Tre tidiga Kubrick-klassiker
Stanley Kubrick Classic Collection
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 3 skivor
Bolag: Studio S, 2011
Ljud: Monomix
Bild: Anamorfisk widescreen 1.66:1, 4:3
I "Stanley Kubrick Classic Collection" har man samlat tre av de tidigaste filmerna av regissören vars namn finns i titeln på lika många skivor: "Killer's Kiss" från 1955, 1956 års "Spelet är förlorat" och "Ärans väg" från året därpå. Filmerna placerar sig alla inom kvalitetsintervallet från "bra" till "lysande", och utgör tillsammans en ganska utförlig inblick i verksamheten hos en filmskapare som senare kom att bli en av de största. Av någon anledning har man genom boxens iordningsställande förkastat kronologin, och filmerna presenteras i ordningen sist till först, vilket även jag kommer göra i denna recension.
Ärans väg
Här spelar Kirk Douglas en fransk arméofficer som på första världskrigets västfront måste försvara tre soldater hotade av avrättning efter ett misslyckat anfall. Maktfullkomliga generaler vill statuera exempel genom att arkebusera de godtyckligt utvalda mannarna för "feghet inför fienden", trots att stormningen av en anonym lerkulle i ingenmansland från början varit ett omöjligt företag. Denna klassiker var ingen stor framgång när den kom 1957, men har sedan dess vuxit i anseende. Helt rättvist, då filmen trots ett par brister exponerar krigets vansinne tydligare och snyggare än de flesta andra.
"Ärans väg" har en kort speltid, vilken tvingar fram ett snabbt tempo som försäkrar att filmen aldrig blir tråkig trots att den till sin natur är väldigt pratig. Utöver några inledande scener i ingenmansland och den efterföljande och kaosartade stormningen, som för sin tid utgör en relativt trovärdig krigsskildring, utspelas resten av dramat i maktens korridorer och i de dödsdömdas fängelsehålor. Douglas överste utgör vår moraliska kompass och agerar länk mellan befälhavarnas vettlösa och makthungriga krigslekar och de meniga soldater som får ta konsekvenserna av dem. Förutom ett starkt angrepp mot krigsmakten fungerar filmen också som ett existensiellt drama. Det är lätt att sympatisera med de tre dödsdömda inför skräcken att inte längre finnas till, och alla hanterar de den på olika sätt.
Filmen är något inkonsekvent i hanteringen av karaktärerna, exempelvis ges en av de dömda en ganska utförlig bakgrund medan de två andra bara finns där. Kubrick har också redan här börjat med ovanan att placera en obegriplig scen sist i filmen. I detta fall utgörs den av en tillfångatagen tysk kvinna (spelad av regissörens då blivande fru, Christiane Kubrick) som sjunger en sång inför en bunt burdusa franska soldater. Krigarna går från öppet hån till att andäktigt och sorgset sjunga med. Finstämt men totalt utan kontext och förklaring. Bristerna uppvägs dock med råge av filmens förtjänster, vilka är långt många fler och mer framträdande.
Värt att nämna är att filmen trampade på en del ömma tår. Exempelvis bannlystes den till långt in på 70-talet i både Frankrike och Schweiz för sitt föga smickrande porträtt av den franska armén (även om det torde vara uppenbart för vem som helst att filmens armé och konflikt egentligen skulle kunna vara vilka som helst). I Belgien krävde man förtexter som förklarade att syftet inte var att smäda de tappra franska soldaterna. Spaniens Franco-regim tillät inte heller "Ärans väg" att visas, helt enkelt på grund av sitt antimilitära budskap.
På det hela taget den bästa filmen i denna box.
Spelet är förlorat
Med "Spelet är förlorat", eller "The Killing" som den heter i original, skrev Kubrick manus utifrån en hårdkokt kriminalroman av Lionel White. Berättelsen skildrar en invecklad kupp mot en kapplöpningsbana, och utmärker sig främst genom sina många hopp fram och tillbaka i kronologin.
Sterling Hayden spelar en kåkfarare med det episka gangsternamnet Johnny Clay. Han samlar ihop ett gäng ljusskygga men färgstarka individer för att genomföra århundradets kassakupp och roffa åt sig tillräckligt med pengar för att kunna tillbringa resten av livet på tryggt avstånd från lagens långa arm. De ska råna den lokala kapplöpningsbanan på sin ansenliga dagskassa, något som man tydligt påpekar "aldrig tidigare gjorts", bara för att understryka planens totala djärvhet.
