Skrapar bara på ytan hela tiden
Studio Sex
Genre: KriminaldramaFormat: DVD, region 2, 1 skivor
Bolag: Nordisk film, 2012
Ljud: Dolby Digital 5.1
Bild: Anamorfisk widescreen 1.78:1
Film nummer tre, "Studio Sex", i filmatiseringarna om journalisten Annika Bengtzon är i böckerna den allra första i bokserien. Det är inte den boken som gavs ut allra först, men det är storyn som utspelar sig på Bengtzons första sommar på tidningen Kvällspressen. I boken är hon alltså sommarvikarie och ganska grön när hon kastas in i en mordutredning. I filmen är hon luttrad journalist och därför är storyn ganska mycket omgjord från boken för att få det att passa in.
En ung kvinna hittas död i en park i Stockholm och genast förstår polisen att det rör sig om ett mord. Annika (Malin Crépin) skriver naturligtvis om fallet och minnen från hennes förflutna kommer upp till ytan. Den mördade flickan arbetade som strippa på en svartklubb och hennes pojkvän misstänks ganska snart för dådet. Samtidigt blåser det kring handelsministern (Leonard Terfelt) som visar sig ha besökt klubben den natten flickan mördades. Det är endast några veckor kvar till valet och huvuden kommer att rulla för att regeringen ska få fortsatt förtroende av befolkningen.
Det blir aldrig riktigt spännande och trovärdigt, allt bara skrapar på ytan hela tiden. Det här är min favoritbok av Liza Marklund och det spelar kanske in i min bedömning. Men jag får aldrig någon känsla för karaktärerna och jag tycker inte att Crépin gör Bengtzon rättvisa. I böckerna är det lätt att känna sympati för hennes fight med sig själv och sina demoner men här är det bara en liten bråkdel av vad man hade kunnat visa. Hennes känslor är inte trovärdiga och Crépin som är en lysande skådespelerska i vanliga fall passar inte in i denna roll då allt känns fruktansvärt stolpigt och inte ett dugg naturligt.
Mansgrisarna på redaktionen retar gallfeber på mig så det gör ju en bra sak, de agerar trovärdigt och får mig att bli riktigt förbannad med sina dumma kommenterar och ryggdunkningar män emellan. Inte heller denna film är speciellt bra och hitintills är det "Nobels testamente" som varit bäst. Vi får se vad de resterande tre kan ge.
En ung kvinna hittas död i en park i Stockholm och genast förstår polisen att det rör sig om ett mord. Annika (Malin Crépin) skriver naturligtvis om fallet och minnen från hennes förflutna kommer upp till ytan. Den mördade flickan arbetade som strippa på en svartklubb och hennes pojkvän misstänks ganska snart för dådet. Samtidigt blåser det kring handelsministern (Leonard Terfelt) som visar sig ha besökt klubben den natten flickan mördades. Det är endast några veckor kvar till valet och huvuden kommer att rulla för att regeringen ska få fortsatt förtroende av befolkningen.
Det blir aldrig riktigt spännande och trovärdigt, allt bara skrapar på ytan hela tiden. Det här är min favoritbok av Liza Marklund och det spelar kanske in i min bedömning. Men jag får aldrig någon känsla för karaktärerna och jag tycker inte att Crépin gör Bengtzon rättvisa. I böckerna är det lätt att känna sympati för hennes fight med sig själv och sina demoner men här är det bara en liten bråkdel av vad man hade kunnat visa. Hennes känslor är inte trovärdiga och Crépin som är en lysande skådespelerska i vanliga fall passar inte in i denna roll då allt känns fruktansvärt stolpigt och inte ett dugg naturligt.
Mansgrisarna på redaktionen retar gallfeber på mig så det gör ju en bra sak, de agerar trovärdigt och får mig att bli riktigt förbannad med sina dumma kommenterar och ryggdunkningar män emellan. Inte heller denna film är speciellt bra och hitintills är det "Nobels testamente" som varit bäst. Vi får se vad de resterande tre kan ge.
EXTRAMATERIALET
Inget.
TRE SAKER
1. Det är väldigt mycket bröst i denna film. Ibland känns det försvarbart men några av gångerna gör det inte det.
2. Att man i verkligheten skulle släppa in en upprörd anhörig ända in på redaktionen utan att förvarna journalisten som den anhörige vill träffa händer inte i verkligheten. Sådana små saker gör att det blir lite töntigt, i denna situation hade man kunna förlägga scenen i foajén.
3. En viktig videofilm som kommer fram skulle i dag direkt läggas upp på tidningens hemsida som ett webb-tv-inslag. Här finns inte ens den tanken, vilket inte heller känns verklighetstroget.
2. Att man i verkligheten skulle släppa in en upprörd anhörig ända in på redaktionen utan att förvarna journalisten som den anhörige vill träffa händer inte i verkligheten. Sådana små saker gör att det blir lite töntigt, i denna situation hade man kunna förlägga scenen i foajén.
3. En viktig videofilm som kommer fram skulle i dag direkt läggas upp på tidningens hemsida som ett webb-tv-inslag. Här finns inte ens den tanken, vilket inte heller känns verklighetstroget.
MARIA EREMO (2012-07-30)