Pjäsfilm med praktspya
Carnage
Genre: DramakomediFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Noble Entertainment, 2012
Ljud: Dolby digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 2.35:1
"Carnage" är i original en pjäs, "Le Dieu du carnage" ("Blodbadets gud") av Yasmina Reza, och sattes ursprungligen upp i Zürich 2006. Reza har tillsammans med filmens regissör Roman Polanski bearbetat pjäsen till ett filmmanus.
Då och då kommer det sådana här filmer. Ganska dialogfyllda saker, ofta satta i en och samma miljö. "Closer" tänker jag på, eller varför inte "Interview"? "Frost/Nixon" är ett annat bra exempel, även om den har lite fler miljöer och ett lite annorlunda upplägg.
Att göra film av populära pjäser är en no brainer men det blir samtidigt lite märkligt. Det är lite som att blanda äpplen och päron, vilket faktiskt bokstavligt talat sker i denna film, som i sin tur leder till en minst sagt katalysatorisk scen... Början på historien är att två elvaåriga pojkar bråkar, vilket slutar med att den ena pojken vevar på den andra med en pinne så att två tänder flyger ut. Som en följd av detta träffas barnens föräldrar för att i lugn och ro reda ut det hela. Filmen tar sin början när de faktiskt enats och ska säga adjö.
Men av någon anledning kommer Nancy (Kate Winslet) och Alan Cowan (Christoph Waltz ) aldrig riktigt ut ur Penelope (Jodie Foster) och Michael Longstreets (John C. Reilly) lägenhet. Ena gången blir de inbjudna på kaffe och andra gången är det för att diskussionen helt enkelt inte är över. Longstreets son är den som blivit av med några tänder, men det visar sig att han provocerade fram det hela genom att neka Cowans son tillträde till sitt gäng och kalla honom för det ena och det andra. Så vem är egentligen boven i sammanhanget?
En ordentlig kaskadspya blir vändpunkten i det fram till dess ganska sansade samtalet, och plötsligt kommer de sanna känslorna fram, och även den interna irritationen som för över fokus från familj mot familj till män mot kvinnor och fram och tillbaka ett par varv. Samtliga skådespelare får använda hela registret och framstår som sympatiska och osympatiska omlott.
Filmen placeras i det luddiga "svart komedi"-facket och blir därefter lite svår. Det blir ingen skrattfest, men samtidigt kan jag småmysa lite åt de absurda scenerna som ställs på rad. Dock saknar jag det förlösande skrattet och jag får en bestämd känsla att det hade varit mycket roligare att se den här historien i en teatersalong än i en bearbetad film på DVD.
Då och då kommer det sådana här filmer. Ganska dialogfyllda saker, ofta satta i en och samma miljö. "Closer" tänker jag på, eller varför inte "Interview"? "Frost/Nixon" är ett annat bra exempel, även om den har lite fler miljöer och ett lite annorlunda upplägg.
Att göra film av populära pjäser är en no brainer men det blir samtidigt lite märkligt. Det är lite som att blanda äpplen och päron, vilket faktiskt bokstavligt talat sker i denna film, som i sin tur leder till en minst sagt katalysatorisk scen... Början på historien är att två elvaåriga pojkar bråkar, vilket slutar med att den ena pojken vevar på den andra med en pinne så att två tänder flyger ut. Som en följd av detta träffas barnens föräldrar för att i lugn och ro reda ut det hela. Filmen tar sin början när de faktiskt enats och ska säga adjö.
Men av någon anledning kommer Nancy (Kate Winslet) och Alan Cowan (Christoph Waltz ) aldrig riktigt ut ur Penelope (Jodie Foster) och Michael Longstreets (John C. Reilly) lägenhet. Ena gången blir de inbjudna på kaffe och andra gången är det för att diskussionen helt enkelt inte är över. Longstreets son är den som blivit av med några tänder, men det visar sig att han provocerade fram det hela genom att neka Cowans son tillträde till sitt gäng och kalla honom för det ena och det andra. Så vem är egentligen boven i sammanhanget?
En ordentlig kaskadspya blir vändpunkten i det fram till dess ganska sansade samtalet, och plötsligt kommer de sanna känslorna fram, och även den interna irritationen som för över fokus från familj mot familj till män mot kvinnor och fram och tillbaka ett par varv. Samtliga skådespelare får använda hela registret och framstår som sympatiska och osympatiska omlott.
Filmen placeras i det luddiga "svart komedi"-facket och blir därefter lite svår. Det blir ingen skrattfest, men samtidigt kan jag småmysa lite åt de absurda scenerna som ställs på rad. Dock saknar jag det förlösande skrattet och jag får en bestämd känsla att det hade varit mycket roligare att se den här historien i en teatersalong än i en bearbetad film på DVD.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Filmen är en fransk-tysk-polsk-spansk produktion som utspelar sig i New York men är inspelad i Paris på grund av Roman Polanskis kriminella status i USA.
2. Pjäsen har framförts över allt i världen. I London hade den Ralph Fiennes, Tamsin Greig, Janet McTeer och Ken Stott i huvudrollerna och på Broadway spelades den först av Jeff Daniels, Hope Davis, James Gandolfini och Marcia Gay Harden och sedan av Christine Lahti, Jimmy Smits, Annie Potts, Dylan Baker, Lucy Liu och Jeff Daniels igen, fast i den andra manliga huvudrollen, samt Janet McTeer och Ken Stott från Londonproduktionen. Komplicerat!
3. Filmen ska vara inspelad i realtid utan avbrott.
2. Pjäsen har framförts över allt i världen. I London hade den Ralph Fiennes, Tamsin Greig, Janet McTeer och Ken Stott i huvudrollerna och på Broadway spelades den först av Jeff Daniels, Hope Davis, James Gandolfini och Marcia Gay Harden och sedan av Christine Lahti, Jimmy Smits, Annie Potts, Dylan Baker, Lucy Liu och Jeff Daniels igen, fast i den andra manliga huvudrollen, samt Janet McTeer och Ken Stott från Londonproduktionen. Komplicerat!
3. Filmen ska vara inspelad i realtid utan avbrott.
ANDERS JAKOBSON (2012-06-29)