Svagast av de fem
Arne Dahl 5: Europa blues
Genre: Kriminaldrama, TV-serieFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Nordisk film, 2012
Ljud: Dolby digital 5.1, DTS 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
Det är med viss sorg jag konstaterar att den femte och sista filmatiseringen av Arne Dahls böcker är här. Jag som vanligtvis inte är så överdrivet road av svenska deckare har uppskattat sviten och håller givetvis tummarna för att de fem kvarvarande böckerna också ska filmas.
Samtidigt måste jag även konstatera att "Europa blues" är den av de fem jag tyckt sämst om. Jag tycker inte att den är usel, men i sitt sammanhang - som en av de fem - är den sämst. Detta mest för att det är lite för många trådar som sammanstrålar till samma punkt, så många att det blir osannolikt. Arne Dahl-historierna har ju å andra sidan varit så överlag, att en mängd till synes helt orelaterade spår leder åt samma håll, och precis som i föregångaren "De största vatten" finns det en personlig vinkel som i just detta fall känns lite för osannolik för att jag ska acceptera det som en naturlig del av historien.
De två till synes helt skilda fallen som ramlar i händerna på A-gruppen är dels ett bestialiskt mord på en 92-årig judisk man på en kyrkogård, och dels sex ukrainska prostituerade flyktingar som flyr från ett skabbigt och tveksamt hotell som fungerar som flyktingförläggning. Till en början är det en mobiltelefon som knyter ihop fallen, men ju längre utredningen går, ju fler trådar dyker upp mellan dem. A-gruppens chef Jenny Hultin (Irene Lindh) är hemlighetsfullt angelägen om att fallen ska utredas snabbt och effektivt. Hon har nämligen fått order från högsta instans att minska gruppen med tre resurser och kan omöjligtvis bestämma sig för vilka. Hon rådfrågar två i gruppen och får samma svar: Gruppen måste vara intakt annars är det ingen poäng med det hela.
Huvudperson i filmen är Arto Söderstedt (Niklas Åkerfelt) som i inledningen av filmen får veta att han ärvt tre miljoner av sin morbror. En man som försvann under finska vinterkriget och återvände som en inåtvänd och förändrad person, och definitivt ingen som hade några pengar. Innan Arto ens hunnit reflektera över vad pengarna kom ifrån vill hans fru sätta sprätt på dem, och helst av allt köpa ett sommarhus. Arto tvingas lämna sitt trassliga privatliv och skickas till Turin i Italien där ett spår leder och hamnar både bland maffiaorganisationer och nazistiska smärtlaboratorier...
På hemmaplan får Kerstin Holm (Malin Arvidsson) vårdnaden om sin biologiska son, medan Viggo Norlander (Claes Ljungmark) får veta att han ska blir far igen och Jorge Chavez (Matias Varela) tjatar på Sara Svenhagen (Vera Vitali) om att skaffa barn. Gunnar Nyberg (Magnus Samuelsson) går på dejt och bonkar sönder en säng och Paul Hjelm (Shanti Roney) gör ett sista försök att lappa ihop äktenskapet med Cilla (Frida Hallgren).
Till synes den vanliga mixen av kniviga kriminalfall och privat drama. Till historiens fördel måste jag ändå säga att det inte är helt lätt som tittare lista ut hur allting hänger ihop, förrän möjligtvis halvvägs in i den andra 90-minutersdelen, och det är å andra sidan då det börjar bli lite väl osannolikt.
Nåväl, av fem filmer måste någon vara sämst, och i mitt tycke är det just denna del. Det förtar dock inte speciellt mycket från helhetsintrycket av serien som är mycket bra. En stabil svensk deckarserie som jag hoppas få se mer av.
