Filmen i filmen förvirrar och fascinerar
Dangerous Game
Genre: ThrillerFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Njutafilms, 2011
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: 4:3
Ett upplägg som både fascinerar och förvirrar är när filmer skildrar skapandet av en film, där skådespelarna spelar skådespelare som skådespelar. Förvirringen ligger i vad man först och främst ska bedöma, skådespelet eller skådespelet skådespelarna spelar. Eller är det samma sak?
Ett exempel: filmen i filmen är ett relationsdrama med många starka scener, men utanför filmen i filmen pågår även där ett relationsdrama som jag upplever betydligt sämre gestaltat än det som är i filmen i filmen.
Nåväl, till själva recensionen innan jag förvirrar ännu värre med mina krångliga formuleringar. Harvey Keitel spelar regissören Eddie Israel som åker till Los Angeles för att spela in en film om ett par som håller på att ramla sönder i småbitar. De spelas av skådespelarna Sarah (Madonna) och Francis (James Russo). Manuset är tungt och inspelningen tuff. Det krävs att skådespelarna gräver djupt i sig själva för att hitta till sina roller, samtidigt som de tjafsar om att de inte får vad de behöver från varandra. Eddie matar på med information om karaktärerna och använder smått provocerande metoder för att få fram det han vill ha i sin film.
Helt plötsligt anländer Eddies fru Madlyn (Nancy Ferrara) till inspelningsplatsen bara en halvtimme efter att Eddie legat med Sarah och han tappar fokus. Till slut känner han att han måste lätta sitt hjärta och erkänner att han varit otrogen, och inte bara med Sarah utan med många kvinnor under hela deras äktenskap. Den privata relationen får en törn som på sätt och vis återspeglas i den han skildrar på film.
Det som är förvirrande i upplägget har jag redan redogjort för, men det som är fascinerande är att man får en ganska bra inblick i vad en regissör gör. Att det sedan finns en regissör som regisserat skådespelaren som spelar en regissör (nu är jag i gång med de krångliga formuleringarna igen) ger ytterligare ett lager som fascinerar mig. Jag gillar även hur vi som tittare får se bilder från filmen i filmen, bilder som visar när den spelas in och även bilder av ett mer dokumentärt slag som skildrar förberedelser inför inspelningen. Det ger en ännu mer autentisk skildring.
Tyvärr är jag aningens besviken på slutet av filmen som känns tvärt och som allt för många trådar hänger kvar i luften. Fram till dess har jag sugits in i historien men sitter kvar med en otillfredsställd känsla när eftertexterna börjar rulla. Lite tråkigt.
Ett exempel: filmen i filmen är ett relationsdrama med många starka scener, men utanför filmen i filmen pågår även där ett relationsdrama som jag upplever betydligt sämre gestaltat än det som är i filmen i filmen.
Nåväl, till själva recensionen innan jag förvirrar ännu värre med mina krångliga formuleringar. Harvey Keitel spelar regissören Eddie Israel som åker till Los Angeles för att spela in en film om ett par som håller på att ramla sönder i småbitar. De spelas av skådespelarna Sarah (Madonna) och Francis (James Russo). Manuset är tungt och inspelningen tuff. Det krävs att skådespelarna gräver djupt i sig själva för att hitta till sina roller, samtidigt som de tjafsar om att de inte får vad de behöver från varandra. Eddie matar på med information om karaktärerna och använder smått provocerande metoder för att få fram det han vill ha i sin film.
Helt plötsligt anländer Eddies fru Madlyn (Nancy Ferrara) till inspelningsplatsen bara en halvtimme efter att Eddie legat med Sarah och han tappar fokus. Till slut känner han att han måste lätta sitt hjärta och erkänner att han varit otrogen, och inte bara med Sarah utan med många kvinnor under hela deras äktenskap. Den privata relationen får en törn som på sätt och vis återspeglas i den han skildrar på film.
Det som är förvirrande i upplägget har jag redan redogjort för, men det som är fascinerande är att man får en ganska bra inblick i vad en regissör gör. Att det sedan finns en regissör som regisserat skådespelaren som spelar en regissör (nu är jag i gång med de krångliga formuleringarna igen) ger ytterligare ett lager som fascinerar mig. Jag gillar även hur vi som tittare får se bilder från filmen i filmen, bilder som visar när den spelas in och även bilder av ett mer dokumentärt slag som skildrar förberedelser inför inspelningen. Det ger en ännu mer autentisk skildring.
Tyvärr är jag aningens besviken på slutet av filmen som känns tvärt och som allt för många trådar hänger kvar i luften. Fram till dess har jag sugits in i historien men sitter kvar med en otillfredsställd känsla när eftertexterna börjar rulla. Lite tråkigt.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. På något sätt har jag missat att Madonna gjorde den här filmen 1993 och det är tveklöst den bästa dramatiska roll jag sett henne göra. Riktigt imponerande.
2. Regissör till filmen är Abel Ferrera som påstås påminna mycket om Harvey Kietels karaktär.
3. Ett klipp på en mustaschprydd Werner Herzog ur dokumentären "Burden of Dreams" syns vid ett tillfälle i filmen.
2. Regissör till filmen är Abel Ferrera som påstås påminna mycket om Harvey Kietels karaktär.
3. Ett klipp på en mustaschprydd Werner Herzog ur dokumentären "Burden of Dreams" syns vid ett tillfälle i filmen.
ANDERS JAKOBSON (2011-10-07)