Enbart för Umberto Lenzi-entusiasterna
Daughter of the Jungle
Genre: ÄventyrFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Njutafilms, 2012
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
Den italienska filmskaparen Umberto Lenzi är möjligtvis i bredare kretsar mest känd för sina kannibalfilmer, som "Eaten Alive... by cannibals" och "Cannibal Ferox" - filmer som utspelar sig i djungeln med gott om stock footage varvat mellan de nakna brösten och köttslafsandet.
Och det här är ännu en djungelfilm men i stället för kannibalslafs får vi en slapstickbetonad odd ball-komedi som saknar humor, spänning och någon som helst kvalitet över huvud taget. Den är dessvärre inte ens så dålig att den blir bra, utan bara 90 minuter ur ens liv man aldrig får tillbaka.
Två "amerikanska" (det vill säga italienare i "I love New York"-t-shirts) turister är på semester i exotiska områden. De får titta på en fejkad stam ("urinvånarna" stuvar undan sina moderna kläder och saker och klär ut sig när turisterna kommer), men hamnar snart på avvägar i djungeln där de stöter på en blond skönhet. De kallar henne Jane eftersom hon är en sorts kvinnlig Tarzan som till och med fyrar av Tarzans klassiska vrål emellanåt. De hittar även en kraschad helikopter i vilken de finner ett avskedsbrev från kvinnas mor där det visar sig att "Jane" egentligen heter Sarah och var tre år när de kraschade och sedan dess blivit uppfostrad av vildar.
Amerikanarna försöker introducera lite moderna saker som radioskval och jeans, som Sarah tokigt nog försöker använda som mössa. Samtidigt är några ädelstensletande skurkar ute i samma djungeln och sprider oreda och eftersom amerikanarna redan hamnat i tjafs med dem tidigare eskalerar detta till ett fullblodigt krig där djungelborna tränas till soldater.
Rent skräp tyvärr och det är väl enbart extrema Umberto Lenzi-entusiaster som kan ha någon glädje av filmen. Jag har ibland väldigt svårt att förstå varför de här gamla italienska B-filmskaparna fått någon sorts legendarstatus för i ärlighetens namn är det sällan filmerna är speciellt bra. "Daughter of the Jungle" är inget undantag.
Och det här är ännu en djungelfilm men i stället för kannibalslafs får vi en slapstickbetonad odd ball-komedi som saknar humor, spänning och någon som helst kvalitet över huvud taget. Den är dessvärre inte ens så dålig att den blir bra, utan bara 90 minuter ur ens liv man aldrig får tillbaka.
Två "amerikanska" (det vill säga italienare i "I love New York"-t-shirts) turister är på semester i exotiska områden. De får titta på en fejkad stam ("urinvånarna" stuvar undan sina moderna kläder och saker och klär ut sig när turisterna kommer), men hamnar snart på avvägar i djungeln där de stöter på en blond skönhet. De kallar henne Jane eftersom hon är en sorts kvinnlig Tarzan som till och med fyrar av Tarzans klassiska vrål emellanåt. De hittar även en kraschad helikopter i vilken de finner ett avskedsbrev från kvinnas mor där det visar sig att "Jane" egentligen heter Sarah och var tre år när de kraschade och sedan dess blivit uppfostrad av vildar.
Amerikanarna försöker introducera lite moderna saker som radioskval och jeans, som Sarah tokigt nog försöker använda som mössa. Samtidigt är några ädelstensletande skurkar ute i samma djungeln och sprider oreda och eftersom amerikanarna redan hamnat i tjafs med dem tidigare eskalerar detta till ett fullblodigt krig där djungelborna tränas till soldater.
Rent skräp tyvärr och det är väl enbart extrema Umberto Lenzi-entusiaster som kan ha någon glädje av filmen. Jag har ibland väldigt svårt att förstå varför de här gamla italienska B-filmskaparna fått någon sorts legendarstatus för i ärlighetens namn är det sällan filmerna är speciellt bra. "Daughter of the Jungle" är inget undantag.
EXTRAMATERIALET
Det enda som bjuds som extramaterial är förtexterna på italienska. Verkligen enbart för entusiasterna!
TRE SAKER
1. Filmen kommer i denna utgåva endast i engelsk dubbning och den är ungefär som det brukar vara på italienska 80-talsfilmer. Irriterande röster och till råga på allt har den tjockaste skurken fått en väldigt tillgjord och pipig röst. Visst underhållningsvärde ger det i alla fall.
2. I slutstriden har kokosnötter gjorts om till bomber som skickas i väg med katapult. Man ser dock att nötterna dalar direkt efter tre meter, och illusionen av att dessa far iväg minst 25 fungerar inte riktigt. Ytterligare lite underhållningsvärde.
3. I en liten triviaruta på baksidan av omslaget berättas det att en annan filmskapare kallade Sabrina Siani som spelar Sarah för "den dummaste person jag träffat". Mer underhållningsvärde!
2. I slutstriden har kokosnötter gjorts om till bomber som skickas i väg med katapult. Man ser dock att nötterna dalar direkt efter tre meter, och illusionen av att dessa far iväg minst 25 fungerar inte riktigt. Ytterligare lite underhållningsvärde.
3. I en liten triviaruta på baksidan av omslaget berättas det att en annan filmskapare kallade Sabrina Siani som spelar Sarah för "den dummaste person jag träffat". Mer underhållningsvärde!
ANDERS JAKOBSON (2012-03-04)