Varje medlem i ligan (muskelpaketet, prickskytten, etc) är anlitad för att utföra en specifik uppgift i en i detalj utarbetad plan. Planen tar dock inte hänsyn till den mänskliga faktorn, och redan i filmens inledning sås ett frö till den oundvikliga katastrofen när insidern George (Elisha Cook Jr) övertalas att avslöja kuppens detaljer för sin nyfikna hustru (Marie Windsor). Hon är trött på sin förlorare till man och planerar tillsammans med sin älskare att sno rånligan på hela beloppet när kuppen är genomförd. Detta är en central del av handlingen, men jag kan inte undgå att tycka att scenerna från den hopplöse mesen Georges olyckliga äktenskap segar ner handlingen något fruktansvärt.
Väl på kapplöpningsbanan är tempot mer uppskruvat. Vi får följa var och en av rånarna medan de utför sin del av planen, och det är i detta avseende som "Spelet är förlorat" skiljer sig från andra filmer från samma tidsperiod. Att använda tillbakablickar i berättandet var i sig inget nytt vid den här tiden. Faktum är att man i film noir-genren, inom vilken "Spelet är förlorat" bekvämt placerar sig, sedan länge framgångsrikt implementerat dylika grepp. Men att som Kubrick här visa samma skeende om och om igen ur olika karaktärers synvinklar var innovativt och före sin tid.
Filmen misslyckades charma såväl kritiker som publik. Möjligtvis kan detta härledas till det oortodoxa berättandet, men "Spelet är förlorat" har i efterhand fått upprättelse, något som knappast har hindrats av att Quentin Tarantino angivit den som en stor inspirationskälla. Och visst kan man i filmen se många grepp som stjärnregissören gjort till kännetecken hos sina egna filmer, bland andra just kringhoppandet längs den narrativa tidslinjen samt slumpen som motor för berättelsen.
Killer's Kiss
"Killer's Kiss" från 1955 är inte Kubricks första film, men det är det tidigaste verket av den legendariske regissören som finns utgivet. Och detta är verkligen en film där regissören kan betraktas som sann upphovsman; Kubrick stod själv för berättelse, regi och foto, även om manus är skrivet av Howard Sackler. Detta är en film noir i lågbudget, till stor del inspelad utan tillstånd på New Yorks gator, en ofta använd backdrop för hårdkokta thrillers men i detta fall ovanligt slående.
Berättelsen handlar om Davey (Jamie Smith), en boxare på dekis i bestånd att lämna metropolen för ett tillbakadraget liv i hemstaden Seattle. Innan dess blir han vittne till hur grannfröken Gloria (Irene Kane) attackeras i lägenheten mitt emot. Han jagar angriparen (Frank Silvera) på flykten och inleder snabbt ett förhållande med kvinnan, som går med på att lämna staden ihop med honom. Mannen som antastat Gloria visar sig dock vara hennes chef, en hänsynslös ganster som driver en sjaskig danslokal, och han har inga planer på att släppa henne ur sikte. Han låter i stället några busar mörda Daveys manager i ett försök att röja vår hjälte ur vägen genom att lägga skulden på honom.
"Killer's Kiss" är med sina 67 minuter en mycket kort film som berättar en väldigt enkel historia. Narrativet är trots detta något grumligt och svårföljt, särskilt när det kommer till skurkens motiv och agerande, vilka inte alls förmedlas med tillräcklig klarhet. Kubrick hinner även med scener som inte tillför berättelsen, som när Gloria ger sitt livs historia ackompanjerad av bilder på en balettdansös. Den korta speltiden innebär dock, precis som i "Ärans väg", ett högt tempo, och att historien aldrig segar ner sig. Den tredje akten, i stort sett en lång jaktsekvens, utspelar sig i ogästvänliga gränder, över hustak och i ett suggestivt fotat lager för skyltdockor, är rejält rafflande och filmens bästa del.
Hade filmen inte regisserats av en man som senare kom att bli en av sitt yrkes främsta utövare hade "Killer's Kiss" förmodligen sedan länge förpassats djupare in i historiens mörker, för särskilt speciell är den inte. Som ett första prov på Kubricks förmåga som regissör är den däremot viktig, och konnässörer av mästerregissörens senare alster kan lätt dissekera denna thriller för att hitta flera stilgrepp som senare kom att bli något av kännetecken för honom.
Sammanfattningsvis utgör "Stanley Kubrick Classic Collection" en väldigt trevlig samling filmer från en av det visuella berättandets giganter. Rekommenderas varmt.
Ärans väg
Här spelar Kirk Douglas en fransk arméofficer som på första världskrigets västfront måste försvara tre soldater hotade av avrättning efter ett misslyckat anfall. Maktfullkomliga generaler vill statuera exempel genom att arkebusera de godtyckligt utvalda mannarna för "feghet inför fienden", trots att stormningen av en anonym lerkulle i ingenmansland från början varit ett omöjligt företag. Denna klassiker var ingen stor framgång när den kom 1957, men har sedan dess vuxit i anseende. Helt rättvist, då filmen trots ett par brister exponerar krigets vansinne tydligare och snyggare än de flesta andra.
