Tre gånger den skämtlösa humorn
Tårtan, Doktor Krall och Privatdetektiven Kant
Genre: Barn o familj, TV-serieFormat: DVD, region 2, 4 skivor
Bolag: Spiderbox, 2011
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: 4:3
Under 70- och 80-talet skapade Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer ett antal produktioner ihop, varav tre blev kultförklarade barnprogram - "Tårtan" (1972), "Doktor Krall" (1974) och "Privatdetektiven Kant" (1983). Gemensamt för dessa tre produktioner är det som paret kallat "den skämtlösa humorn", vilket innebär att det roliga inte ligger i vitsar eller punchlines utan i det vardagliga.
"Tårtan" handlar om tre sjömänsbröder (lustigt nog med tre olika dialekter) som kliver i land och tar över ett bageri. Äldste brodern Janosz (Jan Lööf) tar på sig chefsrollen och blir även den som tar emot kunderna. Den smånervösa mellanbrodern Hilding (Mats G. Bengtsson) håller sig lite i bakgrunden, medan den ständigt hungriga och klantiga Frasse (Krister Broberg) tar hand om det mesta bakandet.
I fjorton 12-minutersavsnitt skildras brödernas karriär som bagare, för den dödas nämligen effektivt i det sista avsnittet. Någon fortsättning blev det inte (mja, nästan inte i alla fall - se Tre saker...) och det var knappt att det ens blev någon serie över huvud taget. Alexandersson och De Geer sålde in serien med en annan inriktning vilket gjorde att vissa av beställarna hos Sveriges television blev vansinniga när de såg resultatet, och de tre skådespelarna strejkade emellanåt under inspelningen och vägrade ha sina namn synliga i serien. Mats G. Bengtsson såg inte ett enda avsnitt av serien.
Det är egentligen inte mycket till handling. Bröderna hankar sig fram och lyckas visserligen tappa fler tårtor i golvet eller på gatan än de säljer. En apa (spelad av De Geer i en riktigt risig dräkt) dyker upp i några avsnitt, en trollkarl fixar en magisk tårta, en tant blir en återkommande kund och fram emot slutet hamnar de i ett litet mysterium där Frasse får agera superhjälte.
Kult eller inte - "Tårtan" känns inte så där överdrivet kul i dag. Trots korta avsnitt blir det lite segt och det känns inte direkt som det funnits en skriven plan när serien spelades in. Vissa avsnitt avslutas till exempel med att bröderna går hem för dagen i två minuter. Känns som utfyllnad. Men det är ändå ganska charmigt och småkul och det finns både repliker och scener att skratta högt åt.
Svårare blir det att smälta "Doktor Krall" som spelades in två år senare. Här har vi 27 femminutersavsnitt om veterinären Krall (Krister Broberg) och hans assistent Rolf (Erik Appelgren) som behandlar sjuka djur efter bästa förmåga. Varje avsnitt inleds med att den äldre Rolf berättar om Doktor Krall för sina barnbarn vilket gör att det blir ännu mindre handling i varje avsnitt. Oerhört snuttifierat, men handlingen fortsätter i ett par avsnitt i stöten så det blir som små storyarcs utpytsade över ett antal avsnitt.
Tyvärr är detta väldigt segt och bara emellanåt roligt. Serien känns mycket mer anpassad för en yngre publik och som vuxen i dag har jag mycket mer behållning av scenografierna och miljöerna som är detaljerade och mycket fina.
De begränsade antalet skådespelare - utöver Broberg och Appelgren så dyker någon enstaka person upp då och då, som till exempel Jan Lööf som en skallig hundägare - gör att det blir väldigt många monologer för att handlingen ska föras framåt och det känns aningens onaturligt. Att se många avsnitt i ett svep gör även att man matas med signaturmelodin gång på gång, vars roliga text - "Små sjuka råttor, hästar och kaniner får hjälp av en viss Doktor Krall. Förkylda paddor får smådjursmedicin och goda råd av Rolf" - slutar vara rolig efter 40:e gången...
