Vampyren med den opassande frisyren
Dracula
Genre: SkräckFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Studio S, 2012
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
"Dracula" är en av de historier som filmats allra flest gånger, eller åtminstone är Dracula en karaktär som filmats frekvent. IMDb menar att denna film är en "version" på 21 andra filmatiseringar både gjorda innan och efter. Det är kanske ingen imponerande siffra, men i det här fallet betyder det filmatiseringar som är baserade på Bram Stokers originalroman. Utöver dem finns det praktiskt taget hur många som helst.
Filmen kom 1979, inte ens tio år efter att Christopher Lee gestaltat greve Dracula i "Dracula - Den blodtörstige" (1970), en av de filmer som räknas bland de 21. Lee gjorde rollen en handfull gånger till där samtliga filmer släpptes innan just denna. Faktum är att ytterligare en av de 21 släpptes 1979, nämligen Werner Herzogs "Nosferatu - nattens vampyr". 70-talet var oerhört "Dracula"-tätt och det är svårt att inte bortse från Christopher Lees avtryck när man ska titta på andra "Dracula"-tolkningar.
Den här, med en ung - eller yngre i alla fall - Frank Langella i en illa passande Bobby Ewing-frisyr som den transylvanska greven innehåller alla ingredienser och karaktärer som ska ingå. Advokaten Jonathan Harker, Doktor Jack Seward och hans mentalsjukhus, hans dotter Lucy och hennes väninna Mina van Helsing, Professor van Helsing så klart och den skalbaggemumsande Renfield förstås. Extrema "Dracula"-diggare noterar att Mina och Lucy bytt förnamn med varandra, men i övrigt är allt som vanligt och ganska likt hur allting skildrades nästan 15 år senare i Francis Ford Coppolas filmatisering.
I grova drag: Greve Dracula kommer till England som enda överlevande på ett skepp där alla har märkliga dödliga skador. Strax börjar han nästla in sig hos doktorn och börjar förföra och suga blodet ur de unga kvinnorna. Van Helsing (Laurence Olivier) anländer och kommer underfund med att Dracula är en vampyr och försöker efter bästa förmåga ha ihjäl honom.
Den här filmen har ett lite mer teatraliskt anslag - av förklarliga skäl - och det är betydligt mer dialog än blod. Jag har till en början lite svårt att köpa Frank Langella i huvudrollen. Inte för att han spelar dåligt, utan för att det är just Frank Langella i en fluffig och opassande frisyr. Men när jag kommit över den tröskeln är det lättare att ta in Langellas insats och den är bra. Problemet är att filmen inte kommer med något nytt till "Dracula"-temat. Trots att det är många, många år sedan jag såg en "Dracula"-film så kan jag varenda scen i filmen sedan tidigare. Det måste betyda att de flesta "Dracula"-filmer jag sett har följt Bram Stokers roman väldigt troget.
Omslaget menar att just denna filmatisering ska vara lite extra "erotiskt laddad" men jag vet inte om jag kan skriva under på det. "Dracula" har ju alltid varit en historia om förförelse - det är ju så greven kommer över sina offer.
Men filmen är helt okej. "Dracula" är en klassisk historia som håller, men som möjligen tjatats ut lite väl mycket.
Filmen kom 1979, inte ens tio år efter att Christopher Lee gestaltat greve Dracula i "Dracula - Den blodtörstige" (1970), en av de filmer som räknas bland de 21. Lee gjorde rollen en handfull gånger till där samtliga filmer släpptes innan just denna. Faktum är att ytterligare en av de 21 släpptes 1979, nämligen Werner Herzogs "Nosferatu - nattens vampyr". 70-talet var oerhört "Dracula"-tätt och det är svårt att inte bortse från Christopher Lees avtryck när man ska titta på andra "Dracula"-tolkningar.
Den här, med en ung - eller yngre i alla fall - Frank Langella i en illa passande Bobby Ewing-frisyr som den transylvanska greven innehåller alla ingredienser och karaktärer som ska ingå. Advokaten Jonathan Harker, Doktor Jack Seward och hans mentalsjukhus, hans dotter Lucy och hennes väninna Mina van Helsing, Professor van Helsing så klart och den skalbaggemumsande Renfield förstås. Extrema "Dracula"-diggare noterar att Mina och Lucy bytt förnamn med varandra, men i övrigt är allt som vanligt och ganska likt hur allting skildrades nästan 15 år senare i Francis Ford Coppolas filmatisering.
I grova drag: Greve Dracula kommer till England som enda överlevande på ett skepp där alla har märkliga dödliga skador. Strax börjar han nästla in sig hos doktorn och börjar förföra och suga blodet ur de unga kvinnorna. Van Helsing (Laurence Olivier) anländer och kommer underfund med att Dracula är en vampyr och försöker efter bästa förmåga ha ihjäl honom.
Den här filmen har ett lite mer teatraliskt anslag - av förklarliga skäl - och det är betydligt mer dialog än blod. Jag har till en början lite svårt att köpa Frank Langella i huvudrollen. Inte för att han spelar dåligt, utan för att det är just Frank Langella i en fluffig och opassande frisyr. Men när jag kommit över den tröskeln är det lättare att ta in Langellas insats och den är bra. Problemet är att filmen inte kommer med något nytt till "Dracula"-temat. Trots att det är många, många år sedan jag såg en "Dracula"-film så kan jag varenda scen i filmen sedan tidigare. Det måste betyda att de flesta "Dracula"-filmer jag sett har följt Bram Stokers roman väldigt troget.
Omslaget menar att just denna filmatisering ska vara lite extra "erotiskt laddad" men jag vet inte om jag kan skriva under på det. "Dracula" har ju alltid varit en historia om förförelse - det är ju så greven kommer över sina offer.
Men filmen är helt okej. "Dracula" är en klassisk historia som håller, men som möjligen tjatats ut lite väl mycket.
EXTRAMATERIALET
Bara trailers.
TRE SAKER
1. Filmen baseras på en pjäs som spelades nästan 1000 gånger i New York där Frank Langella också gjorde huvudrollen. Ett liknande upplägg skedde ca 30 år senare då pjäsen "Frost/Nixon" med Langella i huvudrollen filmades.
2. Utseendemässigt är filmen nästan en parodi på hur skräckfilmer "ska" se ut. Det är kyrkogårdar med lutande kors, gigantiska slottssalar med spindelnät, tända ljus, kranium, råttor och så vidare. Denna övertydliga rekvisita känns som den kommer från teatervärlden och i och med ovanstående faktauppgift känns det plötsligt inte konstigt längre.
3. Filmen har ett par specialeffekter där jag personligen fastnar för en eller ett par scener där Dracula klättrar ned längs en husvägg. Det är klassisk trickfilmning som använts här, men det är otroligt övertygande gjort och i sammanhanget väldigt effektivt. Det ser omänskligt ut, i brist på annat ord.
2. Utseendemässigt är filmen nästan en parodi på hur skräckfilmer "ska" se ut. Det är kyrkogårdar med lutande kors, gigantiska slottssalar med spindelnät, tända ljus, kranium, råttor och så vidare. Denna övertydliga rekvisita känns som den kommer från teatervärlden och i och med ovanstående faktauppgift känns det plötsligt inte konstigt längre.
3. Filmen har ett par specialeffekter där jag personligen fastnar för en eller ett par scener där Dracula klättrar ned längs en husvägg. Det är klassisk trickfilmning som använts här, men det är otroligt övertygande gjort och i sammanhanget väldigt effektivt. Det ser omänskligt ut, i brist på annat ord.
ANDERS JAKOBSON (2012-04-23)