Samtidigt måste jag även konstatera att "Europa blues" är den av de fem jag tyckt sämst om. Jag tycker inte att den är usel, men i sitt sammanhang - som en av de fem - är den sämst. Detta mest för att det är lite för många trådar som sammanstrålar till samma punkt, så många att det blir osannolikt. Arne Dahl-historierna har ju å andra sidan varit så överlag, att en mängd till synes helt orelaterade spår leder åt samma håll, och precis som i föregångaren "De största vatten" finns det en personlig vinkel som i just detta fall känns lite för osannolik för att jag ska acceptera det som en naturlig del av historien.
De två till synes helt skilda fallen som ramlar i händerna på A-gruppen är dels ett bestialiskt mord på en 92-årig judisk man på en kyrkogård, och dels sex ukrainska prostituerade flyktingar som flyr från ett skabbigt och tveksamt hotell som fungerar som flyktingförläggning. Till en början är det en mobiltelefon som knyter ihop fallen, men ju längre utredningen går, ju fler trådar dyker upp mellan dem. A-gruppens chef Jenny Hultin (Irene Lindh) är hemlighetsfullt angelägen om att fallen ska utredas snabbt och effektivt. Hon har nämligen fått order från högsta instans att minska gruppen med tre resurser och kan omöjligtvis bestämma sig för vilka. Hon rådfrågar två i gruppen och får samma svar: Gruppen måste vara intakt annars är det ingen poäng med det hela.
Huvudperson i filmen är Arto Söderstedt (Niklas Åkerfelt) som i inledningen av filmen får veta att han ärvt tre miljoner av sin morbror. En man som försvann under finska vinterkriget och återvände som en inåtvänd och förändrad person, och definitivt ingen som hade några pengar. Innan Arto ens hunnit reflektera över vad pengarna kom ifrån vill hans fru sätta sprätt på dem, och helst av allt köpa ett sommarhus. Arto tvingas lämna sitt trassliga privatliv och skickas till Turin i Italien där ett spår leder och hamnar både bland maffiaorganisationer och nazistiska smärtlaboratorier...
På hemmaplan får Kerstin Holm (Malin Arvidsson) vårdnaden om sin biologiska son, medan Viggo Norlander (Claes Ljungmark) får veta att han ska blir far igen och Jorge Chavez (Matias Varela) tjatar på Sara Svenhagen (Vera Vitali) om att skaffa barn. Gunnar Nyberg (Magnus Samuelsson) går på dejt och bonkar sönder en säng och Paul Hjelm (Shanti Roney) gör ett sista försök att lappa ihop äktenskapet med Cilla (Frida Hallgren).
Till synes den vanliga mixen av kniviga kriminalfall och privat drama. Till historiens fördel måste jag ändå säga att det inte är helt lätt som tittare lista ut hur allting hänger ihop, förrän möjligtvis halvvägs in i den andra 90-minutersdelen, och det är å andra sidan då det börjar bli lite väl osannolikt.
Nåväl, av fem filmer måste någon vara sämst, och i mitt tycke är det just denna del. Det förtar dock inte speciellt mycket från helhetsintrycket av serien som är mycket bra. En stabil svensk deckarserie som jag hoppas få se mer av.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. En lite intressant sak med alla fem filmerna är att de haft olika musik under vinjetterna. I just denna del låter musik lite judisk, i den stil som jag tror kallas "Klezmer".
2. "Europa blues" är trots ganska otrevliga fall lustigt nog den film i serien jag skrattat mest åt. Det är gott om komiska sekvenser, de flesta med Claes Ljungmark.
3. Bokmässigt är "Europa blues" del fyra i sviten, och har alltså fått byta plats med "De största vatten" i filmatiseringarna.
2. "Europa blues" är trots ganska otrevliga fall lustigt nog den film i serien jag skrattat mest åt. Det är gott om komiska sekvenser, de flesta med Claes Ljungmark.
3. Bokmässigt är "Europa blues" del fyra i sviten, och har alltså fått byta plats med "De största vatten" i filmatiseringarna.
ANDERS JAKOBSON (2012-03-20)