Äkta love/hate-förhållande i 30-talets LA
Ask the dust
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Scanbox, 2007
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
Det var något med omslaget till "Ask the dust" som bara fick mig att bli osannolikt opeppad på den. En ganska torr bild på heta Salma Hayek och torrbollen Colin Farrell i Patrik Ekwall-frisyr. Det hela förrvärrades av taglinen "En romans det slår gnistor om" samt ett fläskigt Aftonbladet-citat: "Innehåller årets hetaste nakenscen!".
Lyckligtvis överraskar "Ask the dust" med att vara en riktigt bra film. Den är baserad på en roman och utspelar sig i 30-talets Los Angeles. Arturo Bandini (Farrell) är en italienare som anslutit till staden med ett glatt humör och ambitioner att skriva den stora romanen och i och med det få lite kvinnor på köpet. Men när vi kommer in i handlingen sitter han i sitt hotellrum och blickar in i ett vitt papper i skrivmaskinen med bara fem cent att leva på, och fyra obetalda hyror. Skrivkrampen är påtaglig och humöret har sjunkit drastiskt, och några kvinnor är det inte tal om.
Han bestämmer sig för att använda sin sista slant till en kopp kaffe. Han blir serverad av en tjusig mexikanska som heter Camilla Lopez (Hayek). När mjölken klumpar sig i kaffet börjar de tjafsa vilt med varandra. Det är starten till en omtumlande och krånglig relation där de mest fräser mot varandra likt två arga katter, trots att något djupare bubblar under ytan.
Till slut finner de varandra och Arturos skrivkramp släpper. Camilla blir en sorts inspiration, men deras relation är ständigt instabil och under allting finns något betydligt värre än kärleksgnabb.
Många scener i filmen har tydlig pjäsartad karaktär och det skulle inte förvåna mig det minsta om historien framförts på scen någon gång. "Ask the dust" ger en ganska intrikat inblick i hur ett förhållande kan vackla på grund av osäkerhet och samtidens bakomliggande rasism. Arturo och Camilla är två personer som letar efter olika saker men ändå finner varandra, och en del av det som skildras i filmen kan man relatera till.
30-talskänslan går igen både i rent estetiska saker som bilar, kläder, byggnader och så vidare, men också i hur filmen berättas. Arturos berättarröst sätter en tidsprägel på filmen. Jag gillar det, det känns genuint och äkta.
Och nakenscenen då? Jo, Farrell och Hayek visar hela paketen redan ganska tidigt i filmen, och visst det hettar väl till lite när de väl kommer igång, men så värst märkvärdigt är det inte. Filmen är dock sevärd, inte enbart av den anledningen utan för det är ett välskrivet och välspelat drama om ett äkta love/hate-förhållande.
Lyckligtvis överraskar "Ask the dust" med att vara en riktigt bra film. Den är baserad på en roman och utspelar sig i 30-talets Los Angeles. Arturo Bandini (Farrell) är en italienare som anslutit till staden med ett glatt humör och ambitioner att skriva den stora romanen och i och med det få lite kvinnor på köpet. Men när vi kommer in i handlingen sitter han i sitt hotellrum och blickar in i ett vitt papper i skrivmaskinen med bara fem cent att leva på, och fyra obetalda hyror. Skrivkrampen är påtaglig och humöret har sjunkit drastiskt, och några kvinnor är det inte tal om.
Han bestämmer sig för att använda sin sista slant till en kopp kaffe. Han blir serverad av en tjusig mexikanska som heter Camilla Lopez (Hayek). När mjölken klumpar sig i kaffet börjar de tjafsa vilt med varandra. Det är starten till en omtumlande och krånglig relation där de mest fräser mot varandra likt två arga katter, trots att något djupare bubblar under ytan.
Till slut finner de varandra och Arturos skrivkramp släpper. Camilla blir en sorts inspiration, men deras relation är ständigt instabil och under allting finns något betydligt värre än kärleksgnabb.
Många scener i filmen har tydlig pjäsartad karaktär och det skulle inte förvåna mig det minsta om historien framförts på scen någon gång. "Ask the dust" ger en ganska intrikat inblick i hur ett förhållande kan vackla på grund av osäkerhet och samtidens bakomliggande rasism. Arturo och Camilla är två personer som letar efter olika saker men ändå finner varandra, och en del av det som skildras i filmen kan man relatera till.
30-talskänslan går igen både i rent estetiska saker som bilar, kläder, byggnader och så vidare, men också i hur filmen berättas. Arturos berättarröst sätter en tidsprägel på filmen. Jag gillar det, det känns genuint och äkta.
Och nakenscenen då? Jo, Farrell och Hayek visar hela paketen redan ganska tidigt i filmen, och visst det hettar väl till lite när de väl kommer igång, men så värst märkvärdigt är det inte. Filmen är dock sevärd, inte enbart av den anledningen utan för det är ett välskrivet och välspelat drama om ett äkta love/hate-förhållande.
EXTRAMATERIALET
I en kvartslång "Making of" får vi en övergripande inblick av alltihop. Det intressantaste som sägs i den är att John Fantes roman aldrig blev en storsäljare när den kom ut på grund av... Hitler! Förlaget hade publicerats Hitlers "Mein Kampf" utan att copyrighta den till tysken, varpå han stämde förlaget så att inga pengar fanns kvar när "Ask the dust" kom ut. En smått osannolik historia.
Det finns också en trailer till filmen samt trailers och sneak previews på några andra titlar.
Det finns också en trailer till filmen samt trailers och sneak previews på några andra titlar.
TRE SAKER
1. Många Hollywood-kändisar har kopplingar till filmen; Mel Brooks ägde rättigheterna till boken under en längre tid utan att göra någonting av den, Johnny Depp var involverad i projektet ett tag och som producent till filmen hittar man Tom Cruise.
2. Jag kanske uttryckte mig lite taskigt om Colin Farrell i recensionens inledning. Jag gillar honom faktiskt och han gör ett bra jobb men ändå känns det lite skumt att en tvättäkta irländare spelar italienare...
3. Mr stabil himself, legenden Donald Sutherland gör en liten roll som granne på hotellet och gör det förstås klockrent.
2. Jag kanske uttryckte mig lite taskigt om Colin Farrell i recensionens inledning. Jag gillar honom faktiskt och han gör ett bra jobb men ändå känns det lite skumt att en tvättäkta irländare spelar italienare...
3. Mr stabil himself, legenden Donald Sutherland gör en liten roll som granne på hotellet och gör det förstås klockrent.
ANDERS JAKOBSON (2007-05-24)