"Privatdetektiven Kant" från 1983 är betydligt bättre och den mest påkostade och utvecklade serien i boxen. Budgeten hade dragits upp vilket ledde till otroligt välgjorda scenografier (så mycket skabbiga miljöer har man inte sett i en och samma serie) och fler skådespelare som i de flesta fall gör flera roller. Serien handlar om en privatdetektiv som halvvägs in i serien lägger pistolen i lådan och blir psykiatriker i stället. Ämnet gjorde att De Geer och Alexandersson kunde ta ut svängarna ordentligt. Den första delen av serien är hårdkokt film noir där Kant (Krister Broberg - igen) är hård och sliten, medan han i den andra förvandlas till någon sorts Sherlock Holmes-liknade Freudtyp med den före detta fängelsevakten Fritz (Ingvar Andersson) som sidekick. Två helt skilda stilar som passar ihop på något ologiskt sätt.
Den första delen är fylld av klyschor och referenser som sannolikt enbart de vuxna tittarna förstod. Jag kan inte tänka mig att ett enda barn förstod poängen när Ted Åström (i en av sina åtta (!) roller) imiterar Marlon Brando ur "Gudfadern". Samma sak i den andra hälften där de olika fallen Kant tar sig an är klassiska Freud-fall, om än i parodierad tappning.
Serien är skruvad tack vare riktigt konstiga karaktärer, de flesta spelade av Ted Åström, men det är Mats G. Bengtssons falska kakaoinspektör som tar priset, i kombination med Åströms chokladpuddingätande mamma. Fy fanken! Men bäst av alla är Broberg som verkligen glänser som Kant. Det är helt sjukt, men redan 1983 gjorde han en perfekt imitation av Leif GW Persson 2011... Det är Leif GW vi ser - det släpiga talet, eftertänksamheten och utseendet. Helt galet!
Varje avsnitt har en ganska lång vinjett och resumé och jag önskar att det hade funnits en alternativ klippning som fogade samman seriens tretton 17-minutersavsnitt till en lång film i stället. Det hade gjort "Privatdetektiven Kant" ännu bättre.
I sammanfattning är detta en box som ger ett historieberättande som man inte sett någon motsvarighet till i modern tid, som är lite ojämn men ganska kul att se ändå.
"Tårtan" handlar om tre sjömänsbröder (lustigt nog med tre olika dialekter) som kliver i land och tar över ett bageri. Äldste brodern Janosz (Jan Lööf) tar på sig chefsrollen och blir även den som tar emot kunderna. Den smånervösa mellanbrodern Hilding (Mats G. Bengtsson) håller sig lite i bakgrunden, medan den ständigt hungriga och klantiga Frasse (Krister Broberg) tar hand om det mesta bakandet.
I fjorton 12-minutersavsnitt skildras brödernas karriär som bagare, för den dödas nämligen effektivt i det sista avsnittet. Någon fortsättning blev det inte (mja, nästan inte i alla fall - se Tre saker...) och det var knappt att det ens blev någon serie över huvud taget. Alexandersson och De Geer sålde in serien med en annan inriktning vilket gjorde att vissa av beställarna hos Sveriges television blev vansinniga när de såg resultatet, och de tre skådespelarna strejkade emellanåt under inspelningen och vägrade ha sina namn synliga i serien. Mats G. Bengtsson såg inte ett enda avsnitt av serien.
Det är egentligen inte mycket till handling. Bröderna hankar sig fram och lyckas visserligen tappa fler tårtor i golvet eller på gatan än de säljer. En apa (spelad av De Geer i en riktigt risig dräkt) dyker upp i några avsnitt, en trollkarl fixar en magisk tårta, en tant blir en återkommande kund och fram emot slutet hamnar de i ett litet mysterium där Frasse får agera superhjälte.
Kult eller inte - "Tårtan" känns inte så där överdrivet kul i dag. Trots korta avsnitt blir det lite segt och det känns inte direkt som det funnits en skriven plan när serien spelades in. Vissa avsnitt avslutas till exempel med att bröderna går hem för dagen i två minuter. Känns som utfyllnad. Men det är ändå ganska charmigt och småkul och det finns både repliker och scener att skratta högt åt.
Svårare blir det att smälta "Doktor Krall" som spelades in två år senare. Här har vi 27 femminutersavsnitt om veterinären Krall (Krister Broberg) och hans assistent Rolf (Erik Appelgren) som behandlar sjuka djur efter bästa förmåga. Varje avsnitt inleds med att den äldre Rolf berättar om Doktor Krall för sina barnbarn vilket gör att det blir ännu mindre handling i varje avsnitt. Oerhört snuttifierat, men handlingen fortsätter i ett par avsnitt i stöten så det blir som små storyarcs utpytsade över ett antal avsnitt.
