Ultravåld och skruvad humor i märklig mix
Super
Genre: ActionkomediFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: SF, 2011
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
I dramat "Defendor" antog en sinnesvag man spelad av Woody Harrelson en superhjältepersona och slogs mot småbus, och i våldsamma actionkomedin "Kick-Ass" undrade en helt vanlig tonåring varför det inte fanns några superhjältar på riktigt. "Super" hamnar mitt emellan dessa, men med flest kopplingar till den sistnämnda.
Här är det Rainn Wilson som spelar Frank, en man som menar att han upplevt två perfekta ögonblick i sitt annars rätt så olyckliga liv. Nummer 1 var när han gifte sig med Sarah (Liv Tyler) och nummer 2 när han hjälpte en polis att jaga en skurk.
Sarah har ett förflutet som missbrukare och när hon en dag försvunnit ur huset med alla sina grejer hittar Frank henne i storlangaren Jacques (Kevin Bacon) våld. Polisen vägrar lyssna och de försök Frank gör för att ta henne tillbaka slutar bara med att han får på käften. En rad händelser gör att Frank blir superhjälten The Crimson Bolt. Han ser en tafflig tv-serie om den kristna superhjälten The Holy Avenger (Nathan Fillion) och han får en uppenbarelse där hans hjärna blottas (!) och han blir berörd av guds finger. Allting leder till att Frank syr ihop en egen dräkt och beväpnar sig med en rödmålad rörtång som han slår ned skurkar med. Våldsamt värre.
En hjälp på vägen får han från serietidningsförsäljaren Libby (Ellen Page) som först förser honom med viktig information och sedan listar ut att det är Frank som är The Crimson Bolt och slutligen säljer in sig själv som sidekicken Boltie. Tillsammans ger de sig ut efter Jacques för att frita Sarah.
Med en lite märklig mix av indiefilm, avancerade specialeffekter, ultravåld, action, må bra-scener, må dåligt-scener och en hel del skruvad humor blir "Super" en lite konstig film. I vissa stunder ballar den ur speciellt genom ett märkligt överspel av den annars så utmärkta Ellen Page, och i andra är våldet så splattrigt och genuint att jag mår lite dåligt. Även "Kick-Ass" gick över gränsen bitvis när det gällde våldsscenerna.
Allting klarnar en smula när man forskar i vad regissören/manusförfattaren James Gunn haft för sig tidigare. På meritlistan finns bland annat manus till de två "Scooby Doo"-filmerna, Zack Snyders "Dawn of the Dead"-remake och "Slither". Men Gunn började sin karriär i Troma-stallet och debuterade med "Tromeo & Juliet". Pusselbitarna börjar på ramla plats. Kombinationen av det medvetet taffliga och det splattrig våldsamma blir plötsligt helt logisk, men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att filmen inte riktigt levde upp till mina förväntningar.
Här är det Rainn Wilson som spelar Frank, en man som menar att han upplevt två perfekta ögonblick i sitt annars rätt så olyckliga liv. Nummer 1 var när han gifte sig med Sarah (Liv Tyler) och nummer 2 när han hjälpte en polis att jaga en skurk.
Sarah har ett förflutet som missbrukare och när hon en dag försvunnit ur huset med alla sina grejer hittar Frank henne i storlangaren Jacques (Kevin Bacon) våld. Polisen vägrar lyssna och de försök Frank gör för att ta henne tillbaka slutar bara med att han får på käften. En rad händelser gör att Frank blir superhjälten The Crimson Bolt. Han ser en tafflig tv-serie om den kristna superhjälten The Holy Avenger (Nathan Fillion) och han får en uppenbarelse där hans hjärna blottas (!) och han blir berörd av guds finger. Allting leder till att Frank syr ihop en egen dräkt och beväpnar sig med en rödmålad rörtång som han slår ned skurkar med. Våldsamt värre.
En hjälp på vägen får han från serietidningsförsäljaren Libby (Ellen Page) som först förser honom med viktig information och sedan listar ut att det är Frank som är The Crimson Bolt och slutligen säljer in sig själv som sidekicken Boltie. Tillsammans ger de sig ut efter Jacques för att frita Sarah.
Med en lite märklig mix av indiefilm, avancerade specialeffekter, ultravåld, action, må bra-scener, må dåligt-scener och en hel del skruvad humor blir "Super" en lite konstig film. I vissa stunder ballar den ur speciellt genom ett märkligt överspel av den annars så utmärkta Ellen Page, och i andra är våldet så splattrigt och genuint att jag mår lite dåligt. Även "Kick-Ass" gick över gränsen bitvis när det gällde våldsscenerna.
Allting klarnar en smula när man forskar i vad regissören/manusförfattaren James Gunn haft för sig tidigare. På meritlistan finns bland annat manus till de två "Scooby Doo"-filmerna, Zack Snyders "Dawn of the Dead"-remake och "Slither". Men Gunn började sin karriär i Troma-stallet och debuterade med "Tromeo & Juliet". Pusselbitarna börjar på ramla plats. Kombinationen av det medvetet taffliga och det splattrig våldsamma blir plötsligt helt logisk, men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att filmen inte riktigt levde upp till mina förväntningar.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Svenskfrossa på filmens soundtrack. Här finns låtar av både The Ark, Moneybrother och Moneybrother-förlagan Monster. Anders Wendin, det vill säga Moneybrother, får till och med ett speciellt tack sist i filmen.
2. Rainn Wilson och Ellen Page hade några scener ihop i Pages genombrottsfilm "Juno" och de har en bra kemi ihop.
3. Kul att se Nathan Fillion som en ännu taffligare superhjälte i den kristna tv-serien, men "Firefly"/"Serenity"-skådisen borde få en vettigare roll snart.
2. Rainn Wilson och Ellen Page hade några scener ihop i Pages genombrottsfilm "Juno" och de har en bra kemi ihop.
3. Kul att se Nathan Fillion som en ännu taffligare superhjälte i den kristna tv-serien, men "Firefly"/"Serenity"-skådisen borde få en vettigare roll snart.
ANDERS JAKOBSON (2011-10-13)