:
"If you're gonna have to write words to a song and you don't identify with most of the rest of the lyrics that are coming out, you know... Writing sings about how the leaves fell down so nicely on that October day, and then the wind blew them and then /.../ it rained and then you fell in love, your heart broke and then stuff came out the side of your mouth because you were lonely and that kind of stuff. That's not my idea of a good time. So, if I have to write lyrics because people like to hear the human voice attached to instruments, I'll write about things that interest me and have an honest reflection of my point of view. So, I'll tell them the way that I feel."
Men för att vara genuint ointresserad av att skriva texter har han alltid gjort det bra, och texterna till dessa skivor är skruvade, konstiga, snuskiga men roliga.
Fast hur man än vrider och vänder på det är det musiken som är det primära och den står verkligen i fokus på DVD:n. Mastertejper grävs fram och dissekeras, musikerna som var med intervjuas, Zappas familj uttalar sig och figurer som Billy Bob Thornton och Alice Cooper har också saker att säga.
Det är en fin genomgång av skivorna på alla sätt och vis och jag önskar verkligen att fler klassiska album från Zappas katalog kommer att tas upp i det här formatet. Det enda tråkiga är att det är över på blott 48 minuter.
EXTRAMATERIALET
Nu är det musikern i mig som talar men jag älskar när folk plockar fram mastertejper och går igenom vad som finns på de olika kanalerna. Det är Zappas son Dweezil - som numera verkligen ansträngt sig för att förvalta arvet efter sin far - som sitter och lyssnar på "Dirty love", "Nanook rubs it" och "Dinah-Moe Humm" och hittar både bortklippta delar och försvunna instrument. Det är vansinnigt intressant.
Anledningen till att de kan göra det är att Zappa hade full kontroll på alla sina mastertejper, något som är ytterst ovanligt bland artister numera (skivbolagen insisterar på att äga mastrarna), och alltihop finns lagrat i ett gigantisk arkiv som vi får ta en liten titt i, guidade av Joe Travers som har hand om arkivet idag. Och jag menar verkligen gigantiskt - en Zappaälskares våta dröm.
Vi får också höra Zappas dåvarande percussionist Ruth Underwood prata om när de gjorde hennes marimba elektronisk och hur lycklig Zappa blev att få höra den på detta vis.
Musik? Ja, det finns tre låtar också - en version av "Montana" inspelad 1973 under de klassiska Roxy-sessionerna (dokumenterade på "Roxy and elsewhere" - kanske världens bästa liveplatta alla kategorier), "I'm the slime" från Saturday Night Live 1976 och slutligen en version av "Camarillo Brillo" med Dweezils Zappa Plays Zappa-band, som jag verkligen hoppas släpper sin DVD snart.
Mycket bra extramaterial!
Anledningen till att de kan göra det är att Zappa hade full kontroll på alla sina mastertejper, något som är ytterst ovanligt bland artister numera (skivbolagen insisterar på att äga mastrarna), och alltihop finns lagrat i ett gigantisk arkiv som vi får ta en liten titt i, guidade av Joe Travers som har hand om arkivet idag. Och jag menar verkligen gigantiskt - en Zappaälskares våta dröm.
Vi får också höra Zappas dåvarande percussionist Ruth Underwood prata om när de gjorde hennes marimba elektronisk och hur lycklig Zappa blev att få höra den på detta vis.
Musik? Ja, det finns tre låtar också - en version av "Montana" inspelad 1973 under de klassiska Roxy-sessionerna (dokumenterade på "Roxy and elsewhere" - kanske världens bästa liveplatta alla kategorier), "I'm the slime" från Saturday Night Live 1976 och slutligen en version av "Camarillo Brillo" med Dweezils Zappa Plays Zappa-band, som jag verkligen hoppas släpper sin DVD snart.
Mycket bra extramaterial!
TRE SAKER
1. När Frank Zappa dog fjärde december 1993, spelade det då populära svenska radioprogrammet "Önska" "Camarillo Brillo" som en hyllning. Ett lite märkligt låtval tyckte jag då, men sedan dess har den låten för mig varit extremt starkt kopplad till denna dystra dag.
2. Snälla, snälla, snälla Zappa Family Trust: Släpp en DVD med det bästa från Roxy-sessionerna!!!
3. Har du lite tid över? Typ 21 minuter? Ta då en titt på detta klipp när Frank Zappa står upp för hela musikvärlden i en debatt om censur. Se hur samlad och cool han är när Washington Times John Lofton raljerar tills han spottar. Ett mycket bra klipp som visar upp Zappas intelligens och engagemang i det han trodde på, och att konservativa idioter alltid funnits i USA.
2. Snälla, snälla, snälla Zappa Family Trust: Släpp en DVD med det bästa från Roxy-sessionerna!!!
3. Har du lite tid över? Typ 21 minuter? Ta då en titt på detta klipp när Frank Zappa står upp för hela musikvärlden i en debatt om censur. Se hur samlad och cool han är när Washington Times John Lofton raljerar tills han spottar. Ett mycket bra klipp som visar upp Zappas intelligens och engagemang i det han trodde på, och att konservativa idioter alltid funnits i USA.
ANDERS JAKOBSON (2007-06-21)