Tyvärr är detta väldigt segt och bara emellanåt roligt. Serien känns mycket mer anpassad för en yngre publik och som vuxen i dag har jag mycket mer behållning av scenografierna och miljöerna som är detaljerade och mycket fina.
De begränsade antalet skådespelare - utöver Broberg och Appelgren så dyker någon enstaka person upp då och då, som till exempel Jan Lööf som en skallig hundägare - gör att det blir väldigt många monologer för att handlingen ska föras framåt och det känns aningens onaturligt. Att se många avsnitt i ett svep gör även att man matas med signaturmelodin gång på gång, vars roliga text - "Små sjuka råttor, hästar och kaniner får hjälp av en viss Doktor Krall. Förkylda paddor får smådjursmedicin och goda råd av Rolf" - slutar vara rolig efter 40:e gången...
"Privatdetektiven Kant" från 1983 är betydligt bättre och den mest påkostade och utvecklade serien i boxen. Budgeten hade dragits upp vilket ledde till otroligt välgjorda scenografier (så mycket skabbiga miljöer har man inte sett i en och samma serie) och fler skådespelare som i de flesta fall gör flera roller. Serien handlar om en privatdetektiv som halvvägs in i serien lägger pistolen i lådan och blir psykiatriker i stället. Ämnet gjorde att De Geer och Alexandersson kunde ta ut svängarna ordentligt. Den första delen av serien är hårdkokt film noir där Kant (Krister Broberg - igen) är hård och sliten, medan han i den andra förvandlas till någon sorts Sherlock Holmes-liknade Freudtyp med den före detta fängelsevakten Fritz (Ingvar Andersson) som sidekick. Två helt skilda stilar som passar ihop på något ologiskt sätt.
Den första delen är fylld av klyschor och referenser som sannolikt enbart de vuxna tittarna förstod. Jag kan inte tänka mig att ett enda barn förstod poängen när Ted Åström (i en av sina åtta (!) roller) imiterar Marlon Brando ur "Gudfadern". Samma sak i den andra hälften där de olika fallen Kant tar sig an är klassiska Freud-fall, om än i parodierad tappning.
Serien är skruvad tack vare riktigt konstiga karaktärer, de flesta spelade av Ted Åström, men det är Mats G. Bengtssons falska kakaoinspektör som tar priset, i kombination med Åströms chokladpuddingätande mamma. Fy fanken! Men bäst av alla är Broberg som verkligen glänser som Kant. Det är helt sjukt, men redan 1983 gjorde han en perfekt imitation av Leif GW Persson 2011... Det är Leif GW vi ser - det släpiga talet, eftertänksamheten och utseendet. Helt galet!
Varje avsnitt har en ganska lång vinjett och resumé och jag önskar att det hade funnits en alternativ klippning som fogade samman seriens tretton 17-minutersavsnitt till en lång film i stället. Det hade gjort "Privatdetektiven Kant" ännu bättre.
I sammanfattning är detta en box som ger ett historieberättande som man inte sett någon motsvarighet till i modern tid, som är lite ojämn men ganska kul att se ändå.
EXTRAMATERIALET
En längre nyinspelad intervju med Carl Johan De Geer har hackats upp till att handla om respektive serie. Jag har alltid gillat De Geer som är en konstnärlig typ med huvudet på skaft och trots att det gått 30-40 år så minns han mycket väl detaljer från serierna och dess inspelningar.
Det verkar som att i de flesta fall gav de sig in i projekten med helt andra ambitioner än vad det blev, och det är underhållande att lyssna på De Geer under några minuter.
Det verkar som att i de flesta fall gav de sig in i projekten med helt andra ambitioner än vad det blev, och det är underhållande att lyssna på De Geer under några minuter.
TRE SAKER
1. Häromåret återupplivade Jan Lööf bagarbröderna i en bok om hans figur Pelle. Det var bland annat för att ge "Tårtan"-historien ett bättre slut.
2. Den spartanska apdräkten från "Tårtan" dyker även upp i "Doktor Krall".
3. En långsökt koppling mellan "Doktor Krall" och "Privatdetektiven Kant" är att det figurerar två råttor i båda serierna, men då är det verkligen långsökt...
2. Den spartanska apdräkten från "Tårtan" dyker även upp i "Doktor Krall".
3. En långsökt koppling mellan "Doktor Krall" och "Privatdetektiven Kant" är att det figurerar två råttor i båda serierna, men då är det verkligen långsökt...
ANDERS JAKOBSON (2011-09-21)