Pretentiös dynga med 90-talsansikten
Nowhere
Genre: DramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Njutafilms, 2012
Ljud: Dolby digital 2.0
Bild: Anamorfisk widescreen 1.85:1
Det mest positiva jag kan säga om "Nowhere" från 1997 är att det är roligt att se unga versioner av en rad skådespelare som är - till större delen - i ropet än i dag. Som Christina Applegate, Ryan Phillippe, Heather Graham, Scott Caan, Mena Suvari, Denise Richards och Rose McGowan.
I övrigt tycker jag att "Nowhere" är pretentiös dynga som är snudd på en plåga att ta sig igenom trots att filmen klockar in på endast 78 minuter. Regissören och manusförfattaren Gregg Araki fångar en galen dag för några ungdomar i senare tonåren som rymmer hetrosex, homosex, kinkysex, droger, våldtäkter, självmord, mord, aliens och förolämpningar. I princip varenda replik avslutas med någon sorts förolämpning eller någon "häftig" liknelse. Här är ett exempel på ett replikskifte:
Där fick ni även som bonus ett annat irritationselement - de fjantiga karaktärsnamnen. Vad sägs om Dark, Kozy, Lucifer, Zero, Dingbat, Egg, Cowboy, Handjob och Ducky? Sådana här namn brukar man hitta bland gäng i post-apokalyptiska filmer.
Filmen beskrivs någonstans som "'90210' on acid" - och innehåller lustigt nog två skådespelare från "Beverly Hills 90210"; Kathleen Robertson och Shannen Doherty - och visst, filmen är möjligen den svarta spegelbilden av den glättiga och moralkakefyllda Los Angeles-skildringen vi fick i den klassiska ungdomsserien, men jag tvivlar på att Gregg Araki lyckats speciellt bra med att fånga verkligheten. Det är bara pretentiöst, overkligt och tröttsamt amatörmässigt. Dialogen är utöver förolämpningarna riktigt usel och det är få skådespelare i den omfattande ensemblen som lyckas leverera en enda replik med känsla och trovärdighet. Det blir bara pinsamt.
Jag vet inte om det är meningen att det ska finnas något konstnärligt värde i filmen som jag helt missat, men för mig är detta rent skräp.
I övrigt tycker jag att "Nowhere" är pretentiös dynga som är snudd på en plåga att ta sig igenom trots att filmen klockar in på endast 78 minuter. Regissören och manusförfattaren Gregg Araki fångar en galen dag för några ungdomar i senare tonåren som rymmer hetrosex, homosex, kinkysex, droger, våldtäkter, självmord, mord, aliens och förolämpningar. I princip varenda replik avslutas med någon sorts förolämpning eller någon "häftig" liknelse. Här är ett exempel på ett replikskifte:
Lucifer: Eat my box, rover.
Dark: Clean the maggots out of it first, you stinky oyster.
Dark: Clean the maggots out of it first, you stinky oyster.
Där fick ni även som bonus ett annat irritationselement - de fjantiga karaktärsnamnen. Vad sägs om Dark, Kozy, Lucifer, Zero, Dingbat, Egg, Cowboy, Handjob och Ducky? Sådana här namn brukar man hitta bland gäng i post-apokalyptiska filmer.
Filmen beskrivs någonstans som "'90210' on acid" - och innehåller lustigt nog två skådespelare från "Beverly Hills 90210"; Kathleen Robertson och Shannen Doherty - och visst, filmen är möjligen den svarta spegelbilden av den glättiga och moralkakefyllda Los Angeles-skildringen vi fick i den klassiska ungdomsserien, men jag tvivlar på att Gregg Araki lyckats speciellt bra med att fånga verkligheten. Det är bara pretentiöst, overkligt och tröttsamt amatörmässigt. Dialogen är utöver förolämpningarna riktigt usel och det är få skådespelare i den omfattande ensemblen som lyckas leverera en enda replik med känsla och trovärdighet. Det blir bara pinsamt.
Jag vet inte om det är meningen att det ska finnas något konstnärligt värde i filmen som jag helt missat, men för mig är detta rent skräp.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. En smått märklig scen i filmen är när Bart Sighvatssohn (Jeremy Jordan) kommer hem och hans föräldrar pratar svenska med honom. Det är någon blandning av svenska fraser och Swedish Chef-babbel. "Bart Sighvatssohn" är dessutom, som vi alla vet, ett supervanligt namn i Sverige...
2. Filmen rymmer - tro det eller ej - även en smula splatter.
3. På det positiva kontot kan man lägga till soundtracket som innehåller en del spännande 90-talsband, mest från den alternativa sidan.
2. Filmen rymmer - tro det eller ej - även en smula splatter.
3. På det positiva kontot kan man lägga till soundtracket som innehåller en del spännande 90-talsband, mest från den alternativa sidan.
ANDERS JAKOBSON (2012-06-02)