"Ärans väg" har en kort speltid, vilken tvingar fram ett snabbt tempo som försäkrar att filmen aldrig blir tråkig trots att den till sin natur är väldigt pratig. Utöver några inledande scener i ingenmansland och den efterföljande och kaosartade stormningen, som för sin tid utgör en relativt trovärdig krigsskildring, utspelas resten av dramat i maktens korridorer och i de dödsdömdas fängelsehålor. Douglas överste utgör vår moraliska kompass och agerar länk mellan befälhavarnas vettlösa och makthungriga krigslekar och de meniga soldater som får ta konsekvenserna av dem. Förutom ett starkt angrepp mot krigsmakten fungerar filmen också som ett existensiellt drama. Det är lätt att sympatisera med de tre dödsdömda inför skräcken att inte längre finnas till, och alla hanterar de den på olika sätt.
Filmen är något inkonsekvent i hanteringen av karaktärerna, exempelvis ges en av de dömda en ganska utförlig bakgrund medan de två andra bara finns där. Kubrick har också redan här börjat med ovanan att placera en obegriplig scen sist i filmen. I detta fall utgörs den av en tillfångatagen tysk kvinna (spelad av regissörens då blivande fru, Christiane Kubrick) som sjunger en sång inför en bunt burdusa franska soldater. Krigarna går från öppet hån till att andäktigt och sorgset sjunga med. Finstämt men totalt utan kontext och förklaring. Bristerna uppvägs dock med råge av filmens förtjänster, vilka är långt många fler och mer framträdande.
Värt att nämna är att filmen trampade på en del ömma tår. Exempelvis bannlystes den till långt in på 70-talet i både Frankrike och Schweiz för sitt föga smickrande porträtt av den franska armén (även om det torde vara uppenbart för vem som helst att filmens armé och konflikt egentligen skulle kunna vara vilka som helst). I Belgien krävde man förtexter som förklarade att syftet inte var att smäda de tappra franska soldaterna. Spaniens Franco-regim tillät inte heller "Ärans väg" att visas, helt enkelt på grund av sitt antimilitära budskap.
På det hela taget den bästa filmen i denna box.
Spelet är förlorat
Med "Spelet är förlorat", eller "The Killing" som den heter i original, skrev Kubrick manus utifrån en hårdkokt kriminalroman av Lionel White. Berättelsen skildrar en invecklad kupp mot en kapplöpningsbana, och utmärker sig främst genom sina många hopp fram och tillbaka i kronologin.
Sterling Hayden spelar en kåkfarare med det episka gangsternamnet Johnny Clay. Han samlar ihop ett gäng ljusskygga men färgstarka individer för att genomföra århundradets kassakupp och roffa åt sig tillräckligt med pengar för att kunna tillbringa resten av livet på tryggt avstånd från lagens långa arm. De ska råna den lokala kapplöpningsbanan på sin ansenliga dagskassa, något som man tydligt påpekar "aldrig tidigare gjorts", bara för att understryka planens totala djärvhet.
Varje medlem i ligan (muskelpaketet, prickskytten, etc) är anlitad för att utföra en specifik uppgift i en i detalj utarbetad plan. Planen tar dock inte hänsyn till den mänskliga faktorn, och redan i filmens inledning sås ett frö till den oundvikliga katastrofen när insidern George (Elisha Cook Jr) övertalas att avslöja kuppens detaljer för sin nyfikna hustru (Marie Windsor). Hon är trött på sin förlorare till man och planerar tillsammans med sin älskare att sno rånligan på hela beloppet när kuppen är genomförd. Detta är en central del av handlingen, men jag kan inte undgå att tycka att scenerna från den hopplöse mesen Georges olyckliga äktenskap segar ner handlingen något fruktansvärt.
Väl på kapplöpningsbanan är tempot mer uppskruvat. Vi får följa var och en av rånarna medan de utför sin del av planen, och det är i detta avseende som "Spelet är förlorat" skiljer sig från andra filmer från samma tidsperiod. Att använda tillbakablickar i berättandet var i sig inget nytt vid den här tiden. Faktum är att man i film noir-genren, inom vilken "Spelet är förlorat" bekvämt placerar sig, sedan länge framgångsrikt implementerat dylika grepp. Men att som Kubrick här visa samma skeende om och om igen ur olika karaktärers synvinklar var innovativt och före sin tid.
