En riktigt bra början
Rescue Me - Säsong 1
Genre: Drama, TV-serieFormat: DVD, region 2, 4 skivor
Bolag: Universal, 2007
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
På ytan handlar "Rescue Me" om livet på en brandstation i New York efter 11:e september, men fokus ligger mest på persongalleriets samspel och privatliv i stället för utryckningar. Huvudkaraktären är Tommy Gavin, spelad av Denis Leary som mest är känd som ståupp-komiker. Här är han en tragisk figur med alkoholproblem och ett dåligt förhållande med sin separerade fru som bor på andra sidan gatan med barnen. Tommy har lätt för att strula till allt, och det hjälper ju inte att frugan dejtar en tönt, äldsta dottern blivit lesbisk och hans pappa ger sig ut på knarkodyssé med sin brorsa.
Tommy ser spöken också. Bland annat verkar hans kusin Jimmy, som dog i World Trade Center, ständigt befinna sig hemma hos honom. De andra på stationen har sin beskärda del av problem. Kenny skriver i hemlighet poesi för att hantera sina känslor efter attacken, men hans fru hatar den. Franco raggar brudar på löpande band, men får plötsligt en femåring på halsen när ett gammalt ex avslöjar sin hemlighet och sen knarkar ihjäl sig. Jerry spelar lite för mycket och hans fru börjar tappa förståndet. Dessutom blir stationen tillkvoterad en kvinnlig brandman, och sånt går ju inte för sig...
Första säsongen av vad som till slut blev sju säsonger är en riktigt bra början. Visst känner man igen Learys stil och snabba snackande, men Tommy blir ändå en trovärdig karaktär. Han är nästan inte ens en anti-hjälte för det är inte alltid lätt att sympatisera med honom. Med undantag för att det är svårt att särskilja karaktärerna Mike och Sean så är persongalleriet intressant.
Samspelet på stationen och vid utryckningar, machofasaden och det egna känslolivet, yrkesstoltheten och rivaliteten med poliskåren, allt detta speglas väl. Förstås är serien inte felfri. Att det handlar om en brandkår känns nästan som en bakgrund för händelserna, snarare än själva grunden till alltihop. Det är mycket prat om hur bra och modig kåren är, men det är inte mycket som berättar eller visar varför. Ibland blir det lite väl mycket komedi och såpa, som med Francos kukring och Mikes tacksamma nya vän. Det är kul att se men passar inte riktigt in med det övriga.
Med bara tretton avsnitt utan någon direkt genomgående story så hinner man egentligen inte mycket mer än att etablera serien, men det är en bra början och jag kan inte vänta på att hugga in på resten av serien.
Tommy ser spöken också. Bland annat verkar hans kusin Jimmy, som dog i World Trade Center, ständigt befinna sig hemma hos honom. De andra på stationen har sin beskärda del av problem. Kenny skriver i hemlighet poesi för att hantera sina känslor efter attacken, men hans fru hatar den. Franco raggar brudar på löpande band, men får plötsligt en femåring på halsen när ett gammalt ex avslöjar sin hemlighet och sen knarkar ihjäl sig. Jerry spelar lite för mycket och hans fru börjar tappa förståndet. Dessutom blir stationen tillkvoterad en kvinnlig brandman, och sånt går ju inte för sig...
Första säsongen av vad som till slut blev sju säsonger är en riktigt bra början. Visst känner man igen Learys stil och snabba snackande, men Tommy blir ändå en trovärdig karaktär. Han är nästan inte ens en anti-hjälte för det är inte alltid lätt att sympatisera med honom. Med undantag för att det är svårt att särskilja karaktärerna Mike och Sean så är persongalleriet intressant.
Samspelet på stationen och vid utryckningar, machofasaden och det egna känslolivet, yrkesstoltheten och rivaliteten med poliskåren, allt detta speglas väl. Förstås är serien inte felfri. Att det handlar om en brandkår känns nästan som en bakgrund för händelserna, snarare än själva grunden till alltihop. Det är mycket prat om hur bra och modig kåren är, men det är inte mycket som berättar eller visar varför. Ibland blir det lite väl mycket komedi och såpa, som med Francos kukring och Mikes tacksamma nya vän. Det är kul att se men passar inte riktigt in med det övriga.
Med bara tretton avsnitt utan någon direkt genomgående story så hinner man egentligen inte mycket mer än att etablera serien, men det är en bra början och jag kan inte vänta på att hugga in på resten av serien.
EXTRAMATERIALET
Denis Leary och medskaparen Peter Tolan pratar på kommentarsspår för första och sista avsnittet, en bortklippt scen på två minuter mellan Tommy och hans fru är inget speciellt, och en "gag reel" där folk flubbar repliker är milt underhållande. Ett par featurettes på runt en timme varierar från intressant till snackigt, och sist en "sneak peek" på säsong 2 som jag inte såg för mycket av eftersom jag inte vill veta något i förväg.
TRE SAKER
1. Alla scener inne på brandstationen har mer dämpade färger.
2. Alla huvudkaraktärer jobbar alltid samtidigt. Ingen byter någonsin skift och nattarbetarna ser vi aldrig röken av.
3. Tyvärr har man bara givit ut säsong 1-3 i Europa, så det blir väl till att importera resten.
2. Alla huvudkaraktärer jobbar alltid samtidigt. Ingen byter någonsin skift och nattarbetarna ser vi aldrig röken av.
3. Tyvärr har man bara givit ut säsong 1-3 i Europa, så det blir väl till att importera resten.
HENRIK ANDERSSON (2007-02-23)