Lågbudget-drama som håller efter 70 år
FILMEN
Andra världskriget är i sitt slutskede och i Rom kämpar motståndsrörelsen mot den tyska ockupationen. Gestapo lyckas spåra en av motståndsmännen som söker hjälp hos en kamrats fästmö. Tillsammans med en präst planerar de att fly Rom under nya identiteter. Men de har inte bara Gestapo att värja sig mot, desillusionerade italienare i deras närhet visar sig också vara ett hot när de lockas med lyxartiklar för att ange sina landsmän.
"Rom - öppen stad" var med och grundlade neorealismen som fick sitt genombrott i mitten av 40-talet. Filmstilen har en del gemensamt med det mer moderna Dogma-konceptet i det att man skall använda sig av befintliga miljöer och så enkel teknik som möjligt. Till skillnad från nyare Dogma-filmer är det inte något jag märker särskilt mycket av.
I brist på konstgjort ljus fungerar till exempel det naturliga ljuset alldeles utmärkt och ljudet lider inte alls av att vara taget direkt på plats. Visserligen kanske det inte säger så mycket om en nästan 70 år gammal film, men nog påminns jag mer om sådana här detaljer i moderna filmer à la Dogma än vad jag gör i den här filmen. Uppenbarligen behärskade regissören Roberto Rosselini och hans manskap den enkla utrustning man hade till fullo.
Det är svårt för mig att säga att "Rom - öppen stad" har ett underhållningsvärde fortfarande. Det är för att jag har svårt att kalla allvarliga filmer för underhållning. Men som gripande drama håller Rosselinis film oväntat väl fortfarande. Mycket är förstås tack vare skådespelare som Aldo Fabrizi som prästen Don Pietro och Harry Feist som Gestapo-mannen Bergmann som båda skänker sina rollkaraktärer en extra dimension. Detta, liksom ett fåtal minnesvärda scener gör att "Rom - öppen stad" fortfarande är sevärd.
"Rom - öppen stad" var med och grundlade neorealismen som fick sitt genombrott i mitten av 40-talet. Filmstilen har en del gemensamt med det mer moderna Dogma-konceptet i det att man skall använda sig av befintliga miljöer och så enkel teknik som möjligt. Till skillnad från nyare Dogma-filmer är det inte något jag märker särskilt mycket av.
I brist på konstgjort ljus fungerar till exempel det naturliga ljuset alldeles utmärkt och ljudet lider inte alls av att vara taget direkt på plats. Visserligen kanske det inte säger så mycket om en nästan 70 år gammal film, men nog påminns jag mer om sådana här detaljer i moderna filmer à la Dogma än vad jag gör i den här filmen. Uppenbarligen behärskade regissören Roberto Rosselini och hans manskap den enkla utrustning man hade till fullo.
Det är svårt för mig att säga att "Rom - öppen stad" har ett underhållningsvärde fortfarande. Det är för att jag har svårt att kalla allvarliga filmer för underhållning. Men som gripande drama håller Rosselinis film oväntat väl fortfarande. Mycket är förstås tack vare skådespelare som Aldo Fabrizi som prästen Don Pietro och Harry Feist som Gestapo-mannen Bergmann som båda skänker sina rollkaraktärer en extra dimension. Detta, liksom ett fåtal minnesvärda scener gör att "Rom - öppen stad" fortfarande är sevärd.
EXTRAMATERIALET
Ett galleri med stillbilder från filmen och några olika versioner av filmaffischer.
TRE SAKER
1. Manuset till filmen skrevs av en 24-årig Federico Fellini och nominerades till en Oscar.
2. Rätt vad det är har Rossellini lagt in en kort scen som får mig att skratta rakt ut. Prästen Don Pietro vet inte var han ska ta vägen när han helt plötsligt står framför två statyer som placerats på ett lätt obscent sätt. Lätt bisarr scen då den var den enda som lockade till skratt i en annars ganska allvarlig film.
3. I en replikväxling mellan en man och en kvinna i början av filmen frågar kvinnan om han tror att amerikanarna finns på riktigt. Den frågan beskriver bättre än hela filmen hur otroligt isolerad man kan leva i ett ockuperat samhälle. Med information så pass kontrollerad kan till och med ett annat land bli en myt, en historia man berättar för varandra för att hålla hoppet vid liv.
2. Rätt vad det är har Rossellini lagt in en kort scen som får mig att skratta rakt ut. Prästen Don Pietro vet inte var han ska ta vägen när han helt plötsligt står framför två statyer som placerats på ett lätt obscent sätt. Lätt bisarr scen då den var den enda som lockade till skratt i en annars ganska allvarlig film.
3. I en replikväxling mellan en man och en kvinna i början av filmen frågar kvinnan om han tror att amerikanarna finns på riktigt. Den frågan beskriver bättre än hela filmen hur otroligt isolerad man kan leva i ett ockuperat samhälle. Med information så pass kontrollerad kan till och med ett annat land bli en myt, en historia man berättar för varandra för att hålla hoppet vid liv.
THOMAS HELSING (2012-06-03)