Filmen misslyckades charma såväl kritiker som publik. Möjligtvis kan detta härledas till det oortodoxa berättandet, men "Spelet är förlorat" har i efterhand fått upprättelse, något som knappast har hindrats av att Quentin Tarantino angivit den som en stor inspirationskälla. Och visst kan man i filmen se många grepp som stjärnregissören gjort till kännetecken hos sina egna filmer, bland andra just kringhoppandet längs den narrativa tidslinjen samt slumpen som motor för berättelsen.
Killer's Kiss
"Killer's Kiss" från 1955 är inte Kubricks första film, men det är det tidigaste verket av den legendariske regissören som finns utgivet. Och detta är verkligen en film där regissören kan betraktas som sann upphovsman; Kubrick stod själv för berättelse, regi och foto, även om manus är skrivet av Howard Sackler. Detta är en film noir i lågbudget, till stor del inspelad utan tillstånd på New Yorks gator, en ofta använd backdrop för hårdkokta thrillers men i detta fall ovanligt slående.
Berättelsen handlar om Davey (Jamie Smith), en boxare på dekis i bestånd att lämna metropolen för ett tillbakadraget liv i hemstaden Seattle. Innan dess blir han vittne till hur grannfröken Gloria (Irene Kane) attackeras i lägenheten mitt emot. Han jagar angriparen (Frank Silvera) på flykten och inleder snabbt ett förhållande med kvinnan, som går med på att lämna staden ihop med honom. Mannen som antastat Gloria visar sig dock vara hennes chef, en hänsynslös ganster som driver en sjaskig danslokal, och han har inga planer på att släppa henne ur sikte. Han låter i stället några busar mörda Daveys manager i ett försök att röja vår hjälte ur vägen genom att lägga skulden på honom.
"Killer's Kiss" är med sina 67 minuter en mycket kort film som berättar en väldigt enkel historia. Narrativet är trots detta något grumligt och svårföljt, särskilt när det kommer till skurkens motiv och agerande, vilka inte alls förmedlas med tillräcklig klarhet. Kubrick hinner även med scener som inte tillför berättelsen, som när Gloria ger sitt livs historia ackompanjerad av bilder på en balettdansös. Den korta speltiden innebär dock, precis som i "Ärans väg", ett högt tempo, och att historien aldrig segar ner sig. Den tredje akten, i stort sett en lång jaktsekvens, utspelar sig i ogästvänliga gränder, över hustak och i ett suggestivt fotat lager för skyltdockor, är rejält rafflande och filmens bästa del.
Hade filmen inte regisserats av en man som senare kom att bli en av sitt yrkes främsta utövare hade "Killer's Kiss" förmodligen sedan länge förpassats djupare in i historiens mörker, för särskilt speciell är den inte. Som ett första prov på Kubricks förmåga som regissör är den däremot viktig, och konnässörer av mästerregissörens senare alster kan lätt dissekera denna thriller för att hitta flera stilgrepp som senare kom att bli något av kännetecken för honom.
Sammanfattningsvis utgör "Stanley Kubrick Classic Collection" en väldigt trevlig samling filmer från en av det visuella berättandets giganter. Rekommenderas varmt.
EXTRAMATERIALET
"Stanley Kubrick Classic Collection" är en budgetbox utan dyra utsmyckningar och massor av flådigt extramaterial. Det som ändå finns är några bildgallerier, trailers, samt trivia och biografier av det läsbara slaget. Inget av detta utannonseras på omslaget och får sålunda betraktas som en ren bonus.
TRE SAKER
1. "Ärans väg" har i flera scener en pjäsartad känsla, och det kommer inte som någon förvåning att läsa att boken som filmen bygger på också adapterats för teaterscenen.
2. Quentin Tarantino har uppget "Spelet är förlorat" som en stor influens på sitt eget filmskapande.
3. "Killer's Kiss" innehåller på flera ställen märkliga "jump-cuts", flera år innan Jean-Luc Godard och hans polare inom den franska nya vågen gjorde dessa populära. I fallet med "Killer's Kiss" verkar dessa dock inte ha någon direkt stilistisk motivering, utan kan snarare förklaras av att filmen helt enkelt är riktigt lågbudget.
2. Quentin Tarantino har uppget "Spelet är förlorat" som en stor influens på sitt eget filmskapande.
3. "Killer's Kiss" innehåller på flera ställen märkliga "jump-cuts", flera år innan Jean-Luc Godard och hans polare inom den franska nya vågen gjorde dessa populära. I fallet med "Killer's Kiss" verkar dessa dock inte ha någon direkt stilistisk motivering, utan kan snarare förklaras av att filmen helt enkelt är riktigt lågbudget.
JOEL FORNBRANT (2011-11-10)